Arbetar för en fredligare värld

Konflikthantering

Tillfälle att ställa Ryssland mot väggen om Syrien

Tidigare i dag blev jag uppmärksammad av Martin Uggla på Twitter om att Sverige ska ta emot en rysk skräckgeneral i morgon fredag. Nikolaj Makarov ska träffa både försvarsminister Karin Enström och överbefälhavare Sverker Göransson enligt uppgifter på ett ryskt forum. Lars Ohly frågade i dag Karin Enström om detta vid riksdagens frågestund och fick ungefär till svar att Sverige och Ryssland delar ett gemensamt intresse i att bibehålla säkerheten i Östersjöregionen. Nikolaj Malarov är misstänkt för att genom sitt befälsansvar ha begått krigsförbrytelser i Tjetjenien, men har aldrig blivit prövad i en domstol.

Jag skulle vilja lägga till en sak till här. Jag hoppas att någon representant från massmedia ställer någon av följande frågor till Karin Enström, eller skriver något om det ryska besöket kopplat till landets roll i Syrien. 

När Karin Enström pratar om att Sverige och Ryssland har ett gemensamt intresse av att samarbeta kring säkerheten i Östersjön, innebär det då att Ryssland i morgon kommer att få veta att svenska vatten i Östersjön minsann inte är farvatten för ryska vapenlaster till Syrien? Kommer Sveriges statsrepresentanter ta upp det faktum att det är Ryssland som blockerar säkerhetsrådet från att enas om åtgärder som skulle kunna öka pressen på Bashar al-Assad?

Den ryska generalen bör få veta att varken krigsförbrytelser i Tjetjenien eller understöd till Assad-regimen är något Sverige tänker legitimera och medverka till. Frågan är bara om Sverige är modigt nog att ta upp frågan.

Betänk dock utifrån vilken roll Sverige, som gör affärer med diktaturen Saudiarabien vilken i sin tur understödjer rebellerna som strider mot al-Assad, i så fall skulle kritisera Rysslands vapenexport till Syrien. 

Inte så värst troligt att Sverige säger ett knyst till den ryska generalen i morgon va?

 

Konflikthantering, Östeuropa, Syrien, inbördeskrig, Tjetjenien, saudivapen
Publicerad 2012-06-07

Nedrustning och mänskliga rättigheter

Jag såg vaktens pekfinger vifta genom fönsterrutan. "No no, madam", kom han ut på gården och sa när jag gick in samtidigt som en lastbil körde ut genom grinden.

Jo, sa jag. Jag har ett möte med Mr Khazaei kl 10. "Aaaah, Khazeei Jan. Ok, here" sa han med ett brett leende och pekade på en dörr till ett mötesrum alldeles vid ingången till ambassaden. 

Som jag skrev i går fick jag för en tid sedan en förfrågan om ett möte med ambassadrådet på iranska ambassaden i Stockholm. De ville prata om mänskliga rättigheter och om nedrustning. Och jag tänkte att det kanske är intressant att skriva ett par rader om mötet här så att fler får ta del av det och får en inblick i hur det kan gå till.

Det visade sig finnas ett erbjudande om att låta oss få möta en iransk NGO som arbetade med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter som, enligt ambassadrådet själv, skulle vara utvald av dem (regimen) och därmed garanterat en erkänd och proffessionell organisation. "Ni måste lyssna på alla sidor", sa han. "Ni måste också ha en direktkontakt och lyssna på det iranska folket, det finns många som kan intyga att de är nöjda". "Vi har en hög andel kvinnor vid universiteten, i parlamentet osv", fortsatte han. "Vi blir orättvist behandlade av massmedia och organisationer som bara fokuserar på oss och inte på situationen för de mänskliga rättigheterna i t ex Bahrain eller Saudiarabien". 

