Vårt svar:

Nja. Det Nordatlantiska avtalet som styr Natosamarbetet garanterar inte ett automatiskt stöd bara för att ett land åberopar artikel 5. Om ett medlemsland får stöd är det inte heller  garanterat att det blir just militärt stöd. Om ett land åberopar artikel 5 måste The North Atlantic Council (NAC), där alla medlemmar sitter, godkänna ansökan genom konsensus, utifrån om det anses vara ett väpnat angrepp. Vad ett väpnat angrepp innebär är inte definierat inom Nato utan det är upp till varje individuell Natomedlem att bedöma. Därefter krävs ett politiskt beslut i varje Natoland om vilken respons som ska ges (i de flesta medlemsländerna, även i Sverige, måste stöd om att sätta in väpnade styrkor godkännas av riksdagen/parlamentet). Parlamenten i varje medlemsland måste alltså godkänna om det specifika landet ska bidra och med vad. Man är inte som medlemsland tvungen att bistå och om parlamentet väljer att göra det måste det inte vara med militärt stöd utan varje enskild medlem kan bistå med ”sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av väpnat våld”. Artikel fem har endast åberopats en gång och är därmed relativt obeprövad. 

Det går därmed inte att förutse vilken kombination av gemensamma och nationella aktioner som kan bli aktuella i enskilda fall, hur lång tid det kan ta innan stödet kommer, från vem stödet kommer och inte ens om stödet kommer. 

Trycket att bidra kan dock antas vara stort och även om artikel fem inte innebär någon absolut skyldighet att bidra militärt kan Sverige, om vi går med, pressas att bistå högst problematiska länder med militära eller civila medel ifall de anser sig angripna, såsom exempelvis Turkiet.