KRÖNIKA: Klas Östergren och Göran Greider fastnade redan vid Strindberg
Vi behöver en beredskap för fred.
Nästa år blir det beredskapsår. Det fick vi veta förra veckan av utrikesministern och Myndigheten för civilt försvar. Möjligen med inspiration från Norge, som redan i år genomför ett sådant.
Motståndskraft är viktigt. Ett samhälle måste kunna hantera många påfrestningar. Men det har skett en förskjutning som vi pratar alldeles för lite om.
Målet för det civila försvaret har förändrats. Det handlar inte längre om att ”förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred”. Ordet förebygga i tid av fred har strukits.
I stället ligger fokus på att det civila försvaret ska stödja det militära försvaret. Det är en ganska dramatisk förändring av själva berättelsen om vad beredskap är.
Förändringen sker mot bakgrund av Rysslands invasion av Ukraina 2022. Kriget har förändrat det säkerhetspolitiska landskapet och väckt en rädsla som är lätt att förstå.
”…tänk om våra politiker och intellektuella åtminstone kunde resonera kring risken att den avskräckning som sägs skapa säkerhet också kan bidra till ökad misstro och spänning.”
Men just därför borde fler våga ställa frågan: Vad gör all denna militära upprustning, alla dessa vapen, med vår möjlighet att skapa fred? Och vad gör själva rädslan med vårt hopp om detsamma?
I medierna hör vi om eskalering mellan Ryssland och Nato, om hybridangrepp, drönare, militärövningar nära varandras gränser och en retorik där fiendebilder cementeras. Det är obehagligt.
Fortsatt militär upprustning presenteras som den enda vägen framåt.
Men, tänk om våra politiker och intellektuella åtminstone kunde resonera kring risken att den avskräckning som sägs skapa säkerhet också kan bidra till ökad misstro och spänning.
Att upprustning kan skapa nya säkerhetsdilemman. Att risken för misstag och missförstånd ökar när dialogvägarna stängs.
För 140 år sedan skrev August Strindberg om just detta. Han är knappast känd som någon självklar fredsivrare, vilket gör hans ord desto mer intressanta.
Han varnade för att ”verklig krigsfara kan uppstå om rustningarna och i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga”. Han efterlyste till och med ”en lag mot olaglig militaristisk propaganda”.
Och 1884 skrev han Samvetskval – en berättelse om en preussisk officer som efter att ha beordrat avrättningar plågas av vad han har gjort.
Kanske är det dags att plocka fram Strindberg igen. Inte för att göra honom till en fredshjälte. Utan för att påminna oss om att också författare, konstnärer och intellektuella har ett ansvar att problematisera den tid de lever i.
Göran Greider har konstaterat att inte ens kultursidorna längre har distans till militariseringen. Han beskriver det som de intellektuellas svek mot fredstanken.
Och det är här frågan blir större än försvarsbudgeten. Vad händer med ett samhälle när vi lägger allt mer pengar på förmågan att föra krig, samtidigt som själva föreställningen om fred försvinner ur det offentliga samtalet?
Jag är inte alarmistisk. Forskaren Maud Eduards har pekat på en talande förändring i den svenska beredskapskommunikationen i sin artikel Vi behöver en beredskap för fred.
Hon tar upp att i 1961 års version av Om kriget kommer, som skickades ut till alla hushåll, stod det på första sidan: ”Sverige vill fred”. Förhoppningen var avspänning mellan stormakterna.
I den nya versionen från 2024 är fredsviljan borta. Där möter vi i stället konstaterandet att vi lever i en orolig tid och att kriget pågår i vår omvärld. På framsidan står militärer i centrum.
Det kan verka som en liten förändring. Men ord spelar roll. Bilder spelar roll.
Det vi upprepar blir till slut det vi föreställer oss som möjligt. Det vi inte ser, verkar omöjligt.
Om beredskap bara betyder beredskap för krig, vem håller då beredskapen för fred levande?
Det var mot denna bakgrund som jag höll i ett samtal på Bokmässan i Göteborg. ”Med fredens författare in i framtiden” hette samtalet.
“En värdig final på beredskapsveckan” konstaterade författaren Klas Östergren som deltog i samtalet tillsammans med mig och Göran Greider.
”Bokmässan ska vara en plats där litteraturen, idéerna och det offentliga samtalet ska mötas.”
Jag hade tänkt fråga Östergren om hans drivkraft att skriva skönlitterärt om vapenhandel, bland annat i Renegater och Gentlemen, och om Natomedlemskap i Klenoden.
Jag ville fråga Göran Greider om boken Den solidariska genen, där han skriver att ”Vi är en samarbetande solidarisk art som ännu inte funnit det samhälle som passar oss”.
Vi skulle läsa fredsdikter. Kanske av Elin Wägner, Frida Stéenhoff, Sara Lidman, Per Anders Fogelström, Werner Aspenström eller Tage Danielsson. Vi skulle prata om vad dessa författare gjorde med sin samtid och vad de kan säga till oss nu.
Men vi fastnade redan vid Strindberg. Och vid Samvetskval. Men det var kanske precis där vi behövde börja.
Bokmässan ska vara en plats där litteraturen, idéerna och det offentliga samtalet ska mötas. Men i denna tid när Sverige rustar snabbare än på decennier, när beredskap blivit ett politiskt honnörsord och när krig och säkerhetspolitik fyller våra nyhetsflöden, så var detta Bokmässans så gott som enda samtal som uttryckligen handlade om militarismen i vårt eget samhälle – och om fredstanken.
Det säger något om vår tid. Men det är inte slutet på berättelsen. Tvärtom.
Det till synes trotsiga samtalet och arbetet för fred fortsätter. Jag säger som Maud Eduards: Vi behöver en beredskap för fred.
Inte bara forskare och författare har ett ansvar att prata om och problematisera den tid vi lever i. Det har även du och jag.
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 29 september 2026.