Jag förklarade att det fungerar inte så med oss (Ehrm...). Vi väljer själva vem vi samarbetar med och vilka vi besöker. Jag berättade till exempel hur jag sagt nej till den svenska försvarsmaktens propå om att få åka till Afghanistan med dem på en slags runtvisningsresa. Och med minnet av protesterna och irans gröna rörelse satt jag och undrade för mig själv om han inte trodde att jag var medveten om dessa. 

Dessutom sa jag, om jag åker till Iran och träffar olika organisationer som jag själv vill träffa, så är jag rädd för att de kommer att råka illa ut efteråt när vi åkt hem igen. Stämmer det? Nej, det gjorde det inte, sa han. Jag sa också att jag inte höll med om att det bara var Iran som kritik riktades mot när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter och att det finns flera organisationer i Sverige som bevakar och granskar även andra länder.

Jag frågade också honom om vad man menade med vem som var det "iranska folket" och hur exempelvis minoriteter hade det i landet. "Så länge som de inte är politiska har de det bra. Om de vänder sig till det juridiska systemet är det inga problem" var svaret. "Men en del vill bara skapa problem och instabilitet". Jag sa att jag inte helt trodde på det med tanke på de trovärdiga rapporter som motsäger just detta och som går att läsa överallt på nätet, i tidningar osv om till exempel hur minoriteter behandlas dåligt.

Ambassadrådet sa också själv att de jobbade med att förbättra mänskliga rättigheter men att mycket återstår så klart och att det tar tid. Jaha, sa jag. Kan du ge något exempel på något som du tycker kan bli bättre? "Vi ska sluta avrätta barn, alltså personer under 18. Det är ett exempel på något som blivit bättre". Okej.... sa jag. Här i Sverige avrättar vi personer varken under eller över 18 år.

Ambassadrådet pratade också en del om säkerhet och stabilitet kopplat till mänskliga rättigheter. Eller, egentligen hänvisade han hela mänskliga rättigheter-diskussionen till religionen. Men la till att "vi ska så klart försöka utveckla oss och bli bättre på mänskliga rättigheter". Jo men då måste ju människor få lov att kritisera det som är fel. Man måste ju få lov att säga sina åsikter och ha yttrandefrihet, annars utvecklas antagligen inte samhället alls, inflikade jag. 

I diskussionen om nedrustningsfrågor frågade jag honom om han hade någon förståelse för att Israel som land kunde känna sig otryggt. Nja, var svaret. Iran tänker i alla fall inte attackera, det har vi varit tydliga med hela tiden. Men vet du, hela regionen är väldigt känslig och på många ställen understödd av väst. Saudi till exempel får mängder av vapen från USA och västländerna.

"Vi tycker det är bättre att inget land har massförstörelsevapen" sa han. Jo, det höll jag också med om. Men då är det viktigt att man är öppen och tydlig med att visa upp att man inte har några, sa jag. Annars ger man ju andra länder en anledning till att tvivla på intentionerna. Särskilt i en situation av en väldigt hätsk politisk retorik är risken för en eskalering stor. Jag tror det är den största garanten för att förhindra ett krig. Transparens och förhandlingar, sa jag. Och en politisk retorik som inger förtroende snarare än rädsla.

"Ok, jag ska skriva det i min rapport", sa han vänligt.

Jag gick till mötet idag med ett antal saker att säga. Det gjorde jag. Jag har så klart ingen aning om vad ambassadrådet kommer att skriva i sin rapport till Tehran. 

Kärnvapen, Konflikthantering, Iran, mänskliga rättigheter, demokrati, WMD, massförstörelsevapen
Publicerad 2012-06-06

Möte på en ambassad

I morgon ska jag besöka iranska ambassaden i Stockholm. Jag blev kontaktad för några veckor sedan med en förfrågan om ett möte. Det nya ambassadrådet ville träffa svenska organisationer för att prata om mänskliga rättigheter.

Senare ändrades temat till att handla om en kärnvapenfri zon "i regionen i närheten av Iran" (jag hade nämligen bett dem specificera vad de ville prata om för att jag skulle kunna ta ställning till om det var något för mig att gå på eller inte).

