Arbetar för en fredligare värld

Nya hjältar i Nordirland

Kyrkklockorna klämtar i Nordirland efter mordet på den unga katolska polisen Ronan Kerr. ”Inte i mitt namn” skanderar tusentals och åter tusentals under Ronan Kerrs begravning i Omagh. En begravning som kom att utvecklas till en kraftfull manifestation mot det sekteristiska våld som ännu lever kvar i Nordirland.

Ronan Kerr mördades i april av en bilbomb som the Real IRA, en av flera utlöpare till gamla IRA, sagt sig ligga bakom. Mordet har väckt en förnyad oro för ännu en våldsvåg från de små men extrema paramilitära grupperna. Ronan Kerr tillhörde den en gång så hatade polisen. En polismakt som under konflikten anklagades för att ha kopplingar till protestantiska paramilitära grupper och för att delta i sekteristiska mord på katoliker. I dag är Nordirlands polismakt reformerad. 2001 bytte den namn från RUC (Royal Ulster Constabulary) till PSNI (Police Service of Northern Ireland) och Kerr tillhörde den nya generation som tagit värvning för att bidra till en polismakt för både protestanter och katoliker. För detta mördades han som förrädare.

I Belfast känns våldet långt borta. Luften är klar och solen skiner på Falls Road där jag sitter på ett kafé tillsammans med Sean Brennan. Sean är en medelålders man från västra Belfast och har ett förflutet inom dåtidens IRA. En erfarenhet han delar med många katoliker av sin generation. Han tror inte att mordet på polismannen riskerar att bli en tändande gnista för våldet mellan protestanter och katoliker.

– Det spelet är över för länge sedan, menar Sean. De orättvisor som en gång gav näring åt våldet finns inte i dag. Visst, vi kommer säkert att få se bakslag och enstaka våldshandlingar men de får inget fäste. De här grupperna har inte längre någon legitimitet.
Sean menar att man måste se det hela i ett större perspektiv.
– Och viktigast av allt: i dag kan mina barn leka med protestantiska barn, säger Sean.

En omöjlighet för bara ett decennium sedan. Och barnen är i fokus i Belfast.

Glömska genom barnen

Det är som ett mantra. Alla jag möter säger samma sak: ”Mina barn ska inte bära min historia och låt oss glömma det som var.” Själv funderar jag på om just glömska verkligen är en möjlig väg för nästa generation. Bara från det gathörn där vårt kafé ligger har jag utsikt över ett antal väggmålningar och minnesmärken över fallna hjältar.

Belfast är en symboltyngd stad med en uppsjö av minnesplatser. På minnesstenarna pekar barnen inte ut namnen på någon hjälte från historisk tid utan här finns en onkel, en morfar och i värsta fall en förälder.

Sean säger att han egentligen aldrig berättat något om sin barndom för sina barn och att de allra flesta familjer han känner inte heller gör det.

– Vi talar helt enkelt aldrig om det. Det Belfast barnen växer upp i har inte ens en avlägsen likhet med min egen barndom. Nu finns det inga soldater, bomber eller sekteristiskt våld. Och så ska det förbli, säger Sean.

Han berättar om hur han som så många andra efter fredsuppgörelsen 1998 för första gången åkte över till den ”andra sidan”.

– I hela mitt liv hade jag bott några få meter från protestanterna på Shankill Road. Den enda gången vi träffades var när vi slängde bensinbomber och sten. I dag leker mina barn med deras barn. Längre än så kommer i alla fall inte jag med någon försoning ,säger Sean.

Men han erkänner att han inte är helt bekväm med situationen.

– Ingen i min generation kommer att glömma. Visst kan vi röra oss fritt i dag men skräcken sitter kvar. Och det gör minnena också. Kanske är vi på det sättet en förlorad generation, säger Sean.

Faktum är att han tillhör en generation där många lider av posttraumatisk stress och ångest relaterat till våldet. Kanske är tystnaden för många det enda sättet att försöka skydda sina barn och att i någon mån hantera sin egen historia. En närliggande historia som man kanske inte alla gånger är så stolt över.

Sean och många andra jag träffar talar mycket om sina barn och vikten av att inte överföra sin egen rädsla . Samtidigt menar Sean att det är genom sina barn han själv har kunnat lägga delar av sin våldsamma historia bakom sig.

Minneslund påminner om historien

Några hundra meter från kaféet ligger Bombay Street. En sömnig liten gata längs fredsmuren i det katolska Lower Falls, med rader av nybyggda hus. Det enda som numera påminner om gatans dramatiska historia är en minneslund. Det var här det började när medborgarrättsrörelsen startade kampen för ”en man, en röst”.

I slutet av 1960-talet var rösträtten fortfarande knuten till egendom vilket innebar att en fjärdedel av katolikerna var utan rösträtt. Efter flera dagars oroligheter brändes Bombay Street ner till grunden av sina protestantiska grannar från Shankill Road.

Enligt den katolska historiebeskrivningen gick de protestantiska kvinnorna först och krossade fönsterrutorna med paraplyer. Efter kom männen med brandfacklor indränkta i bensin och inom några minuter stod hela området i brand.

Alice är en av de få som fortfarande lever kvar på samma adress. Hon talar inte gärna om den natten, då hon var nio år, hellre om hur det var före branden. Alice berättar att tvärs över gatan på andra sidan fredsmuren bor en protestantisk familj som i generationer var god vän med hennes familj.

