Det har gjorts många misstag i Afghanistan och det är inte säkert att de går att rätta till dem. Men Afghanistan får inte lämnas åt sitt öde. Ann Wilkens, Sveriges tidigare ambassadör i Pakistan med ansvar för Afghanistan, fortsätter att engagera sig i Afghanistan men nu, bland annat, som ordförande för Svenska Afghanistankommittén.
Det var meningen att hon skulle ta det lite lugnare när hon slutade på Utrikesdepartementet efter 37 år. Men Ann Wilkens har redan för mycket att göra. Intresset för omvärlden var för starkt, och hennes kunskaper så efterfrågade. Förutom flera uppdrag har hon egna projekt. Hon är med och startar ett nätverk för Pakistan, en websajt där man ska kunna hitta information. Hon har också planer på att göra en handbok om världens konflikter. Hon vill förklara att det är komplicerade skeenden, och ge sammanhang.
Ann Wilkens har varit ambassadör i Etiopien (1993-1995), Luxemburg (2000-2003) och senast Pakistan (2003-2007), men nu är det hemma och rötterna som gäller. Ann Wilkens är uppvuxen i Bromma och det är där hon har sitt hem. Pax träffar henne över en kopp kinesiskt te för att prata om livet som ambassadör – och om hennes syn på Afghanistan i dag.
Men Ann Wilkens yrkesbana började som journalist. Det är nog rätt typiskt för henne att hon gillade det självständiga kvällsarbetet på Svenska Dagbladets utrikesredaktion. När hon skulle börja arbeta dagtid, vilket innebar ett mindre fritt arbete, sökte hon sig i stället till UD. Och där blev hon kvar, med ett par avbrott för arbete på Sida.
På samma sätt som hon gillade det friare kvällsarbetet på tidningen, har hon föredragit ambassadörsposter i länder där hon fått friare händer.
– Det är friare i de länder som Sverige inte är så intresserade av, berättar hon.
Hon har nog alltid varit ganska frispråkig, säger hon. Och tror att fler skulle kunna vara det.
– Ofta handlar det om restriktioner man ålägger sig själv. Vi får inte avslöja statshemligheter – men hur många statshemligheter känner man till?
Varnade för Eritrea
Men hon fick kritik när hon som Afrikachef på UD ansåg att Eritrea, som hört till hennes ansvarsområde som ambassadör i Etiopien, var ett land som Sverige borde ha en mycket mer kritisk hållning till. Hon ansågs vara färgad av sin tid i Etiopien.
– Men det tyckte inte jag. Jag hade varit mycket i Eritrea också. Och jag tror att jag hade rätt.
Hon berättar att i EU är det ofta det land som har störst intresse i ett område som också har mest kunskap om det. Därför dominerar det landets syn. När det gäller Eritrea var det Italien som hade både starkast intressen och störst kunskap.
– Men när jag var där, och träffade ledarna, fick jag ett intryck av att det gick fullständigt åt skogen.
Ann Wilkens drivs framför allt av nyfikenhet och hon berättar att det roligaste med att vara ambassadör är att man kan boka möten med nästan vem man vill, utan att ha något egentligt skäl.
Någonstans finns också viljan att förändra, men hon tonar ner den eftersom det är så svårt.
– Som journalist har man nog lika stor möjlighet som en diplomat att påverka.
Sverige är ett litet land med litet inflytande, även om ”Palme-effekten” fortfarande finns kvar till viss del. Ett stort undantag som Ann Wilkens lyfter fram var Sydafrika, där den svenska bojkotten och det svenska stödet till ANC hade stor betydelse.
Sverige kan ha betydelse i samarbete med andra länder, som i EU, men oftast är det USA som räknas, och grannländerna i regionen, berättar Ann Wilkens.
Dialog med gräsrötter
Men det finns andra sätt att påverka, på gräsrotsplanet, berättar hon efter ett tag.
– I många besvärliga länder, som Pakistan, finns goda krafter som ofta är isolerade. De tycker att det är roligt att man kommer och pratar med dem. Man behöver inte ge dem pengar utan de vill att man har en dialog och håller kontakt.
Det kan handla om journalister och organisationer, till exempel kvinnoorganisationer. För dem har det betydelse att en svensk ambassadör uppmärksammar dem. Men på det officiella planet var det svårare, eftersom Pakistan är så könssegregerat. Det var svårt att som ambassadör och kvinna mingla på officiella tillställningar och få kontakt med beslutsfattarna.
Som ambassadör för Pakistan var Ann Wilkens också ackrediterad i Afghanistan. Hon har nyligen skrivit skriften ”Projektet Afghanistan på fel väg?” för Utrikespolitiska institutet och är fortsatt väl insatt i vad som händer i regionen.
– Nu pågår något slags rea på alla ideal, konstaterar hon.
