Madina Magomadova, ordförande i Tjetjeniens mödrar, har inte låtit sig intervjuas på över ett år. På grund av det politiska läget i hemlandet är hon orolig för att felciteras. Men trött efter en lång dags workshop i Istanbul slår hon sig nu ner för att prata med Pax.
Madina Magomadova har med sig bilder på organisationens trånga och mörka kontor i Groznyj. På väggarna hänger hundratals fotografier på personer som har försvunnit.
Hon startade Tjetjeniens mödrar 1995 för att hjälpa människor ta reda på vad som hänt spårlöst försvunna vänner och släktingar.
Berätta, hur ser ditt arbete ut?
– En viktig del av arbetet är att resa ut i landet och söka information om de försvunna personerna. Vi håller kontakt med dem som är ute på fältet och följer upp vad som händer.
– Sedan gör vi mycket juridiskt arbete. Vi skriver brev och överklagar domar. Just nu jobbar vi med femton rättsfall där personer har försvunnit. I sex av dem har vi vänt oss till alla möjliga instanser, nu återstår bara Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
– Snart ska vi publicera en bok som listar saknade personer. Det blir vår andra, den första gav vi ut för fyra år sedan.
Kan du ge ett exempel på hur ett fall kan se ut?
– Vi jobbar med ett komplicerat fall. En ung flicka som inte kan läsa utnyttjades av sina släktingar när modern försvann. Släktingarna tog betalt av flickan för att anmäla försvinnandet, trots att det är gratis. Sedan sålde de moderns hus och undanhöll dotterns existens för myndigheterna så att de själva fick ta hand om den statliga ersättningen för försvinnandet.
– Vi vill bevisa att flickan är kvinnans dotter och därmed ett offer för försvinnandet, men det är svårt. Vi har jobbat med det i över ett år. Nu har vi formulerat en klagan till Europadomstolen.
– Flickans släktingar hotar att elda upp vårt kontor och attackera oss på stan.
Blir du rädd?
– Det är obehagligt, men vi måste fortsätta jobba. Jag är glad att vi har lyckats skriva till domstolen i Strasbourg, och tacksam till flickan som vågade vända sig till oss.
Hur är livet i Groznyj?
– Så svårt som vi har det nu har vi aldrig haft det. Arbetslösheten är hög, arbetslöshetsersättningen låg och räkningarna dyra. Det är lättast för de familjer där någon är pensionär, för pensionen är lite högre. För unga är det svårare.
– Krigens sista bomber exploderar först nu. Vi drabbas av de psykologiska, sociala och miljömässiga effekterna. Människor i alla åldrar dör, barn, vuxna och gamla. De dör av cancer, hjärtproblem och tuberkulos. Ibland går jag på flera begravningar på en dag.
– Psykologer säger att personer som har det svårt försöker muntra upp tillvaron. Jag tror att människorna i Tjetjenien försöker klä sig fint för att göra tillvaron uthärdlig. Utifrån ser man nog inte hur svårt det är att leva i Groznyj.
Tror du att ni hjälper dem som har det svårt i Tjetjenien?
– Så mycket behöver göras i Tjetjenien, och vi kan bara göra lite grann. För våra aktivister fungerar engagemanget som rehabilitering efter förlusten av vänner och anhöriga. Vi hjälper varandra att vara starka, motståndskraftiga och tålmodiga. Att överleva.
– Vi är viktiga också för dem som kommer till oss för att söka efter anhöriga. Vi är en varm organisation som ger människor hopp.
AMANDA SUNDBERG
Copy: Pax och artikelförfattaren