På frågan om hon inte skulle vilja träffa dem i dag svarar Alice undvikande att hon helst inte korsar fredsmuren.

Protestantiska Shankill och katolska Falls Road delas av den så kallade fredsmuren. En mur som ringlar längs hela västra Belfast och mest består av korrugerad plåt och taggtråd. Som utomstående är det svårt att se att den tunna muren skulle erbjuda något verkligt skydd och större delen av året står den också öppen och obevakad.

Vad skulle hända om man rev ner muren, undrar jag retoriskt och möts av skräckblandad skepticism från båda sidor.

–Nej det är alldeles för tidigt, kanske om 20 år om ens då, säger Bertie Patterson på Shankill Road tveksamt.

”Ytlig förändring”

Han visar mig ”Hoppets väg”, en liten gatstump som leder in i muren och är tänkt att öppnas den dag muren rivs. Bertie är protestant men har levt större delen av sitt liv i katolska Andersonstown och han berättar att han var en av de första som gick i en integrerad skola i Belfast. Bertie är dock djupt pessimistisk. Själv tycker jag att det mesta har förändrats i Belfast men Bertie håller inte med.

Alltihop är bara på ytan, menar han.

– Glöm inte att protestanterna alltid varit hårdföra, och du har tillräckligt många extrema republikanska familjer kvar för att konflikten ska fortsätta.  Eländet har hållit på i många hundra år och jag tror inte att det är slut än, säger Bertie.

Något ligger det kanske i Berties pessimism. Nordirland har alltid varit ett familjebaserat samhälle där släktingar bor några hus bort och familjer lever i samma kvarter i generationer. Lojaliteter och positioner ärvs och det gör också medlemskap i paramilitära grupper.

Patrick Doherty är katolik, gift med en protestant och bor på Shankill Road. Jag frågar Patrick hur protestanter och katoliker egentligen ser på varandra i dag.

– Katolikerna har aldrig förstått den utsatthet som protestanterna upplever som minoritet i Irland. Protestanterna varken såg eller brydde sig om de djupa orättvisor som katolikerna levde under, säger han

– Sedan är det naivt att tro att vi som växte upp under konflikten ska glömma och förlåta.  Själv kommer jag aldrig att lita på protestanterna som grupp. Individer är en annan sak, fortsätter han.

Den stora skillnaden i dag är att protestanter och katoliker lär känna varandra på ett helt annat sätt. Långt in på 1990-talet var det alldeles för farligt att umgås över gränserna, berättar Patrick.

– Visst ville vi alla ha fred i någon mer allmän bemärkelse också då men du får inte glömma att ingenting i samhället fungerade. I mitt område, och i alla andras med för den delen, var det i praktiken de paramilitära grupperna som styrde.

Att de paramilitära grupperna styrde med järnhand var något jag själv upplevde när jag arbetade i i Belfast. I Sverige och många andra länder fanns en romantiserad syn på främst IRA och dess befrielsekamp som inte hade mycket att göra med verkligheten. I realiteten var befolkningen trängd mellan brittisk miltär, sekteristiskt våld, och ett maffialiknande styre inom respektive område.

Kanske kan man förstå stoltheten över dagens politiska utveckling i ljuset av gårdagens paramilitära järngrepp.

– Om vi är generationen som aldrig sett annat än krig så är vi också den generation som lyckades vända utvecklingen och som har byggt upp fungerande demokratiska institutioner, säger Patrick.
  

Morgondagens hjältar

Nordirland är ett av de få länder jag varit i där man är uppriktigt stolt över sina politiker. ”Våra politiker gör ett fantastiskt jobb” hör jag allt som oftast. I dag samregerar de forna fienderna republikanerna och unionisterna i en koalitionsregering.

Sedan början av 1990-talet har Nordirland genomgått en dramatisk utveckling. Från ett nät av osynliga murar, sekteristiskt våld och fattigdom till ett välmående samhälle med grönskande trädgårdar.

Visst sitter misstron djupt, och många bostadsområden är fortfarande segregerade. Gamla, delvis våldsamma strukturer lever kvar men de paramilitära grupperna har i dag ytterst marginell makt.

När Ronan Kerr mördades gick en våg av avsky genom hela Nordirland. Om Real IRA hade hoppats på stöd genom att attackera en kontroversiell institution så får de nog inse att de tillhör en svunnen tid. För i dag är det är Ronan Kerr och hans kamrater som är framtidens hjältar.

CAROLINE CAMPBELL

Caroline Campbell arbetade i Nordirland 1979–1982.

Val i maj

I valet den 5 maj till det regionala parlamentet i Nordirland blev Demokratiska unionistpartiet största parti vid sidan av Sinn Féin, med 38 respektive 29 mandat. Ulsters unionistparti (UUP) och SDLP fick 16 respektive 14 mandat, medan Allianspartiet fick 8 mandat, Gröna partiet 1 mandat och Ulsters traditionella röst (TUV) 1 mandat. TUV består av personer som lämnat DUP sedan Paisley gått med på regeringssamarbetet med Sinn Féin. Peter Robinson (DUP) sitter därmed kvar som försteminister och Martin McGuinness (Sinn Féin) som biträdande försteminister. Valkampanjen kom att domineras av plånboksfrågor. 

(Källa: Landguiden, UI)

Copy: Pax och artikelförfattaren

Upplaga av Pax: 
Pax nr 3 2011