Arbetar för en fredligare värld

Få beslut men många namn på kongress

Få beslut men hundratals namn mot vapenexport blev resultatet av Svenska freds 128-årskongress i Stockholm i maj.

Svenska freds ska verka för restriktiva kriterier för utländs­ka militärövningar i Sverige och gå över till att ha kongress vartannat år.

Drygt 40 personer samlades i den svala lokalen på Alla kvinnors hus, dit det sköna majvädret inte nådde in. Men ordförande Anna Eks solgula kjol påminde om den sommar som rådde utanför porten. Vid inskrivningen lyste återseendets leenden, följda av kramar. Därefter styrdes de flesta stegen mot kaffebordet med kaffe och te i termosar för fem kronor, och plastmuggar med en spritpenna bredvid och uppmaningen ”Skriv namn på koppen”.

Kongressen var en blandning av formalia och nya metoder att komma fram till beslut. Förslagen behandlades främst i smågrupper i stället för enbart i en allmän debatt inför alla i plenum. Anna-Kari Gudmundson och Mattias Linder hade skrivit kongressens enda motion. De ville ha in skrivningar om utländska militärövningar i Sverige i handlingsprogrammet. De ville också ha in kritik mot den ”olyckliga utvecklingen mot mer våldsansvändning i fredsbevarande insatser och mot ökat deltagande i Natoinsatser i stället för FN-insatser”.

Inga krigförande länder

Motionärerna ansåg att Svenska freds ska verka för en reglering av utländsk militär övningsverksamhet i Sverige och för restriktiva regler för vilka länder som får öva och i vilket syfte. Det ska vara demokratiska länder som respekterar mänskliga rättigheter och som inte är krigförande, och övningarna ska syfta till beredskap för internationella fredsbevarande FN-insatser, framhöll motionärerna.

Kongressen beslutade om några smärre språkliga förändringar, till exempel att FN ”bör” leda insatser i stället för att insatserna ”behöver” ledas av FN, men i övrigt höll kongressdeltagarna med motionärerna.
Svenska freds inledde nyligen en kampanj för att ett demokratikriterium ska införas för vapenexport. Anna Ek berättade i sitt tal att utrikesutskottet i mitten av maj beslutade att regeringen ska komma med ett förslag som skärper regler kring export till diktaturer. Det ser hon som en delseger – men hon är långt ifrån nöjd med den förändringen.

Så kampanjen fortsätter och kongressdeltagarna blev direkt delaktiga i den. Efter lunch skickades de ut i smågrupper för att samla namn på gator och torg mot vapenexporten.

Amanda Sundberg från London och Margareta Mäki och Anna-Kari Gudmundson från Luleå bildade en grupp som fick sig tilldelad Götgatsbacken som jaktområde. De hade en betydligt mer försiktig framtoning än de lätt aggressiva proffs från mobiltelefon­företag som normalt raggar kunder där.  Och det fungerade bra. Det blev kö till namnlistorna och somliga gav irriterat upp när andra trängde sig före.

– Absolut, visst kan jag skriva på! kom en spontan kommentar, och en annan:

– Det är jätteviktigt, det är många som inte känner till vapenexporten.

– Nä det är lugnt tack, var ett vänligt sätt att avböja påskrift.

Men Siv Eriksson tvekade inte, trots att hon inte kände till Svenska freds. Svensk vapenexport hade hon mycket åsikter om.

– Det är solklart att skriva under. Det finns lagar och regler mot vapenexport, så vi ska inte exportera till diktaturer. Det är helt galet att vi exporterat till Egypten. Det är fel att vi här i Sverige gör vapen som vi sprider så de kan ta livet av andra människor, sade Siv Eriksson.

Kvinnor drabbas

För Lisabell Hellsten kändes det ”jättesjälvklart” att delta i kampanjen med sitt namn. Hon är engagerad i kvinnofrågor, bland annat i det feministiska kaféet Hallongrottan, och har ett genusperspektiv på vapen.

–Det är lätt att se hur tillgång på vapen påverkar kvinnor. Man tror kanske inte att det är kvinnor som råkar ut för vapnen, men det är det, förklarade hon.

En senig man ledde en välpackad cykel. Det var Claus Werthebach från Tyskland. Han hade cyklat i Sverige i två veckor och planerade att fortsätta i ett par månader.

– Jag är för fred och mot vapen. Ekonomin är beroende av vapenindustrin, i Sverige likaväl som i Tyskland, konstaterade han och skrev under.

Maja Lind tyckte inte att Sverige ska exportera vapen överhuvudtaget. Hennes kamrat Jenny Norell höll med.

– Det är vidrigt att tjäna pengar på vapen som dödar, sade hon.

Vann tävling

Gruppen på Götgatsbacken kom tillbaka efter 45 minuter med 51 underskrifter. Därmed vann de kongresstävlingen om flest insamlade namn och fick en korg med rättvisemärkta och ekologiska delikatesser.

För Kalle Bergstedt och Edith Elgenstierna från Linköping respektive Norrköping var det första kongressen. Trots att det inte blev så mycket debatt på denna kongress tyckte de att det var inspirerande att vara på den. Edith Elgenstierna gillade årsredovisningen. Det låter torrt, men årsredovisningen presenterades med bilder och berättelser om vad Svenska freds gjort under 2010.

Kalle Bergstedt blev ”uppraggad” på Peace and Love-festivalen i Borlänge. Det görs försök att starta en ny lokalförening i Linköping  och Kalle Bergstedt är engagerad i den. Sedan han blev medlem har han lärt sig mer om hur mycket vapen Sverige exporterar. Det är inte helt lätt att vara Svenska fredsare i Linköping, Jas Gripens hemstad.

– Det är alltid någons pappa som jobbar på Saab, min farfar jobbade där. Jag har inte reflekterat förrän nu, när jag blev medlem i Svenska freds, över vad de faktiskt gör på Saab. Vi hör ofta Jas flyga, det är en integrerad del av Linköping.

– Det är en känslig fråga, det handlar om jobb, inflikade Edith Elgenstierna.
Hon tycker att det faktum att vapenexporten ökat så mycket de senaste åren inte är så diskuterat som det borde vara.

– Svenska freds är den mest seriösa organisationen som man hör prata om det. Många säger att man inte kan göra något – men alla kan göra något. Att Sverige exporterat till Nordafrika visar att vi är en del av hur det ser ut i världen, menade hon.

Centralstyrelsen hade föreslagit att kongress ska hållas vartannat eller vart tredje år, och att ”inspirationsmöten” i stället ska hållas under mellanåren. Bakgrunden är att det tar mycket kraft och tid att arrangera kongresser, och att formalia tar mycket tid från diskussioner och aktiviteter. I den diskussionsgrupp som Pax lyssnade på var det ingen som argumenterade för kongress varje år.

– Kanske blir det fler motioner om vi har inspirationsmöten vartannat år. Vid informella möten kan man vädra mer åsikter utan att fatta beslut, funderade Margerata Mäki från Luleå.

Farhågorna var att få skulle lockas komma till inspirationsmötena, och att de kanske inte ens skulle bli av. Kongressen beslutade till slut, utan större debatt, att avskaffa sig själv vartannat år, och att inspirationsmöten ska hållas däremellan. Eftersom förändringen kräver stadgeändring måste exakt likadana beslut fattas på två kongresser i rad, vilket innebär att det även nästa år blir årsmöte som vanligt.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Copy: Pax och artikelförfattaren

Upplaga av Pax: 
Pax nr 3 2011