Värnplikten är avskaffad i fredstid, och med den försvinner fenomenet vapenvägran. Pax för samman de tre vapenvägrarna Anders, 25, Jerker Dahne, 43, och Åke Sandin, 78, på Armémuseet i Stockholm. De vapenvägrade under vitt skilda historiska sammanhang, från kallt krig till Sovjetunionens sönderfall och USA:s krig mot terrorismen.
Anders, som är yngst, totalvägrade 2003.
– Jag kallades till mönstring men jag gick inte dit. Sedan vägrade jag hämta ut kallelsen till rättegång på posten. Till slut knackade två poliser på hemma hos oss, säger han, och börjar skratta.
– Morsan gick i taket när polisen kom. Hon gillar inte konflikter. Hon var orolig att jag skulle hamna i fängelse bland ”massa hemska typer.” Hon bjöd till och med polisen på pepparkakor.
I rätten dömdes Anders till böter på 400 kronor för brott mot totalförsvarsplikten. För det fick han ersättning från Svenska freds kampfond. Om han hade totalvägrat efter en andra kallelse skulle straffet enligt lagen ha varit fängelse.
Men Försvarsmakten hade inget intresse av att kalla in totalvägrare eftersom rekryteringen av personal hade börjat minska kraftigt. Av de 44 626 män som mönstrade 2002 kallades bara 38 procent till tjänstgöring. Några år senare slutade Pliktverket kalla hela årskullar till mönstring.
Paradoxalt nog, eftersom lagen om värnplikt fortfarande gällde, tvingades en del till tjänstgöring mot sin vilja, eller straffades för vägran. Enligt Pliktverkets lagfördes 364 personer för vägran mellan 2002 och 2009.
– Det fanns de som tvingades. Jag ville göra en grej av rättegången. Jag delade ut flygblad, drog med mig föräldrar och kompisar, skrev ett pressutlåtande och ringde upp lokaltidningarna, berättar Anders.
Vapenfri tjänst
Jerker Dahne, 43, totalvägrade 1993. Men först gjorde han vapenfri tjänst 1987.
– Jag jobbade på Vattenfall, klängde i stolpar och lagade kraftledningar, säger han.
För att göra vapenfri tjänst gick han igenom den obligatoriska vapenfriutredningen där man kontrollerade att skälet till ansökan om vapenfrihet var genuin samvetsnöd, och inte ovilja eller lathet.
– De skulle utreda min innersta övertygelse. Det var absurt, frågorna de ställde var vansinniga. Till exempel frågade de vad jag skulle göra om någon tänkte skjuta oskyldiga människor. Sådana frågor finns det inte något svar på. Jag sa att jag inte kunde tänka mig att bruka våld i något läge eftersom det var vad utredarna behövde höra. Egentligen tycker jag att det finns tillfällen där man måste bruka rent våld.
Vapenfrias decennium
1980-talet var de vapenfrias decennium. Varken före eller efter har lika många gjort vapenfri tjänst, mellan två tusen och tre tusen personer varje år.
Ändå fick bara 73 procent av ansökningarna som kom till vapenfrinämnden bifall under decenniet.
Först när Jerker Dahne gjorde repetitionsmånad 1993 totalvägrade han. Han ville visa att han inte kunde tänka sig att göra vapenfri tjänst eftersom man i en pliktutredning precis hade beslutat att civilförsvaret skulle knytas tydligare till det militära försvaret.
– Sista dagen på min repmånad gick jag in till chefen på vapenfriutbildningen och sa, nu ska jag vägra. Han bara suckade. Han tänkte väl på allt extra pappersarbete, säger Jerker Dahne och skrattar.
Därefter blev det polisförhör och rättegång. Straffet blev 40 dagsböter.
När 78-årige Åke Sandin totalvägrade 1958 rådde kallt krig och värnplikten tillämpades i princip fullt ut. Bara några hundra personer om året tilläts göra vapenfri tjänst, och totalvägrare straffades med fängelse, ofta i flera månader. Totalvägrarna var inte heller särskilt många, bara 80–90 personer varje år. Åke Sandins straff var en månad i fängelse.
– Fängelsetiden var på sätt och vis rolig. Det var sommar, vi jobbade i skogen, bar ved och spelade fotboll mot polisen. Jag var stjärnan i laget, säger han.
Fick vara vapenfri
Försvarsmakten kallade in Åke Sandin fler gånger, men i fortsättningen fick han vara vapenfri. Han gjorde repetitionsmånad där han fick gräva diken och jobba på sågverk, och i slutet av 1970-talet gick han några veckors civilförsvarsutbildning. Den vapenfria tjänsten hade han ingenting emot.
– Att jobba på sågverk är nyttigt. Och i civilförsvarsutbildningen fick vi öva oss på att rädda människor i atombombsscenarier. Det var mycket svårare än att skjuta ihjäl dem.
Under tiden blev totalvägrarna fler. Från 1970 till 1991 straffades mellan 700 och 1 300 unga män om året. Efter 1992 började antalet sjunka.
Hur växer beslutet att vapenvägra fram? Vapenvägrare måste fundera över ämnen som samvete, ansvar, makt och politik.
– Det finns många skäl till varför människor vägrar att bära vapen, säger Jerker Dahne.
– Egentligen var jag fascinerad av militären, och jag gillade att leka krig, säger Anders .
