Försvaret saknar inte pengar

Bilden hindrar en konstruktiv och seriös debatt inför höstens försvarsbeslut. I själva verket hör Sverige till de västländer som skurit ned minst på sitt försvar. Trots det fortsätter Försvarsmakten och industrin att leka med siffror. Ett av greppen är att jämföra försvarsanslagen med utvecklingen av BNP.

Hade vi idag lagt lika mycket pengar på försvaret i förhållande till BNP som under kalla kriget hade det inneburit 75 miljarder kronor, skriver Jan Nygren på SvD Brännpunkt 26/2. Den andel av BNP som vi satsar på försvaret har sjunkit från 2,5 till 1,5 procent mellan 1987 och 2005 enligt Försvarsmaktens siffror. Syftet med att lägga fram denna uppgift är givetvis att försvara nuvarande anslag eller rent av motivera ytterligare satsningar i en redan mycket stor försvarsbudget.

Jämförelsen med BNP är fullkomligt irrelevant. En sådan jämförelse förutsätter att det finns en länk mellan Sveriges försvarsbehov och den allmänna ekonomiska utvecklingen. Ett sådant samband finns inte.

Förre försvarsministern Mikael Odenberg avgick eftersom han ansåg att eventuella nedskärningar i försvaret måste föregås av en grundlig analys av det säkerhetspolitiska läget. Han underkände nedskärningar som byggde på ekonomiska antaganden. De som då applåderade Odenbergs civilkurage är konstigt nog desamma som idag gör jämförelser med BNP. Att det går bättre för Sverige nu än i slutet av 1980-talet innebär inte att anslaget till försvaret bör öka i samma takt, vilket en jämförelse med BNP vill låta påskina.

Nygren och Odenberg är bara två av flera aktörer i svensk försvarsdebatt som på detta sätt gett bilden av ett eftersatt svenskt försvar i behov av ökade satsningar. ÖB använde samma jämförelse på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jämförelsen används också i försvarsberedningens rapport från i höstas; då om världens samlade militärutgifter.

Det enda rimliga sättet att jämföra värdet av försvarsanslag över tid är utifrån fasta priser. Gör man det blir bilden en helt annan. Från 1987 till 2006 har Sveriges försvarsbudget sjunkit med mindre än 9 procent i fasta priser enligt Svenska Freds beräkningar. Liknande resultat har tagits fram av riksdagens utredningstjänst. Besparingen på 9 procent ligger dessutom uteslutande efter försvarsbeslutet 2004. Faktum är att försvarsanslagen fram till 2004 varit högre än under kalla kriget, med undantag för 1994 när anslaget låg 1,64 procent lägre än 1987.

Siffror från Sipri (1999) visar att Sverige faktiskt gått emot en allmän global nedrustningstrend. Den sammantagna nedrustningen i världen var under samma period 34 procent och i västvärlden 14 procent. Ryssland ligger 84 procent lägre i försvarsutgifter 2006 än 1988. Till skillnad från vår omvärld har Sverige alltså genomfört satsningar på Försvarsmakten sedan kalla krigets slut. Jämförelser mot fast penningvärde är det enda relevanta sättet att jämföra utvecklingen över tid. Ett av de mer spektakulära exemplen på sammanbrottet i försvarsplaneringen är köpet av Jas 39 Gripen. Fram till idag har Sverige köpt drygt 100 flygplan fler än vad vi behöver, till en merkostnad av minst 50 miljarder. Jas är nu slutlevererat. Det borde ge ett sparutrymme på fyra miljarder årligen i försvarsbudgeten.

Låt oss tala klarspråk om försvarsanslagens utveckling. Läget är mycket allvarligt, men det är inte pengar som saknas.