Eftersom jag bokade in träffen med mänskliga rättigheter-diskussionen i bakhuvudet föreslog jag därför när ämnet ändrades att vi skulle ägna halva tiden åt vardera ämne. Det var ok. 

Jag lade ut lite trådar bland vänner som jag vet har särskilt intresse i båda frågorna och har nu alltifrån minoriteters rättigheter till tilläggsprotokoll till ickespridningsavtalet NPT med mig i ryggsäcken. 

Det finns säkert många som skulle säga att jag inte borde gå dit. Men jag tänker att bättre att möta även de man antagligen inte delar alla åsikter med än att stänga dörren, förstås fullt medveten om att alla parter vid ett möte antagligen har en agenda - såväl jag som ambassadrådet. Lovar att återge hur mötet gick sen här. 

Konflikthantering, Iran, mänskliga rättigheter, demokrati, ambassadmöte
Publicerad 2012-06-04

För fred i Syrien

Den 15 mars arrangerades en manifestation för Syrien på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag var inbjuden att tala. Detta är vad jag sa:

"För en månad sedan fick en 15-årig pojke sitt ena ben bortsprängt nära den turkiska gränsen. Han hade trampat på en av alla de hundratals personminor som Assad-regimen planterat ut den senaste tiden för att förhindra att människor flyr till grannländerna och för att söka skydd undan regimens mördarpatruller.

Tusentals syrier har försökt fly landet. Det är många fler som delar den 15-årige pojkens öde och får sina kroppsdelar bortsprängda när de söker sig undan striderna. Sedan 2011 har det inkommit rapporter om fyra länder som aktivt använt personminor. Dessa var Burma, Libyen, Israel och Syrien.

Att på detta utstuderade sätt ringa in en befolkning och hindra den från att fly undan striderna är fruktansvärt. Jag kan inte tolka detta som något annat än ett bevis för hur grym, cynisk och kall Assad-regimen är. Den skyr inga medel.

Just nu försöker civilbefolkningen själv i de drabbade områdena rensa marken och röja undan minorna. Men med Assads gevärspipor ständigt i hälarna och utan ordentlig kunskap och utbildning är de försatta i en otrolig fara. Fler kommer att stå under samma otur och råka detonera en personmina som fördärvar ditt liv för all framtid.

Assad-regimen måste upphöra med det grova övervåld och krig mot sin befolkning som just nu pågår i landet. De ansvariga för dessa brott mot mänskligheten måste ställas inför en domstol, inklusive Assad själv. 

Vi står här samlade här idag för att visa vårt stöd för de människor som varje dag kämpar för sina friheter och demokratiska rättigheter inne i Syrien. Men vår manifestation är också en tydlig markering gentemot de länder som värdesätter säkra vapenavtal med diktaturer som slår ner sin egen befolkning så grovt som Assad-regimen gör. Som värdesätter vapensamarbeten framför de universellt giltiga mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde. Även de människors rättigheter och värde som bor i Syrien. 

Men vi som står här idag bör också rikta vårt avståndstagande mot länder som Kina och Ryssland, som beväpnar och understödjer den syriska regimen. De politiska förslag till förhandlingslösningar som lagts, de förslag till sanktioner som framförts, alla dessa har stoppats av er. Jag har just nu bara lust att säga en sak till er. Jag hoppas ni sover jäkligt dåligt om natten. Ni har grovt misskött ert ansvar för fred och säkerhet. Ni är inget annat än ynkryggar. Jag hoppas att ni packar era väskor och försvinner långt långt bort från jordens yta. Och glöm inte att ta Bashar al-Assad med er när ni drar.

För Bashar al-Assad kan inte fortsätta att klamra sig fast vid makten och måste avgå och utlysa eld upphör och lämna ifrån sig makten i en fredlig transition. Detta måste vara det omedelbara och tydliga budskapet från omvärlden.

Tack."


