Idag offentliggör den internationella kampanjen mot personminor sin nya årsbok, Landmine Monitor 2002. Den 900 sidor digra rapporten vittnar om att en internationell folkrörelsekampanj kan få en mycket stor betydelse, men också om de bakslag som kommer när intresset för en fråga svalnar hos massmedier och politiker.
Den internationella kampanjen arbetade långsiktigt och systematiskt för ett internationellt förbud mot personminor. Media rapporterade utförligt om problemet med personminor, som inte bara lemlästar civila utan också omöjliggör odling av omfattande jordarealer. Regeringar runt om i hela världen tvingades att lyssna. Och i december 1997 undertecknades slutligen, under pompa och ståt, Ottawa-avtalet som förbjuder personminor. Kampanjen belönades med Nobels fredspris och till skillnad från många andra kampanjer, som uppstår och dör ut, fortsatte det metodiska arbetet.
Landmine Monitor 2002 rapporterar om påtagliga resultat. Hela 143 stater har nu skrivit under eller anslutit sig till avtalet, vilket motsvarar tre fjärdedelar av alla världens stater. Och detta har i sin tur fått konkreta följder:
* Mer än 34 miljoner personminor, av totalt 230 miljoner, har förstörts.
* Antalet stater som tillverkar personminor har minskat från 55 till 14.
* Handeln med personminor har upphört nästan helt.
* Antalet offer för minor har minskat från ca 26 000 om året till mellan 15 000 och 20 000.
* Minröjningsaktiviteterna har ökat.
Men under senare år har media och politiker bytt fokus och personminorna står inte längre lika högt upp på dagordningen. Problemen kvarstår dock, och de beskrivs av Landmine Monitor 2002:
* 90 stater i världen är mer eller mindre drabbade av minor och/eller oexploderad ammunition.
* I minst 69 stater skedde det olyckor under år 2001 eller i början av 2002. Flest olyckor skedde i Afghanistan, Ryssland (Tjetjenien), Kambodja, Angola, Nepal, Indien, norra Irak och Burma.
* I minst 23 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer.
Kampanjen har misslyckats med att förmå ett antal betydelsefulla stater att ansluta sig till Ottawa-avtalet, däribland USA, Finland (som är det enda EU-land som inte skrivit under avtalet), Israel, Indien, Pakistan, Kina och Ryssland. Kampanjen lyckades inte heller avhålla Indien och Pakistan från att lägga ut mängder med nya minor längs den spända gränsen mellan staterna.
Mycket arbete återstår alltså att göra. Men som en följd av medias och politikers allt svalare intresse minskade världens totala anslag till minröjning och andra minrelaterade aktiviteter under 2001. Det är första gången på tio år som anslagen krymper. Nu krävs det att många olika parter, på olika nivåer i samhället, agerar tillsammans mot personminorna.
Räddningsverket har nyligen fått i uppdrag av regeringen att vara en operativ minröjningsorganisation. Sverige har tidigare saknat en aktör som leder och kvalitetssäkrar minröjningsinsatser i drabbade stater.
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen fortsätter sitt arbete inom den internationella kampanjen, bland annat genom att granska vad regeringen och svenska myndigheter gör inom området. Svenska Freds samarbetar också med brittiska Mines Advisory Group i ett minröjningsprojekt i irakiska Kurdistan.
Svenska FN-förbundet startar i dagarna kampanjen "Röj-en-mina" där föreningar, kyrkor, skolor, kommuner och företag erbjuds att ta sig an ett specifikt minfält i drabbade länder. Kampanjen ska stärka opinionen mot minor och samla in pengar till stöd för FN:s minröjningsarbete i sex länder.
Bilder av minornas offer förmedlas inte längre via tv-skärmarna. De öde och minerade spökområdena besöks inte längre av journalister. Men problemen kvarstår och vi måste alla, via våra olika kanaler, göra vad vi kan för att bidra till en värld utan personminor.
Aleksander Gabelic
ordförande, Svenska FN-förbundet
Jens Petersson
generalsekreterare, Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Kjell Larsson
chef, Räddningsverkets internationella avdelning
