Svenska Freds dömer ut regeringens budgetförslag om att inrätta en myndighet för exportstöd av krigsmateriel.
Regeringen har de senaste åren allt mer aktivt prioriterat att stödja försvarsindustrin i sina exportansträngningar. Detta har till exempel fått till följd att ambassadörer fått som huvuduppgift att försöka sälja Gripen, att regeringsföreträdare aktivt marknadsfört svensk krigsmateriel utomlands, att Gripen-försäljning integrerats i svenska kultursatsningar utomlands och att svensk personal från försvarsmakten vid ett flertal tillfällen aktivt assisterat i provskjutningar av haubitsar i Indien.
Förutom att detta är en mycket tydlig signal om att Sverige stödjer och vill öka vapenproduktionen i allmänhet och särskilt vill gynna de egna vapenproducenterna så innebär det att man stjäl resurser från - och motverkar - svensk internationell fredsfrämjande verksamhet och aktiviteter som bidrar till en fredlig utveckling. Detta är naturligtvis mycket oroväckande.
Svensk vapenindustri befinner sig i en kris. Regeringens kraftfulla satsning på exportstöd är givetvis en skänk från ovan från en hårt pressad, för att inte säga hotad, bransch. Utan statens stöd skulle man tvingas lägga ner. Men frågan är om det statens roll att hålla på med konstgjord andning av en privatägd bransch.
I Stödutredningen, som lade grunden för regeringens förslag beskrivs hur en exportstödsmyndighet skulle kunna "driva försvarsexportrelaterade frågor" till exempel inom EU och andra multilaterala fora. Uttalandet från utredningen visar klart och tydligt vad det är man vill åstadkomma - en statligt institutionaliserad lobbyorganisation för svensk försvarsindustri.
Att etablera en myndighet som driver på för ökad vapenexport som sådan är ett radikalt steg ifrån en lång svensk tradition av restriktiv krigsmaterielexport som dessutom antagligen går på tvärs med existerande regelverk. Noteras kan att det även kommer att gå på tvärs med de frågor om fred och nedrustning som Sverige säger sig vilja driva i internationella fora.
Den svenska vapenexporten har ökat dramatiskt på senare tid. Samtidigt har beställningarna från det svenska försvaret minskat. Sannolikt kommer denna trend att fortgå och förstärkas, det vill säga exporten ökar i takt med att försvarsmaktens beställningar minskar. Detta är oroande och många gånger i strid med det regelverk som stadgar att export endast för exportmarknaden är förbjuden.
Att ställa sig bakom svensk industri och dess exportansträngningar är en sak. Men att institutionalisera en utgift (myndigheten) till stöd för en, av marknadsmässiga skäl, hårt pressad bransch (försvarsindustrin) vars eventuella vinster inte tillfaller Sverige (skattebetalarna) är ett helt orimligt sätt att hantera statsfinanserna.
Det är obegripligt att en kostnadsmedveten regering föreslår detta.
Utredningen som ligger till grund för förslaget anser till och med att ett statligt finansierat exportstöd även ska gälla för produkter som inte kommer att användas av det svenska försvaret. Den barocka slutsatsen är alltså att svenska skattebetalare, genom försvarsanslaget, ska medverka till att öka vinsterna för utländska aktieägare även för produkter som inte är till gagn för det svenska försvaret.
Detta är naturligtvis fullständigt absurt.
Svenska Freds kan därför konstatera att regeringens förslag om att bilda en exportstödsmyndighet inte bara är en politiskt kontroversiell - för att inte säga katastrofal - affär. Den är utan tvekan också en ekonomisk förlustaffär.
Anna Ek
Ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