Därefter pratade Josefine Karlsson från IKFF och sedan Iman Al-Baghdady från Syrien Nyheter. Båda två sa väldigt bra saker. Imam Al-Baghdadys tal rörde mig till tårar när hon berättade om hur hon förlorat sin dotter när hon bodde i Syrien.

Mitt i detta kraftsamlande för att dela med sig av en historia som jag gissar måste ha tagit otroligt mycket mod och energi, börjar regimtrogna män att blåsa i gastutor och skrika åt Imam Al-Baghdady och säga åt henne att hon har fel. Att hon ska vara tyst. Att Assad är bra för Syrien. Men Imam Al-Baghdady fortsatte sitt tal för fred och frihet i Syrien med mod och lugn som kändes genom hela publiken.

Det blev väldigt uppenbart hur starkt stöd i vissa läger Assad har. Men styrkan i Imam Al-Baghdady och alla andra modiga människor i och utanför Syrien är större. Det märktes inte minst på manifestationen i onsdags. 

Konflikthantering, Minor och klustervapen, Syrien, fred, manifestation, medborgarplatsen
Publicerad 2012-03-20

Egypten vill åtala demokratiaktivister

Egyptens militärråd vill åtala 40 personer aktiva i människorättsorganisationer. Det gäller bland annat att de ska ha deltagit i protesterna mot militärrådet och för "utländsk påverkan" eftersom de ska ha tagit emot finansiering från utlandet. 

Det här är rent absurt, ja jag vet inte annars vad jag ska kalla det. Jag tänker på de samarbeten med organisationer i andra länder som vi i Svenska Freds har. Bara själva tanken på att de skulle åtalas för sitt engagemang känns så främmande, men jag är samtidigt medveten om att det är en realitet som alltid finns där. Och jag önskar så klart att det aldrig inträffar.   

Det är uppenbart att det egyptiska militärrådet försöker klamra sig fast vid makten och att det sken av att vilja flytta fram demokratin blir så uppenbart lätt att genomskåda när sådant här inträffar. Det är som att man inte ens är i närheten av att förstå att det är just sådant som anses legitimt i en demokrati. Man ska få lov att granska makten, det är det hela tanken om ett civilt samhället bygger på.

De löften om förbättringar som utfästs har inte hållits. Det är i många avseenden sämre idag än under Mubaraks tid. 13 personer har dömts till döden och 12 000 personer ställts inför rätta i militära domstolar sedan det militära rådet tog över makten.  

Att engagera sig för demokratiseringen i Egypten innebär att du ställs inför flera hot och repressalier. Detta har inte minst de egyptiska kvinnorna som sida vid sida med männen gått i demonstrationstågen fått erfara. Flertalet berättar om hur militären begått sexuella övergrepp mot dem. Allt i syfte att trycka ner dem och ta ifrån dem deras värdighet som rättmätiga demonstranter som ställer krav på demokratisering.  

 

Konflikthantering, Egypten, demokrati
Publicerad 2012-02-05

Uniting for Peace

Det bara föll över mig igår morse. Känslan av ilska och uppgivenhet, men framför allt: desperationen och ledsamheten. Vi står helt handfallna inför läget i Syrien.

Protests by Syrians in Cairo and Egyptians against Bashar al-Assad and his regime in Syria. Photo: Lorenz KhazalehProtests by Syrians in Cairo and Egyptians against Bashar al-Assad and his regime in Syria. Photo: Lorenz Khazaleh

I 11 månader har människor i Syrien kämpat mot Bashar al-Assad och hans trogna. Inom FN-systemet har diplomatin kämpat mot Kina och Ryssland. Ingen av kamperna har gett resultat hittills. 

Så många som 7000 personer rapporteras ha dött sedan upproret började för snart ett år sedan. Jag förstår att syrierna är besvikna på omvärlden och inte minst på det ryska och kinesiska FN-vetot.

