Arbetar för en fredligare värld

SMS:a FRED till 72980

Libyen

Mer fokus på förhandlingar behövs

Den internationella tankesmedjan International Crisis Group skriver bra om läget i Libyen i sin senaste rapport:

"Thus the longer Libya’s military conflict persists, the more it risks undermining the anti-Qaddafi camp’s avowed objectives. Yet, to date, the latter’s leadership and their NATO supporters appear to be uninterested in resolving the conflict through negotiation. To insist, as they have done, on Qaddafi’s departure as a precondition for any political initiative is to prolong the military conflict and deepen the crisis. Instead, the priority should be to secure an immediate ceasefire and negotiations on a transition to a post-Qaddafi political order."

Behovet är tydligt: mer av förhandlingar och fokus på en politisk övergång snarare än en militär eskalering. Det måste också vara klart att representanter från olika grupper i samhället måste ges plats i en kommande förhandlingssituation och inte bara gamla krigsherrar.

Jag hade önskat att debatten i Sverige mer hade handlat om hur vi bäst kan stödja en förhandlingslösning istället för huruvida det ska vara Jasplan eller marina styrkor som bör skickas av olika outgrundliga skäl. 

Konflikthantering, Libyen, Nato, Khadaffi
Publicerad 2011-06-07

Jubel och sånger i Benghazi

Jublet i Benghazi som strömmar ut på Al Jazeera är obeskrivbart. JagFree LibyaFree Libya student chain förstår deras glädje. Omvärlden har inte vänt dem ryggen. Jag skäms dock för att det tagit sådan tid. Khadaffi har kunnat regera som en paraniod despot med den fria världens goda minne under åratal. Först i isolering, sedan i vänskapliga förbindelser kring samarbete för att hindra flyktingströmmar till Europa.

Khadaffi har hotat med Al Qaida-kortet, flyktinginvasioner, att Libyen kommer bli tokigt på omvärlden... Mannen är galen. Jag är glad över att vi har fått ett beslut som möjliggör ett ingripande för att stoppa ett potentiellt blodbad. Jag hoppas bara att det inte kommer för sent.

Självklart hade vi alla önskat att det hade gått att lösa med fredliga medel. Jag är den förste att kritisera omvärldens flathet gentemot Khadaffiregimen fram till vägs ände. Varför lät man det gå så långt innan man införde sanktioner, gjorde politiska uttalanden och frös regimens tillgångar? Det förtryck och massaker av sin egen befolkning vi bevittnat är avskyvärd.

Hade resten av världen tydligt tagit ställning för demokratirörelsens sida är jag säker på att Khadaffi inte hade haft möjlighet att lika enkelt meja ner demokratikäpmarna i by efter by. Med krigsmateriel från både Ryssland, USA och flertalet EU-länder. 

Men nu blev det inte så. Det går inte att skruva tillbaka tiden. Vi kan inte backa bandet. Vi står inför fullbordat faktum och måste agera för att skydda en utsatt civilbefolkning. Det har vi en gemensam skyldighet att göra. Jag ser en mängd potentiella problem även med en militär insats. Men, jag är rädd för att alternativet skulle vara ännu värre. 

Däremot måste det omedelbart till en helomsvängning när det gäller internationell politik. Lägg nu ner det där med att stödja diktatorer och beväpna förtryckande regimer. Det är en totalt ohållbar strategi i längden som inte gagnar någon. Det skapar besvikna befolkningar på omvärldens brist på tydligt stöd. Och det medför att fundamentalistiska rörelser får rätt när de säger att omvärlden inte bryr sig.

Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

Se även tidigare uttalande om Libyen.

Försvars- och säkerhetspolitik, Konflikthantering, Libyen, FN, flygförbudszon
Publicerad 2011-03-18