Vad innebär Trumps fredsplan? Kommer det bli fred nu?

Den 10 oktober 2025 inleddes en vapenvila mellan Israel och Hamas i Gaza som en del av en fredsplan framtagen av president Donald Trump. Inget är viktigare än ett omedelbart, varaktigt eldupphör i Gaza och att blockaden hävs så att humanitär hjälp når fram. Men det finns stora risker och problem med planen som riskerar att förlänga ockupationen av Palestina och frånta palestinier rätten till självbestämmande.

Israel gör regelbundet överträdelser av vapenvilan, bland annat genom flygattacker, och många palestinier har dödats sedan vapenvilad trädde i kraft. Israels blockad hindrar fortfarande tillräckligt med hjälp från att komma in i Gaza, och den humanitära situationen är mycket svår på grund av den omfattande förstörelse Israels krigföring inneburit. Dessutom ökar våldet på Västbanken och den israeliska, olagliga ockupationen av Palestina fortsätter.  Det väcker frågor om det alls går att kallas för vapenvila och fredsplan, när Israels våld, folkrättsbrott och dödande fortsätter. 

Trumps fredsplan bygger på att Gaza ska styras av ett övergångsstyre som i sin tur ska övervakas av en “fredsstyrelse” ledd av bland andra honom själv. I praktiken innebär det att styret av Gaza förhandlas över huvudet på det palestinska folket och att styret av Palestina outsourcas utan folklig förankring. FN:s organ för mänskliga rättigheter, OHCHR, har varnat för att det riskerar att leda till att den israeliska ockupationen av Gaza istället blir amerikansk. Dessutom varnas det för att planen bryter mot internationell rätt och att frågor om rättvisa inte hanteras.

Forskning visar att hållbar fred kräver inkluderande fredsprocesser som sker på olika samhällsnivåer. Det går inte att förhandla fram hållbar fred utan att folket, de som direkt berörs, finns representerade. Med Trumps plan riskerar det att endast bli en process på toppnivå utan folklig förankring, försoning och utan att ansvariga för krigsförbrytelser ställs inför rätta.

Palestinier har i många decennier levt utan rätt till självbestämmande över sitt eget folk och sin egen stat. 1948 genomförde sionistiska väpnade grupper flera massakrer mot palestinska byar. Över 700 000 palestinier fördrevs och tvingades lämnas sitt land. Fördrivningen innebär för palestinier Nakban, arabiska för “Katastrofen”. Nakban är dock inte en enskild händelse, utan en process som fortsatt sedan 1948 genom fördrivning, våld, förtryck och en decennier lång militär ockupation där palestinier nekats rätt till sitt land och självbestämmande.

Intensiteten i dödandet i Gaza må ha trappats ned, men samma strukturer som ligger bakom våldet kvarstår. Det är samma strukturer som i decennier inneburit ett systematiskt förtryck och våld mot palestinier, i strid med folkrätten. Och det är samma strukturer som gör att Israel står anklagat för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott, människorättskränkningar, etnisk rensning och apartheid. Trots det har frågan om Palestina och Israel än en gång sjunkit på den mediala och politiska dagordningen. Det är ett av de största misstagen; att debatten tystnar när det mest intensiva våldet är över och att resurser för att hantera de bakomliggande orsakerna inte prioriteras. Men det är precis nu de insatserna behövs som allra mest. Världen får inte vända bort blicken denna gång. 

Trots den så kallade fredsplanen råder ingen fred. En plan för hållbar fred måste tillgodose palestiniers rätt till självbestämmande och säkerställa att den israeliska ockupationen upphör. Hållbar fred måste alltid utgå från internationell rätt och att ansvariga ställs inför rätta.