PAX #1 25: SYNEN PÅ FREDLIG KONFLIKTHANTERING

Text i Fredstidningen PAX #1 2025

När Folk och Försvars rikskonferens i Sälen pågick i början av januari, var det som om hela Sverige riktar blicken mot det militära. Diskussionerna domineras av frågor om upprustning, Natosamarbete och hur Sverige bäst kan skydda sig i en allt mer osäker värld. Det är lätt att förstå varför – krig och konflikter har en förmåga att pressa oss in i ett hörn där det militära framstår som den enda lösningen. Men mitt i dessa samtal slår det mig att vi sällan pratar om fred på samma sätt.

Det känns som om vi stirrar oss blinda på hotbilden och glömmer att det också finns andra vägar att stärka vår säkerhet. Vad hände med visionen om diplomati, om förhandlingar och om fredsbyggande? De samtalen har nästan försvunnit från det offentliga rummet, och istället hör vi om brigader, stridsvagnar och framtida militära insatser inom Nato.

Försvarsmaktens planer på att etablera en Natostab i Sverige är ett tydligt exempel på denna militärt fokuserade strategi. Staben, som ska hantera logistik och truppförflyttningar, markerar en tydlig riktning för Sveriges roll inom alliansen. Det är en roll som bygger på beredskap och styrka, men jag undrar vad som händer med vårt engagemang för fred och diplomati. Riskerar vi att förlora vår identitet som ett land som historiskt sett varit en röst för fred i internationella sammanhang?

Julia Ask Larnemo.

När jag följer rapporteringen från Sälen, är det tydligt att säkerhetsbegreppet nästan uteslutande definieras i militära termer. Samtalen kretsar kring hotet från Ryssland, Natos roll och hur vi bäst rustar upp för att möta framtida kriser. Men är det verkligen allt som säkerhet handlar om? För mig är svaret nej. Säkerhet är också att förebygga konflikter genom dialog, att satsa på utveckling och att stärka de institutioner som arbetar för fred. Varför hör vi så sällan om de perspektiven?

Jag tror att det handlar om synlighet. Det är lättare att visa upp en ny brigad eller en förstärkt försvarsbudget än att mäta resultatet av diplomatiska samtal eller utbildningsinsatser. Men det gör inte det ena mer värdefullt än det andra. Tvärtom, långvarig fred och stabilitet kan ofta bara uppnås genom det tålamodskrävande arbetet med att bygga förtroende och lösa konflikter innan de eskalerar.

Det är därför jag oroar mig när nästan all politisk energi verkar gå till militär upprustning. I en värld där konflikterna ökar, behöver vi mer än någonsin en stark röst för fred. Sverige har historiskt haft en sådan roll, men hur länge kan vi hålla fast vid den om våra prioriteringar förändras?

När jag ser tillbaka på hur vi har hanterat tidigare kriser, är det tydligt att diplomati och dialog har varit avgörande. Det är ingen slump att organisationer som FN och OSSE skapades efter världskrigens fasor – för att säkerställa att framtida konflikter skulle lösas med ord istället för vapen. Har vi verkligen råd att glömma de lärdomarna?

Säkerhet handlar inte bara om att skydda oss från det som skrämmer oss här och nu, utan också om att skapa en värld där dessa hot inte uppstår. Det arbetet kräver mod – modet att våga se förbi de snabba lösningarna och istället satsa på det som tar tid men som också ger varaktiga resultat.

Jag hoppas att diskussionerna i Sälen kommande år inte bara handlar om stridsvagnar och försvarsbudgetar, utan också om hur vi kan vara en del av lösningen. För i slutändan är det inte vapnen som ger oss säkerhet, utan viljan och förmågan att samarbeta för en fredlig värld.

Skribent: Julia Ask Larnemo. Julia gick Fredsakademins freds- och ledarskapsutbildning våren 2023 och pluggar kandidatprogrammet Globala studier Göteborgs universitet.

Skribent: Julia Ask Larnemo