– Det är risk att det blir en väldigt dålig fred, som leder till nya konflikter.
Hon räknar upp några av de misstag som omvärlden begått. Ett misstag var att tro att talibanerna var uträknade, och att man inte behövde tala med dem alls. Ytterligare ett misstag var att inte ha ett regionalt perspektiv.
– USA har till exempel tillåtit Pakistan att stödja talibaner, samtidigt som Pakistan räknades som en ”större allierad bland icke-Natomedlemmar”.
– Det grövsta misstaget var att återupprätta krigsherrarna.
Feltänkt krig mot terrorism
Ytterligare ett misstag är att kriget mot terrorismen i Operation Enduring Freedom (OEF) allt mer blandas samman med den fredsbyggande insatsen Isaf, och att man inte lyckats skydda civilbefolkningen.
– Kriget mot terrorismen är feltänkt. Man kan inte föra krig mot terrorister.
Hon påpekar också att de afghanska kvinnorna helt glömts bort, de som ibland åberopats som motiv för omvärlden att gå in i Afghanistan. Nu vill omvärlden dra sig ur så snart som möjligt, vilket bland annat innebär att man ger stöd till lokal polis och armé
Det kommer inte att innebära något gott för de afghanska kvinnorna, menar Ann Wilkens:
– Talibanerna kommer att få inflytande.
– De afghanska kvinnorna kommer aldrig till tals, de har ingen plattform och motarbetas aktivt. Politikerna ser inte problemet.
Hon anser att omvärlden borde ha hållit hårdare på sina principer från början, så att styret inte blivit så dåligt och korrupt som det nu blivit. Hon är rädd att det nu är för sent att rätta till misstagen.
– Det är ingen som sitter inne med någon lätt lösning. Det blir inte bra, hur man än vänder sig.
Och Sverige är lika insyltat som alla andra. Sverige måste gå ur Afghanistan tillsammans med de andra, inte innan:
– Det blir inte bättre för någon om vi tar hem våra soldater före de andra. Det skulle vara ett föga hedervärt uttåg, påpekar Ann Wilkens.
Och hon anser inte att omvärlden utan vidare kan dra sig ut militärt ur Afghanistan just nu. Då utbryter förmodligen inbördeskrig.
– Jag är inte säker på att det behöver byggas upp mer militär. Men vi kan inte lämna Afghanistan i sticket, som man gjorde efter Sovjets uttåg. Vi får inte göra om det misstaget. Sedan vet jag inte om det hjälper att skicka dit 30 000 soldater till.
Ann Wilkens understryker flera gånger regionens betydelse för Afghanistan. Ett hinder för framsteg i Afghanistan är att det inte finns någon regional vilja att bidra till en konstruktiv utveckling. Flera länder ligger i konflikt med varandra (Indien och Pakistan) eller med USA (Iran). De kriminella grupperna, däremot, kan samarbeta alldeles utmärkt och får hela marknader att fungera, som till exempel narkotikahandeln.
Brist på utbildning
Ett annat hinder för en positiv utveckling är bristen på utbildning i Afghanistan.
– Talibanerna har förstått att utbildning är viktigt – fast med fel utgångspunkt. Regeringen borde ha tagit utbildningen på lika stort allvar. Cirka en tredjedel av befolkningen kan läsa, bland kvinnorna kan kanske 15–20 procent läsa. Det är en förklaring till varför det är så svårt för Afghanistan att utvecklas.
Tillbaka i Sverige är det Afghanistan och Pakistan som Ann Wilkens vill arbeta med och därför var det lockande med den plattform som ordförandeskapet för Svenska Afghanistankommittén erbjöd.
Det var skönt att sluta på UD, men också lite trist eftersom det inte fanns någon plats för henne när hon kom tillbaka. Därför slutade hon där ett par år i förväg.
Det är inte lätt att komma hem efter många år utomlands, även om det är i Sverige hon vill vara nu, här har hon barn och barnbarn. Men det var besvärligt både rent praktiskt, som att få huset i ordning (vilket inte går fortare när nya uppdrag väller in), och på ett mer socialt plan.
– Man är lite vilsen, har ingen riktig förankring, och är intresserad av annat än det som andra pratar om. Det är en svår process men man måste igenom den. Man kan inte segla runt hur länge som helst. Jag kan inte ha någon annans rötter.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
Ann Wilkens
Familj: Barn och barnbarn
Intressen: Film och skönlitteratur
Saknar jag mest med Sverige när jag inte är i Sverige: Mina barn, årstider, rörelsefrihet.
Saknar jag inte: Svensk tv, svensk debatt
Här trivs jag bäst (både i världen och i Sverige): Hemma i Bromma. Jag har behov av att vara där jag hittar, där jag har rötter.
Pax 3/2010
Copy: Pax och artikelförfattaren