Om man som land (läs främst Ryssland) nu skulle vara angelägen om att hindra Nato eller andra aktörer från att, utan FN-mandat i ryggen, intervenera i andra länder bör man rimligen själv träda fram som ett ansvarsfullt land och inte blockera de resolutioner om fredliga lösningar som läggs fram i säkerhetsrådet. 

Jag har i skrivande stund svårt att se att säkerhetsrådet kommer att vara en framkomlig väg. Men det finns en annan möjlighet och det är att gå till generalförsamlingen.

Det borde skyndsamt övervägas att aktivera "Uniting for peace" och att generalförsamlingen samlas i en sk "emergency special session" för att ge rekommendationer åt hur världssamfundet bör eller ska agera. Säkerhetsrådet är just nu lamslaget och tar inte sitt ansvar för situationen i Syrien. Det är den lösning som rör sig i mitt huvud just nu. Någon som har andra tankar?

Bashar al-Assad måste avgå och lämna ifrån sig makten i en fredlig transition. Detta måste vara det tydliga budskapet från omvärlden.

Ni som har Twitter: här kan man följa SyrienNyheter som rapporterar löpande om vad som händer inne i landet.

Konflikthantering, Syrien, generalförsamlingen, säkerhetsrådet, UNSC, UNGA, Kina, Ryssland
Publicerad 2012-02-05

Bra att fredspriset granskas

Nobels fredspris ska granskas, läser jag på Sydsvenskans hemsida. Jag tycker det är bra. Det är ofrånkomligen så att det alltid finns olika åsikter om vem som är värd ett pris och jag håller själv med om att Nobelkommittén inte alltid träffat rätt, exempelvis genom valet av Barack Obama.

I det här fallet har frågan anmälts till Länsstyrelsen i Stockholm för prövning. Det är onekligen inte så lätt att tolka ett testamente som är daterat 27 november 1895. 

I testamentet står det att fredspriset ska gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."

Jag är inte historiker men inbillar mig å ena sidan att t ex "verka för folkens förbrödrande" kunde tolkas på olika sätt även när det skrevs. Å andra sidan fanns det enligt juristprofessorn Fredrik Heffermehl, den som anmält saken till Länsstyrelsen, en tradition de första åren av att ge det till fredsförfäktare som gjort direkta insatser för freden, för nedrustning och för avskaffande av militär styrka.

Numera ges priset oftast ("från 1945 och framåt") till personer som inte har någon verksamhet i fredsarbete utan istället till försvarsvänner och Natoivrare, menar Heffermehl. Detta ska till stor del bero på att det är fel personer som sitter i Nobelkommittén. 

Jag tror också att Nobelkommitténs sammansättning påverkar valen de gör. Men jag instämmer inte helt i Heffermehls kritik. Jag tycker till exempel att det redan från början har saknats ett gräsrots- liksom genusperspektiv.

Men nu ska alltså Nobelkommittén få svara Länsstyrelsen hur de ser på föreskrifterna. Jag ser fram emot att läsa det! 

DN

, Konflikthantering, nobels fredspris, fredspris
Publicerad 2012-02-01

Så mycket erfarenhet och kamp!

Women power: Tawakkol Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf - Nobels fredspristagare 2011Women power: Tawakkol Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf - Nobels fredspristagare 2011

Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee heter årets fredspristagare 2011. I helgen tog de emot sina pris i Oslo och jag har ännu inte hunnit titta på ceremonin och talen. Men alla jag pratat med säger att de var fantastiska alla tre.

Och jag tror dem. I dag fick jag förmånen att få lyssna på dem på Utrikespolitska Institutet där de tillsammans med Kvinna till Kvinna, Sida, Folke Bernadotteakademin, och Idea arrangerat ett samtal med fredspristagarna. 

Bara att få chansen att få sitta i samma rum som dessa tre personer är något jag sent kommer att glömma. Alla tre har de sina unika berättelser om hur de kämpat och fortsätter sin kamp för fredliga förändringar.

