Stridigheterna i Georgien har de senaste dagarna fått debattörer och ledarskribenter, bland annat i DN och Svenska Dagbladet, att kräva grundläggande omprioriteringar av den svenska försvarspolitiken. Det är djupt olyckligt att dessa debattörer så onyanserat beskriver det som nu händer. För oss som länge varit engagerade i frågan om Rysslands agerande i Kaukasus kommer händelserna knappast som en överraskning. Under 1990- och 2000-talet har Ryssland bedrivit krigföring i norra Kaukasus. Att använda kraftigt militärt våld i denna region är knappast något nytt eller överraskande. Världssamfundet har hittills gjort alldeles för lite för att bidra till politiska lösningar.
Det är helt fel att jämföra Sveriges säkerhetspolitiska situation och relation till Ryssland med den Ryssland har till Georgien och de bägge utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Orsakerna till att Ryssland nu använder sin militär i Georgien har djupa historiska rötter som leder fram till våra dagar. Att den geopolitiska situationen i Kaukasus i kombination med historiska konflikter och självständighetssträvan hos folkgrupper som förtryckts under 100-tals år lägger grunden för konflikter är knappast någon nyhet.
Efter Sovjetunionens fall försökte Abchazien bryta sig loss från Georgien, vilket ledde till ett krig. Vapenvila slöts 1993, men ingen beständig lösning har nåtts och konflikten är en s k frusen konflikt. Detsamma gäller fallet med Sydossetien. 1992 slöts vapenvila efter att sydosseterna försökt uppnå större autonomi.
Två exempel på försvårande omständigheter för att lösa konflikterna är att nästan hela den georgiska populationen i Abchazien på omkring en kvarts miljon personer idag lever som internflyktingar inne i Georgien. Sydossetien är segregerat med byar som har enbart sydossetisk befolkning respektive byar enbart georgisk befolkning.
Vi kan inte se Rysslands agerande i Georgien som en garanti för hur Ryssland från och med nu kommer att hantera sina grannar. Den pågående konflikten i södra Kaukasus är komplex och svårlöst, den har under lång tid präglats av grovt våld. Men den har inget med försvaret av Sverige att göra.
Det som händer i Georgien nu är djupt tragiskt och mycket allvarligt. Ansträngningar har gjorts för att finna politiska lösningar på konflikten, men de har inte varit tillräckliga. Det finns djupa historiska rötter till konflikten men visst har Georgiens strävan efter medlemskap i EU och NATO säkert påverkat utvecklingen. Från svensk sida har vi en skyldighet att motverka alla tendenser till ytterliggare polarisering mellan Ryssland och NATO annars riskerar konflikterna i Kaukasus att trappas upp ytterliggare framöver. Det är detta den säkerhetspolitiska diskussionen bör handla om. Inte hur man löser konflikter med ökade militära resurser, utan hur man med dialog och samarbeten hanterar de konflikter som uppstår.
Anna Ek
ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
