Jenin, en stad som för inte så länge sedan var ökänd som ”självmordsbombarnas huvudstad”, är i dag en av de säkraste städerna på Västbanken. Ett samarbete mellan Jenins guvernör och borgmästaren för den angränsande Gilboaregionen, ett slags mini-tvåstatslösning, har bidragit starkt till det.
Det USA-finansierade pilotprojektet ”Modell Jenin” startade 2008, då palestinska säkerhetsstyrkor som utbildats i Jordanien började upprätthålla lag och ordning i koordination med den israeliska armén, IDF. IDF ser utvecklingen som positiv, men betonar att Hamas fortfarande planerar terrorattacker som dock avvärjs genom underrättelseverksamhet eller militära aktioner.
Rörelsefriheten i området är begränsad. Sedan 2005 är det enligt militärt beslut förbjudet för judar att vistas i A-områden, som styrs av den palestinska myndigheten. Likaså är det förbjudet för palestinier att resa in i Israel: endast runt 2 000 av Jeninregionens 265 000 invånare har tillstånd att arbeta eller göra affärer i Israel. Enligt IDF:s talesman förväntas ingen ändring av denna policy i nuläget.
Men sedan Jalameh-övergången mellan Jenin och Afula öppnades för biltrafik i november 2009 åker över 20 000 israeliska araber till Jenin varje månad för att shoppa, laga bilen eller gå till tandläkaren, vilket lett till ett uppsving för den lokala ekonomin.
Staden stoltserar med ett nytt köpcentrum och den nyrenoverade biografen ”Cinema Jenin” som invigdes i augusti 2010 under en tredagars festival med musik.
Huvudattraktion var filmen ”Heart of Jenin”, en dokumentär om den palestinske fembarnsfadern Ismail Khatib vars tolvårige son Ahmad sköts i huvudet av israelisk militär år 2005 och fördes till Rambam-sjukhuset i Haifa. Efter att ha rådgjort med palestinska politiska och religiösa ledare beslöt sig Ismail för att donera Ahmads organ till israeliska barn – de flesta arabiska men också till en liten ultraortodox flicka från Jerusalem.
För Ismail är donationen hans sätt att göra motstånd mot ockupationen: mänsklighet som svar på en brutal dödsskjutning. Filmen följer Ismails liv, hans familj, sorgen över Ahmad, kontakten med de barn vars liv kunnat räddats och Ismails arbete med barn och ungdomar i Jenin för att ge dem en bättre framtid.
Den visar också på ett smärtsamt sätt den förnedring som Ismail tvingas utstå varje gång han reser in i Israel och den spända relationen med den ultraortodoxa familjen.
Oviss framtid för biografen
Invigningen kostade dock mer än väntat, och utan nya sponsorer är biografens framtid som Jenins kulturcentrum oviss.
– Under Ramadan hade vi mängder av besökare, berättar Cinema Jenins föreståndare Fakhri Hamad. Men sedan dess har antalet gått ner. Vi tar mellan tre och fem shekel per biljett (sex – tio kronor), inklusive något att dricka.
Trots att biografen inte får så mycket inkomster från besökarna från Israel eftersom övergången stänger vid sex-sjutiden på kvällen så är han optimistisk angående utvecklingen i Jenin.
– Det är inte som före intifadan, men det går i rätt riktning, säger Fakhri Hamad.
En starkt bidragande orsak till den positiva utvecklingen i Jenin är det samarbete som pågår mellan Jenins guvernör Qaddoura Mousa och borgmästaren för den angränsande Gilboaregionen, Daniel Attar.
Länken mellan dem bägge är Gilboaregionens vice borgmästare Eid Salim från det arabiska samhället Muqeible. Den lantliga Gilboaregionen med sina 23 000 invånare är en av de få kommuner i Israel där de arabiska samhällena inte avskiljts och fått ett eget styre. Resultatet är en heterogen befolkning bestående av 60 procent judar från Europa, Nordafrika och Mellanöstern samt 40 procent araber.
– Relationerna mellan judar och araber i Gilboaregionen är helt jämlika, betonar Daniel Attar.
Eid Salim är en viktig bro för att nå fred. Han har familj och vänner i Jenin och känner väl till situationen där. Han sitter med på alla möten, han översätter och överbryggar kulturella skillnader. Det skapar förtroende.
Förutom de goda relationerna mellan araber och judar på den israeliska sidan nämner Daniel Attar barriärbygget som en av de bidragande orsakerna till den fredliga utvecklingen.
– I Gilboaområdet byggdes barriären precis på gröna linjen och enbart i syfte att minska våldet mellan palestinier och israeler, vilket uppnåtts till 100 procent. På den grunden kunde vi samtala om att bygga en ny framtid.
I många andra områden följer barriären inte gröna linjen utan slingrar sig långt in på Västbanken, vilket ofta gör det omöjligt för palestinierna att bruka sin mark – i praktiken en israelisk annektering. Avsaknaden av både bosättningar och territoriella dispyter i Jeninområdet gör det möjligt för de lokala ledarna att fokusera på utveckling och samarbete.
