Arbetar för en fredligare värld

Lierad elit svår att störta

För Mellanösternkännare är det egentligen inte överraskande att människor i Mellan­östern och Nordafrika gör uppror mot förtryckande och korrumperade regimer. Det var en fråga om när, inte om. Huruvida de lyckas eller inte beror bland annat på hur solidariteten inom makteliten ser ut.

Syrien skiljer sig från Egypten och Tunisien för att personerna i eliten – presidenten, militären, ledande familjer, det styrande partiet Baath – är intimt lierade med varandra, förklarar Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Presidenten och flera i hans omgivning är också militärer. Militären är lojal med regimen, på ett helt annat sätt än i Tunisien och Egypten.

– Det intressanta med Tunisien var att militären ställde sig helt utanför, den tog inte parti för någon. Det fanns ingen solidaritet runt presidenten, allt föll samman som ett korthus runt honom, konstaterar Leif Stenberg.

Gemensamma nämnare i protesterna är att de är folkliga, de är inte drivna av något parti eller någon religiös organisation.

– Det som är intressant och som jag tror förvånat Mellanösternkännare mest är att religion spelat en så  liten roll, att islam inte blivit kanalen för protester. Jag tror att vi som står utanför har övervärderat religionens betydelse, menar Leif Stenberg.

Utnyttjar rädsla för islamism

De förtryckande regimerna utnyttjar också rädslan för islamism för att försvara attacker mot sin befolkning. Västländers rädsla för radikal islamism har också lett till ett stöd till regimer som ses som stabila, om än auktoritära.

Den tändande gnistan i Tunisien var den 26-årige grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi som bland annat på grund av alla mutor han tvingades betala inte kunde försörja sin familj och i desperation satte eld på sig själv. Han var högutbildad men kunde inte arbeta med det han var utbildad för. Hans situation är typisk för många andras och satte igång den svallvåg som på kort tid tvingade Tunisiens president på flykt.

Förtryck, korruption, hög arbetslöshet och många unga i kombination med allt fler högutbildade, nya informationskanaler och ett uppdämt intresse för mänskliga rättigheter och demokrati är faktorer som alla bidragit till de folkliga resningarna. Det förklarar professor Mohammad Fazhlashemi vid Umeå universitet under ett seminarium arrangerat av Krigsvetenskapsakademin.

Han menar att västvärlden underskattat önskan om demokrati i den arabiska världen.

– ”Människans värdighet” har varit ett upprepat slagord under demonstrationerna. Det finns en stark kritik mot västländers stöd till diktaturer i muslimska länder.

Allt fler utbildade

Antalet utbildade, bland både män och kvinnor, har ökat explosionsartat i många länder, som Tunisen och Egypten, men det finns ingen arbetsmarknad som räcker till för dem. Det skapar frustration, men höjer också nivån på vilka politiska och sociala krav som ställs. Utbredd korruption gör vardagen svår för den stora majoriteten, det är svårt att ens få mat för dagen. Samtidigt har den digitala revolutionen gjort det möjligt att bryta de statliga mediernas monopol.

– Det har stor betydelse för utvecklingen, förklarar Mohammad Fazhlashemi.

TV-kanaler, som Al-Jazeera, och sociala medier har inte bara utmanat makthavarna utan också de västliga mediernas perspektiv. Men de nya medierna ifrågasätter också islamisters och andra traditionella samhällskrafters syn på sociala och tabubelagda frågeställningar och ger röst åt olika grupper i samhället. Den politiska och sociala oppositionen har fått utrymme.

Egyptier protesterat länge

Mona El-Ghobashy på Middle East Research and Information Project vill i en artikel ge en djupare förklaring till varför revolten i Egypten lyckades. Hon tycker att bilden av hur de sociala medierna och den lyckade revolten i Tunisien påverkat utvecklingen i Egypten är för enkel. Den förklarar inte tillräckligt hur vanliga människor kunde få Mubarak på fall; hon understryker att Mubaraks regim var stark, inte svag.

Hon lyfter fram hur egyptier protesterat i grupper under minst en decennium, på det äldsta tänkbara vis: på gatan. Det har framför allt handlat om tre sektorer, med olika krav och olika taktik: Protester på arbetsplatser, protester i grannskap (från enstaka gator till hela städer) samt bland olika former av organisationer. För den egyptiska regimen har det varit viktigt att hålla dessa protester på en lokal, begränsad nivå.

Hon förklarar också på vad sätt Egypten var en polisstat: Polisen genomsyrade hela samhället, utnyttjade sin makt, tvingade till sig mutor från allt från taxichaufförer till affärsmän, begick övergrepp. En tändande gnista i Egypten var när civilklädda poliser förra sommaren misshandlade Khalid Saíd till döds, helt öppet mitt på dagen.

Missnöjet ökade över riggade val och dokumenterade brutala övergrepp. När demonstrationerna  inleddes den 25 januari möttes de tre olika subkulturerna med sina erfarenheter av att protestera, och det omöjliga inträffade: de besegrade polisen.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Copy: Pax och artikelförfattaren

Upplaga av Pax: 
Pax nr 3 2011