Ellen Johnson Sirleaf berättade om hur hon började sitt arbete i Liberia för många många år sedan och hur kvinnorörelsen i Liberia var den som avsatte tyrannen Charles Taylor. Hon pratade också om hur viktigt det är för biståndsaktörer att lyssna mer på de lokala rösterna eftersom det är där erfarenheten av vad som behövs finns. Bakom henne på väggen projicerades ett svartvitt foto på en ung Ellen Johnson Sirleaf som nyss är utsläppt från fängelset och sträcker upp en segerviss hand i luften. 

Leymah Gbowee pratade också länge om vikten för biståndsaktörer att lyssna på gräsrotsorganisationernas behov och erfarenheter i konfliktområden snarare än att snegla på sina egna fina policies och politiskt korrekta strategidokument. Hon berättar vidare hur de la sin strategi kring protesterna utifrån var människor befann sig; på marknader, i moskéerna, i kyrkorna. Kvinnorörelsen i Liberia är snabb på att mobilisera, säger hon. Det är vi som lagt grunden för försoningsarbetet och såg till så att fredsförhandlingarna kom på plats. Vi vet mycket i civila samhället, forstätter hon. Det må vara så vi inte vet hur man använder en RPG eller en AK47:a, eller de flesta av oss i alla fall, men vi vet hur man skapar fred. 

Efter Leymah Gbowee var det Tawakkol Karmans tur att få prata. Hon berättar om hur hon satt i sitt tält på torget i Sanaa som vanligt och jobbade på sin laptop när en vän från BBC ringde och gratulerade henne. "Grattis till vad? svarade jag" Sen fick jag höra att jag fått Nobels fredspris och blev så glad! 

Därefter gled samtalet med Tawakkol Karman och frågorna till henne in på att handla om islam som ett problem för fred och demokrati. Antagligen van med liknande frågor svarade Tawakkol Karman diplomatiskt på dessa och hade flera utläggningar om hur religionen är en privatsak och att diktatorer utnyttjat den i sina egna syften. Det kom frågor av typen "men vad kommer hända nu då efter att diktatorerna är borta och extremisterna kommer fram?" Tawakkol Karman svarade lugnt och sansat att vi inte skulle vara rädda. Hon lever själv under dödshot men är övertygad om att det är demokratin som är det rätta verktyget att stoppa extremisterna med. 

Frågorna av samma karaktär fortsatte. Jag sjönk längre och längre ner i min stol. Jag var så uppriktigt ledsen. Jag skämdes något så otroligt. Och jag ville bara resa mig upp och säga ifrån. "Hej och välkomna till landet Sverige. Alltså vi brukar kalla oss för världens mest jämställda land men vi kämpar fortfarande med vår fortbildning kring muslimer och det går inte så bra. Vi är rätt så trögrörliga här som ni ser när det gäller att se mänskliga rättigheter som gällande för alla, eller nej förresten, på ett seminarium nyss sa ju vår integrationsminister att vi skulle jobba imperialistiskt med mänskliga rättigheter, men jag hoppas att det bara var en hemskt dålig felsägning. Men tack för att du är så förstående. Vi lär oss nog också med tiden."

Här sitter alltså en kvinna som bott i ett tält i Sanaa medan blodet i inbördeskriget runnit runt omkring henne och lever under ständigt dödshot. Hon har drivit en kamp mot regimen i Jemen med fredliga medel under flera år och tagit en ledande position i samhället för inte minst kvinnors rättigheter. Hon har fått Nobels fredspris 2011 för sina förtjänster. Allt detta verkade vissa i salen helt ha missat. 

Då tog hon själva till orda, uppenbarligen och rätteligen arg och undrade varför det bara var hon av de tre fredspristagarna som skulle ställas till svars med sådana typer av frågor? Varför blir inte jag sedd som en jämlik människa som de andra? sa hon skarpt. Då applåderade publiken. Och några tidigare frågeställare skruvade ganska nervöst på sig.

