Arbetar för en fredligare värld

Krönikan: Ickevåld ett maratonlopp som fungerar

Agnes HellströmAgnes Hellström. Foto: Miki Anagrius

Jag har rest mig från stolen på första raden i Södra teaterns fullsatta salong. Inuti rör sig en blandning av eufori och vemod. Publiken som just sett sista scenen av Stina Oscarsons release-föreställning för boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig” ger ensemblen stående ovationer. Rytmen från applåderna pulserar i kroppen.

Dramatikern Stina Oscarsons bok, illustrerad av Sara Granér, utgår från de 198 ickevåldsmetoder som forskaren Gene Sharp sammanställde och som använts som konfliktlösningsverktyg för ofantligt många människor världen över. Gene Sharp dog i februari i år och det finns en oerhört sorglig symbolik i det. Förra året fick nämligen Albert Einstein Institution, den av Sharp grundande organisation som lyft dessa metoder, säga upp sin enda anställda på grund av bristande resurser. 

Och det är i ett ständigt ekonomiskt underläge vi driver våra frågor. Vi som arbetar för hållbar fred definieras ofta utifrån att vi är emot något. Vi är mot vapenexport, mot upprustning, mot våld som konfliktlösningsmetod. Därför är en salong fylld av personer redo att bära Gene Sharps arv vidare inte bara en energiinjektion utan en viktig påminnelse om att vi inte enbart är emot något. Vi har även förslag på lösningar som vi vet fungerar, men som ständigt överskuggas av den dominerande, kostsamma och felaktiga uppfattningen att våldsanvändning är en nödvändig väg för att nå fred. 

”Tålamodet är centralt för all ickevåldskamp. Många kamper som lyckats har pågått i veckor, månader, år, decennier”, skriver Stina Oscarson i bokens inledning. 

Envisheten och uthålligheten som präglar vår kamp gör framgångarna svårare att mäta. Vi är inga sprinters utan maratonlöpare och under det långa loppet är det lätt att känna sig ensam. 

Många som sprungit länge sörjer en folkrörelse de en gång var del av men som de upplever har dött ut. Saknar en tid då människor möttes och gick ut i protest på gator och torg, när tusentals flätade samman sina händer och byggde milslånga kedjor av fred mellan stridande ambassader. 

Men i saknaden eller sökandet efter dem som inte längre är med, glöms det viktigaste bort. Att vi som är kvar uthålligt och enträget fortsätter arbetet med att förändra världen. Det kan inte frånvaron av någon annans avstannade engagemang ta ifrån oss. 

Jag har många barndomsminnen från folkfyllda gräs­slänter med plakat och nävar i vädret. För mina närmaste vuxna var det ett självklart sätt att visa sitt engagemang. Själv blev jag vuxen i en samtid präglad av en aktivism med många nyanser och i olika skepnad. För mig har den aldrig varit varken död eller döende. Den ser bara annorlunda ut.

Engagemanget är dock detsamma. Det drivs av ilska och av lust. Och av övertygelsen om att metoden vi valt fungerar. Självklart är energin från andras kamp också viktig. Den visar sig också på många olika sätt. Denna kväll som vibrationer från hundratals handflator som unisont slås mot varandra. Som ickevålds­jubel i Södra teaterns salong.

AGNES HELLSTRÖM

Ordförande Svenska Freds

Copy: Pax och artikelförfattaren

Upplaga av Pax: 
Pax nr 1 2018