Kontakt redan på 1990-talet
Kontakten med Qaddoura Mousa etablerades redan på 1990-talet då Qaddoura Mousa var Fatahledare på norra Västbanken, men avbröts under intifadan. När Abu Mazen utnämnde Mousa till guvernör för Jeninregionen så återupptogs relationerna.
– En av de första sakerna som vi diskuterade var hur vi kunde minska skillnaden i levnadsstandard mellan de två befolkningarna, berättar Daniel Attar. Det är omöjligt att ha normala relationer mellan två samhällen där arbetslösheten på ena sidan är över 50 procent och på den andra 6,5 procent, där inkomsten på ena sidan är 700 dollar och på den andra 30 000 dollar.
För att uppnå denna ”mini-tvåstatslösning” driver Gilboa och Jenin flera samarbetsprojekt: ett gemensamt industriområde på båda sidor om gröna linjen, ett projekt för att öka turismen i Gilboa/Jeninregionen och ett kulturprojekt som avser att bygga upp språkcenter på båda sidor.
Industriområdet består av en israelisk och en palestinsk del med en gemensam ledning för att kunna utnyttja respektive sidas handelsavtal – Israel har en fördel på den europeiska och nordamerikanska marknaden, Palestina på den arabiska.
– Målet är att industriområdet inom fem år ska sysselsätta 15 000 palestinier och 1 500 israeler, säger Daniel Attar.
Turistprojektet vänder sig till grupper som vill besöka Israel och Palestina och stödja gemensamma israelisk-palestinska intressen. Grupperna tillbringar två dagar i Gilboaområdet, där de kan besöka det närliggande Nasaret, Beit Shean eller Genesaret, och två dagar i Jenin med dess färggranna marknader och genuina Mellanösternatmosfär. Den första gruppen är inbokad i slutet av november 2010.
– Inom tre år vill vi nå 100 000 turister per år och sänka arbetslösheten i Jenin från 50 procent till runt 15, säger Daniel Attar. Vi organiserar övergången från Jenin till Israel så att den inte tar mer än tio minuter. Att vi lyckats nå den här överenskommelsen med IDF visar att de uppskattar våra aktiviteter.
Två språkcentrum
Men fred kan inte bara byggas på ekonomi. För att överbrygga de kulturella skillnaderna mellan befolkningarna planerar man två språkcentrum, ett i Jenin och ett i Gilboaområdet. Lärare från Israel ska undervisa i hebreiska i Jenin, lärare från Jenin ska undervisa i arabiska i Israel. Engelska, spanska och franska står också på listan.
– Språkprojektet är inte ekonomiskt utan kulturellt, men det kan skapa både ökat samarbete och en förbättrad ekonomi, säger Eid Salim. Vi måste sänka arbetslösheten, men vi måste också ha ett gemensamt språk. Jag vill att varje israel – jag talar specifikt om Gilboaregionen, men jag vill sprida det vidare – ska kunna tala lite arabiska, lite hebreiska, lite engelska, och samtala med varandra.
Brett folkligt stöd
Spaniens och Frankrikes utrikesministrar samt kvartettens Tony Blair har uttryckt sin uppskattning över ”Modell Jenin”, och 2009 besökte Qaddoura Mousa, Eid Salim och Daniel Attar USA för att berätta om Jenin-Gilboasamarbetet. Både Attar och Mousa har brett folkligt stöd, men för att implementera sin framtidsvision behöver de ökat politiskt och finansiellt stöd från omvärlden.
– Vi är ett litet område i periferin, men härifrån kan man göra stora saker, säger Daniel Attar. Jordanien, Palestina och Israel möts här. Förutom turister så vill vi att forskare och studenter som sysslar med freds- och konfliktforskning kommer hit för att studera våra projekt i samarbete med American University i Jenin och universitetet i Haifa.
Samtidigt hotar de officiella israelisk-palestinska fredssamtalen att bryta samman. För palestinierna är ökad säkerhet och ekonomiskt uppsving inte ett mål i sig, utan vägen till en självständig palestinsk stat.
– Vi försöker att ignorera fredsförhandlingarnas upp- och nedgångar, säger Daniel Attar.
– För en månad sedan fick jag ett samtal från en kollega som är starkt skeptisk till fredsprocessen. Jag övertalade honom att komma hit. Vi besökte Jenin. Han träffade Jenins guvernör. En vecka senare ringde han.
”De där timmarna fick mig att inse något som jag inte insett i hela mitt liv”, sade han. ”Det du gör är vår enda chans att skapa en annan verklighet.”
– I dag är vi ensamma, konstaterar Attar. Men om vår modell sprider sig till alla de 17 kommuner i Israel som gränsar till den palestinska myndigheten så kommer det att få inflytande även uppåt.
ANNA VEEDER
Copy: Pax och artikelförfattaren