Det är inte människor som Tawakkol Karman som ska ställas till svars för vad diktatorer och extremister gör. Det är de länder och regimer som understödjer dessa som ska vara svaret skyldiga. Leymah Gbowee hoppade in i samtalet och ställde frågan till publiken "Under arabiska våren hejade hela det internationella samfundet på kvinnorna och engagemanget för demokratin i sina länder. Men nu, nu när de förnekats rättigheter, förnekats demonstrera efter regimernas fall, var är ni nu? Har vi hört det internationella samfundet fördöma de som inskränker kvinnornas kamp? Nej det har vi inte!".

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men jag lämnar det till ett annat blogginlägg. Just nu vill jag bara säga att det är tre fantastiska fredspristagare år 2011 som alla gör ett enastående arbete. Missa inte att se sändningen från samtalet idag, det kommer antagligen sändas på SVT i mellandagarna. Då kan ni också höra Tawakkol Karman annonsera sin kandidatur i det kommande presidentvalet i Jemen! 

, Konflikthantering, Tawakkol Karman, nobels fredspris, Leymah Gbowee, Ellen Johnson Sirleaf
Publicerad 2011-12-13

En av få aktörer i Sverige

Strax ska jag gå till Utrikespolitiska institutet och lyssna på tre framstående kvinnor: Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, Nobels fredspristagare 2011. Jag är jätteglad över att få möjligheten att lyssna på deras erfarenheter av fredsarbete.

Jag tror inte det är så många som vet i dag att en av Svenska Freds grundare, KP Arnoldson, fick Nobels fredspris 1908. Svenska Freds var drivande vid bildandet av Internationella Fredsbyrån, IPB, som fick fredspriset 1910. Vi var också den svenska organisation som initierade kampanjen mot personminor i Sverige eftersom vi ingår i den internationella organisationen ICBL, som fick Nobels fredspris 1997. 

Det här årets fredspris går till gräsrotsaktivister och en president som kom till makten med ett starkt mandat från lokalt fredsarbete. Jag hoppas på att få höra mycket om detta i deras anföranden. 

, Konflikthantering, Minor och klustervapen, Vapenexport
Publicerad 2011-12-12

Vem är i vägen för vem?

På flera ställen i landet vill Försvarsmakten stoppa utbyggnaden av vindkraftverk. I några fall har man gått så långt att man vill riva dem. Som senaste exempel kom i morse ett inslag på radion om att nu är det i Uddevalla som de anses ställa till problem för flygsäkerheten för Jas Gripen.

För det första måste jag då säga: se upp vindkraftsföretag i Thailand, Sydafrika, Ungern, Tjeckien, Nederländerna, Danmark, Brasilien, vilka är exempel på länder som köpt eller funderar på att köpa Jas Gripen.

För det andra: om nu vindkraftverk stör stridsflygen kanske vi ska satsa på ännu fler? Tänk vilket bra försvar gentemot andra länders invasioner som ligger runt hörnet och lurar. Vi skulle inte bara vara säkrade mot ett väpnat luftanfall, vi skulle också t-j-ä-n-a på det. Både ekonomiskt, energimässigt och ur miljösynpunkt.  Jag föreslår att vi inleder utbyggnaden på Gotland omedelbart, så kan Jan Björklund, Björn von Sydow mfl sova gott om nätterna. 

Ja, nu ironiserar jag en smula. Men inte så mycket.

I försvarsberedningens rapport från 2007 enades samtliga dåvarande riksdagspartier om att klimatförändringarna var det största hotet mot Sverige.

I ljuset av vad som kommit fram kring vindkraftverken kan jag inte annat än konstatera att försvarsmakten inte bara är det sämsta verktyget för att bemöta klimatförändringarna och de säkerhetsproblem som kan uppstå.

Man är ju själv en del av hotet.

Joyce Boswell windmills Don Quixote 600 by Peter NicholsonDon Quixote by Peter Nicholson

Försvars- och säkerhetspolitik, Konflikthantering, vindkraft, säkerhet, klimatförändringar, klimat, försvar, förnyelsebar energi
Publicerad 2011-10-21