SVAR PÅ TAL OM SVENSKA VAPEN I JEMEN-KRIGET

Svenska Freds och andra med oss har på nytt kritiserat regeringen för att de ännu inte satt stopp för all vapenexport till de stridande parterna. De ansvariga politikerna besvarar kritiken med samma argument som de har upprepat i ett antal år. Här besvarar vi de vanligast förekommande osanningarna i debatten.

“Inga nya affärer har beviljats”

Ett av de vanligast förekommande argumenten till försvar för vapenexporten till de stridande parterna i Jemen är att inga nya vapenaffärer har beviljats till Saudiarabien eller Förenade arabemiraten på flera år. Ett av otaliga exempel är från när utrikesminister Ann Linde fick en fråga om detta under ett samtal på Olof Palmes Internationella Center efter hennes utrikesdeklaration onsdagen 24 februari 2021. Utrikesministern svarade då att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Vi antar att hon syftar på att inga nya affärer beviljats, de facto levererades svensk krigsmateriel så sent som mitten av februari 2021. Sverige fortsätter att exportera krigsmateriel genom följdleveranser till tidigare beviljade affärer. I praktiken genomförs vapenexport i form av så kallade följdleveranser av krigsmateriel i samma stora omfattning som tidigare. Faktum är att vapenexporten till den saudiledda koalitionen uppgick till 1,5 miljarder kronor 2019 vilket är den högsta summan sedan krigets start 2015. Begreppet “följdleverans” är ett unikt svenskt påfund och endast en byråkratisk klassificering av ett tillstånd för vapenexport. Det gör ingen skillnad när krigsmateriel når mottagarlandet hur vi klassificerat den i Sverige a eller hur den legitimeras i debatten. En följdleverans är en affär som anses ha en koppling till en tidigare godkänd affär, och som därmed inte bedöms lika hårt som en helt ny affär. Trots att inga nya affärer beviljats sedan 2017 var Förenade arabemiraten 2019 det tredje största mottagarlandet för svensk vapenexport. Effekterna i konflikten och för människorna i Jemen är de samma.

“Världens striktaste regelverk”

Detta är ett argument som hörs inte bara i Sverige utan i många länder som har en vapenexport, främst som strategi från aktörer som inte vill se någon minskning av exporten. Hovrätten i Storbritannien konstaterade nyligen att landets regering, utan de prövningar som krävs enligt internationella regelverk, hade godkänt stora mängder vapenexport till de krigförande parterna i Jemen. Den brittiska regeringen försvarar sig återkommande med att det brittiska regelverket är just ett av de striktaste i världen. Argumentet har även hörts i debatten från Norge.

Oavsett hur strikt det kan argumenteras för att regelverket är saknar det betydelse om det i praktiken möjliggör fortsatt vapenexport till diktaturer och stater som misstänks begå krigsbrott. FN:s expertgrupp om Jemen har uttryckt att vapenexport till krigförande parter i konflikten förvärrar läget. De allra flesta av världens länder (128 av 195 enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI) exporterar inte krigsmateriel överhuvudtaget. Det måste ändå anses vara betydligt striktare.

“ISP fattar besluten – inte regeringen”

Svenska ministrar hänvisar regelbundet till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Och ja i Sverige är det en myndighet, ISP som ansvarar för att fatta beslut om tillstånd för export av krigsmateriel. När det förs fram i debatten kan det dock framstå som att regeringen är maktlös eller utan ansvar, så är det naturligtvis inte. Regeringen är alltid ytterst politiskt ansvarig för alla beslut om vapenexport och har alla möjligheter att påverka den. ISP kan skicka ärenden till regeringen för beslut om de bedömer att det behöver prövas politiskt. Regeringen kan också begära att ISP överlämnar ärenden till den, t.ex. alla ärenden som gäller ett visst land eller region. Det är just för att det ska finnas möjlighet att fatta beslut i särskilt viktiga fall. Det borde regeringen självfallet göra med affärer som är så kontroversiella som de till de krigförande parterna i Jemen. Regeringen kan när det skett fatta beslut själva.

Så här står det i regeringens proposition (2017/18:23) ”Skärpt exportkontroll av krigsmateriel ”Numera är det alltså ISP som prövar frågor om tillstånd m.m. enligt krigsmateriellagen, men inspektionen ska lämna över ett ärende till regeringens prövning om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt” (1 a § andra stycket krigsmateriellagen). I lagmotiven har det uttalats att det i krislägen eller andra tillspetsade situationer kan vara motiverat att regeringen prövar fler eller andra ärenden än vad som normalt är ändamålsenligt och att regeringen därför bör bemyndigas att besluta om ytterligare regler om överlämnande av ärenden till regeringen. I propositionen står också att ”Regeringen har det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ”

Det är dags att en gång för alla sluta bolla vapenexporten mellan regeringen och myndigheten ISP och ta ansvar för det system som byggts upp och ständigt försvaras. Regeringen är ansvarig för vapenexporten från Sverige, och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson är ansvarig minister. Vill regeringen stoppa vapenexporten inklusive följdleveranser till de odemokratiska stater som är del av den saudiledda koalitionen i Jemen är det fullt möjligt.

“Sverige måste ha en vapenexport för vår egen materielförsörjning och vår alliansfrihet”

Det här argumentet har använts för att försvara vapenexporten till de stridande parterna i den saudiledda koalitionen som om frågan gällde all vapenexporten generellt och inte specifikt till diktaturer som är inblandade i väpnad konflikt.  Ska Sveriges försvar och säkerhet byggas på att beväpna krigförande diktaturer?  Det här handlar om krocken mellan just de försvarspolitiska intressena att tillåta och stödja en export och Sveriges ambitioner om att bedriva en politik som främjar fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Historiskt sett har den svenska vapenexporten varit grundad i svensk neutralitetspolitik. Eftersom Sverige ville stå utanför allianser som skulle kunna påverka Sveriges möjligheter att förklara sig neutral i en väpnad konflikt var tanken att vi också var tvungna att ha ett starkt militärt försvar och en industri som kunde producera all den krigsmateriel som Sverige ansåg sig behöva. På det sättet skulle Sverige vara oberoende av andra stater för sitt försvar. För att ha råd med denna politik ansågs det nödvändigt att Sverige också kunde exportera krigsmateriel till andra för att inte utvecklingskostnaderna skulle bli allt för höga. Även om Sverige inte längre har en neutralitetspolitik och inte längre ambitionen att ställa sig neutral eller vara oberoende av andra stater lever detta motiv kvar. Vapenindustrin är idag globaliserad och internationaliserad, både till ägande och till själva systemen. I princip alla större system innehåller en stor andel internationella delar och därför så går det inte att varken producera enbart i Sverige eller göra sig oberoende med hjälp av egen produktion. Idag har vi en situation där vapenexport har blivit ett mål i sig. Många vapensorter utvecklas idag enbart för att säljas och inte till den svenska Försvarsmakten, till exempel granaten Excalibur från BAE Systems Bofors eller flechetteammunitionen ADM 401 från Saab Bofors Dynamics. Vapenindustrin utvecklar och uppgraderar idag nya modeller mycket snabbare än vad det svenska försvaret har behov av.