KRÖNIKA: ETT VARNANDE EKO PÅ FÖRINTELSENS MINNESDAG

Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 27 januari 2026.

Migrationsmyndigheten ICE i Minneapolis. Federala agenter söker systematiskt upp människor i deras hem, på deras arbetsplatser, på gator där de bott i åratal. Människor lär sig när de inte ska öppna dörren. När de ska släcka lamporna. När barnen måste vara tysta. När det är säkrast att inte synas alls.

Så ser ett samhälle ut när staten börjar jaga sina egna.

I mitt huvud går tankarna till hur judar tvingades leva i Europa under Förintelsen. Inte i koncentrationslägren, utan innan dess. Gömda. Vaksamma. Beroende av grannars tystnad och godtycke. Med rädslan som vardag. Inte för vad de gjort – utan för vilka de var.

På Förintelsens minnesdag säger vi Aldrig igen.
Men vi talar för sällan om igenkänningen, i USA och i vårt eget land.

För Förintelsen började inte i Auschwitz. Den började inte med gaskamrar. Den började med språk. Med uppdelningar. Med ett politiskt accepterat ”vi” och ett allt mer rättslöst ”dom”. Med föreställningen att vissa människor inte riktigt hör till – och därför inte heller fullt ut ska skyddas.

När författaren Ann Heberlein säger att minister Carl-Oskar Bohlins tal om vikten av ett ”vi och ett dom” ger henne kalla kårar, är det inte alarmism. Det är historisk klarsyn. För den sortens språk är aldrig neutralt. Det är ett farligt eko.

Konfliktforskaren Friedrich Glasls konflikttrappa ner i avgrunden visar med obehaglig tydlighet hur detta går till. Första steget är till synes harmlöst: spänningar och meningsskiljaktigheter. Olika åsikter i samma samhälle.

Sedan nästa steg nedåt. Dialog ersätts av debatt. Debatt ersätts av polarisering. Tonläget skruvas upp. Komplexitet byts mot slagord. Motståndare blir problem. Inte på grund av vad de gör – utan på grund av vilka de är.

Nästa steg är när handling ersätter samtal. Parterna slutar tro att dialog är möjlig. Den andra sidan måste överköras, marginaliseras, sättas på plats. Lagar och institutioner används selektivt. Allt tolkas i värsta möjliga ljus. Misstron blir total.

Så formas fiendebilder. Stereotyper. Nidbilder. ”Dom” är inte längre individer, utan en homogen massa. Oföränderliga. Hotfulla. Samtidigt framstår ”vi” som rationella, moraliska och nödvändiga. Det är här avhumaniseringen börjar.

Sedan kommer hoten. Påtryckningarna. Tvånget. Våldet.
Och till sist: förintelsen av motparten – fysiskt eller moraliskt. Glasl är tydlig: Med rätt interventioner i tid, måste inget av detta ske , men om det sker, så sker det inte i ett enda språng. Varje steg vaggas in och känns för många som rimligt i stunden. Nästan självklart.

Det är därför Förintelsens minnesdag inte bara handlar om då.
Den handlar om nu.

Varningssignalerna tjuter i vår tid. I vår vardag. I svensk politik. I vilka som pekas ut som problem, risker och kostnader. I vilka som anses fullt skyddsvärda – och vilka som inte gör det.

Och de finns i världspolitiken. För om ”vi och dom” är en farlig logik i ett samhälle, varför skulle den vara ofarlig mellan stater? mellan allianser med kärnvapen? mellan hemisfärer? 

Förintelsen lär oss att det inte är extremismen som först vinner mark. Det är normaliseringen. De lugna rösterna som säger att detta är nödvändigt. Rimligt. Tillfälligt.

Människor, särskilt de som organiserat sig i fred och motstånd, har alltid sett igenom detta. När makthavare slutar tala med varandra, när prestige ersätter ansvar, då söker fredsrösterna ansvarsutkrävande och möjligheter på andra nivåer. Människor till människor. Civilsamhälle till civilsamhälle. Relationer som vägrar reduceras till fiendebilder.

På Förintelsens minnesdag minns vi det ofattbara slutet.
Men vårt ansvar ligger i att tala om den fullt begripliga början.
Stegen vi känner igen. Orden. Uppdelningarna vi aldrig får acceptera.

Aldrig igen är inte ett minne.
Det är ett ansvar.