– Men när brevet kom och kallade mig till mönstring var jag tvungen att ta ställning. Jag och mina kompisar hade en bra gemenskap och diskuterade mycket. Vi var aktiva i projekt som Direkt Aktion och gjorde motstånd mot kriget i Irak. För mig innebar mönstringen att staten prövade hur duglig jag var att mörda andra i dess tjänst. Att göra civiltjänst var samma princip, fast då gräver man gravar i stället för att skjuta. Det sa jag i rättegången, säger Anders med viss stolthet i rösten.
Började som ”stridis”
Åke Sandin började sitt liv som “stridis”.
– Jag kommer från Norrland, och där föddes man med skidor på fötterna och gevär i händerna. Jag var landstormspojke när jag var 13 år. Det var som hemvärnet fast för barn. Vi var barnsoldater, säger han.
Åke Sandins militära karriär fortsatte med värnplikt i plutonchefsskola. Det gick bra, han gick ut som etta och fick föra befäl över 40 man.
Hans ställningstagande mot det militära växte långsamt. Han reagerade mot den hårda retoriken inom försvaret. Mellan repmånaderna studerade han historia och lärde sig om krigets konsekvenser.
– Jag förstod att vi ”soldathjältar” massdödade barn, kvinnor och andra civila. Sverige planerade dessutom att skaffa atomvapen.
Nästa gång Åke Sandin kallades in totalvägrade han.
Till skillnad från de andra två minns Jerker Dahne ingen större förändring i sin inställning till det militära. Han visste att han ville göra vapenfri tjänst.
– Jag drevs mest av antimilitarism, lite pacifism, och lite annat. Jag har inga problem med att jobba för staten, men jag vänder mig mot det militära.
Vapenvägrarnas minnen av omvärldens reaktioner på deras beslut visar hur samhället har förändrats.
– På min tid var alla rädda för ryssarna. Vi som vägrade misstänktes automatiskt för att gå ärenden åt Moskva. Jag minns även att min morbror som var polischef tyckte att det var pinsamt att jag var den förste i “vår fina skyttesläkt” som hamnade i fängelse. Och min mamma tyckte att det var synd att hon inte skulle se mig i min stiliga sergeantuniform mer, skrattar Åke Sandin.
– Jag har mött respekt, säger Jerker Dahne. Och jag har fått träna mig på att argumentera. Jag var besvärlig i folks huvuden, jag ställde till det för dem.
Anders berättar att han har gått miste om två jobb som krävde straffrihet.
– Det gjorde inget, jag hittade andra jobb. Vissa tyckte att det var onödigt att vägra när man kunde slippa göra värnplikten ganska lätt. Andra tyckte att man borde ha kvar värnplikten för att den ger bra hälsostatistik. Det är ett bra argument, skojar han.
Världsmedborgarrörelsen
Åke Sandin kom tidigt i kontakt med Världsmedborgarrörelsen, en antimilitaristisk rörelse som var aktiv till slutet av 1960-talet. Han var även ordförande i Svenska freds 1977–79. Än i dag är han engagerad, främst i Tyresö ulands- och fredsförening, en lokalförening till Svenska freds.
– Det var för passivt att bara sitta i fängelse, säger han.
Anders fortsätter att intressera sig, främst intellektuellt.
– För mig är totalvägran inte bara en fredsfråga utan en fråga om samhällets utveckling. Jag är intresserad av hur disciplin utövas i samhället och av olika slags allmän vägran.
Jerker Dahne var länge aktiv i Svenska freds Vapenvägrarförbund som gav råd till andra vapenvägrare, och satt även med i Svenska freds styrelse. Sedan berättar han, nästan blygt, att han fick annat att tänka på.
– Jag fick … en massa barn. Samtidigt svalnade värnpliktsfrågan, lägger han till.
Han ångrar att de inte engagerade sig mer internationellt.
– Bara i Grekland, till exempel, straffades människor allvarligt för vapenvägran. Jag tycker att vi borde ha gjort mer i de frågorna. De är aktuella än i dag.
Är det bra att värnplikten ersätts med ett frivilligt yrkesförsvar? Frågan innebär ett dilemma för alla tre vapenvägrarna.
– Jag tycker inte om värnplikten eller yrkesförsvaret. Jag är överhuvudtaget skeptisk till militarismen, säger Åke Sandin.
– Värnplikten var bra eftersom den tvingade vanliga medborgare att ta ställning till militarism och våld. Samtidigt kan man inte ha kvar värnplikten bara för att protestera mot den. Det blir absurt. Men jag vill inte ha ett yrkesförsvar heller, säger Jerker Dahne besvärat.
Anders är också kluven till värnplikten.
– I Vietnamkriget, till exempel, var värnplikten och den amerikanska soldatrörelsen en anledning till att opinionen svängde och man fick stopp på kriget. Om de hade haft en yrkesarmé skulle det inte ha varit möjligt i samma utsträckning. Det finns andra problem med yrkesarmé. Ska till exempel en arbetslös person som råkar ha rätt kompetens tvingas jobba inom försvaret?
Jerker Dahne vill ändå poängtera en viktig fördel med värnpliktens avskaffande.
– Majoriteten av medborgarna slipper gå en utbildning där man lär sig lösa konflikter med våld.
AMANDA SUNDBERG
Fotnot: Anders vill inte ha sitt efternamn publicerat.
Copy: Pax och artikelförfattaren
Läs också:
Milstolpar - från 1901 till i dag
