Arbetar för en fredligare värld

Fiender möts på resa i minnen

Mitt mörka hjärta

En film av Staffan Julén och Marius van Niekerk

I en skokartong bär Marius van Niekerk plågsamma minnen. Dem har han släpat på i 28 år, sedan han var sydafrikansk soldat i Angola. Det räcker inte att kasta kartongen för att bli av med minnena, i stället konfronterar han dem på en resa i Angola tillsammans med sina forna fiender. I dokumentären ”Mitt mörka hjärta” reser fyra krigsveteraner tillsammans på en båt på floden Kwando. Det är en resa som sker både längs krigsskådeplatser och i minnena.

Marius van Niekerk söker försoning och förlåtelse och vet att han drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Han har redan påbörjat sin resa. För de andra krigsveteranerna är det till att börja med inte lika självklart att börja gräva i minnena, söka försoning och, inte minst, blotta sig för kameran.

Patrick Johannes och Samuel Machado stred bokstavligen talat mot varandra, på var sin sida i Angolas inbördeskrig, båda tvångsvärvade som 14-15-åringar. Patrick Johannes hävdar först att han blev soldat frivilligt och att kriget var bra, att han gillade kriget.

Kring lägerelden sitter de fyra och plockar fram sina minnen, och allt­eftersom filmen fortsätter faller försvarsmekanismerna. Floden de reser på var full av lik och död och tömd på liv när de krigade här. Men nu, samtidigt som soldaterna berättar sina fasansfulla historier, kommer elefanter och fyller snablarna, flodhästar glider under den glittrande och förrädiskt lugna vatten­ytan i sällskap med krokodiler. Kvinnor hämtar vatten. Livet har försiktigt återvänt och världen är så vacker som den alltid borde få vara.

Marius van Niekerk är plågsamt öppenhjärtig. Han blottar sig fullständigt för sina medresenärer och för kameran, berättar om illdåd han begick i kriget och om vilken suput och bråkstake han blev efter det. Det syns att han lider, och han plågas än mer när de andra ifrågasätter honom och undrar om hans minnen är autentiska, om han verkligen var soldat. Han visar foton – hur kunde han fotografera när han var soldat?

Men han hamnar också utanför de andras gemenskap för att han kom utifrån, från Sydafrika. Patrick Johannes och Samuel Machado kan förstå varandras motiv för att delta i kriget, men de kan inte förstå Marius van Niekerk. De har inte helt lätt att nå varandra, men de ger sig inte, de fortsätter prata, gräva, luska.

Och ändå: Marius van Niekerks erkännanden leder till att även de andra öppnar sig. Historierna bildsätts inte, ändå är de så ofattbart grymma att jag kryper ihop och sätter händerna för ansiktet.

Mellan varven lyfts blicken och filmen förklarar de stora skeendena, hur kolonialismens slut och kalla kriget påverkade kriget i Angola, vilka som stred mot varandra och vilka stormakter som stödde dem, hur diamanter blev Angolas förbannelse eftersom de gjorde att kriget kunde fortsätta långt efter att stormakterna dragit sig ur.

Det är en stark film som verkligen berör, det är också en film med mycket värme och respekt. Trots att den är så sorglig blir jag märkligt nog ändå glad av att ha sett den.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Copy: Pax och artikelförfattaren

Upplaga av Pax: 
Pax nr 1 2011