Home / Upptäck / Fred och Säkerhet / JAG VILL KUNNA LOVA DEM ATT PAPPORNA KOMMER HEM IGEN

JAG VILL KUNNA LOVA DEM ATT PAPPORNA KOMMER HEM IGEN

2022-03-08

Den 4 mars 1984, strax innan min femårsdag, inträffade mitt livs värsta katastrof. Min pappa dog… Mamma tog mig och min bror i handen för att ta sig till tryggheten i Sverige. På samma sätt som mammor nu instinktivt tar sina barn i handen för att ta dem till en säker plats.

av Miriam Refai

Det här är en essä skriven av Agnes Hellström, publicerad i Upsala Nya Tidning på den Internationella Kvinnodagen.

Den 4 mars 1984, strax innan min femårsdag, inträffade mitt livs värsta katastrof. Min pappa dog. Han vars ben jag lutat mig mot när han tog sin cigg på altanen på kvällarna. Han som lärt mig att popcorn är nyttigt och att det är viktigt att ge utsatta människor skjuts, även om det blir trångt i bilen. Han som gick till jobbet i läkarrock och sandaler och nästan alltid fanns där. Gjorde plötsligt inte det mer. 

Den vardag jag minns, från innan katastrofen, var varm och trygg. Varm i dubbel bemärkelse i Beira, Moçambique där vi bodde, med stundtals 40 grader i skuggan. Varm och trygg trots att en väpnad konflikt pågick bara några mil bort. Varm och trygg tills den inte var det längre och mamma tog mig och min bror i handen för att ta sig till tryggheten i Sverige. På samma sätt som mammor nu instinktivt tar sina barn i handen för att ta dem till en säker plats. Barn som gett sin pappa och kanske även sin storebror en sista kram och mot alla instinkter lämnat dem kvar. Eftersom männen är av lagen tvungna att kämpa i ett krig de inte vill ha.

Min förlorade pappa har präglat hela mitt liv. De saknade papporna tar upp otaliga tankar och drömmar. Skräcken i att de kanske aldrig mer kommer hem. Oron för hur mycket av kriget och våldet som följer med dem tillbaka, om de överlever. 

I en låda har jag sparat breven min pappa skrev från ön utanför Moçambique, där han tillfälligt stationerades för att ingen läkare annars fanns där. Det gick ingen postgång från ön så breven kom fram samtidigt som han, ett par veckor senare. Min ännu ej färdigutbildade öron-näsa-hals-läkar-pappa skrev om kejsarsnitten han utförde för att rädda den födandes liv. Med sin läkarbok som enda stöd och pannan blank av svett. Ett av barnen som överlevde fick bära pappas namn, Anders. 

Frustrationen brinner på och mellan raderna i breven. I krig och fattigdom raseras allt som ska ge trygghet. Att föda barn utan risk för sitt liv, rätten att gå i skolan, tycka och tänka fritt, att somna utan rädsla. Att få växa upp med en närvarande pappa. Alla pengar går till vapen i ett vansinne som slår sönder det tunt vävda skyddsnät som innan fanns.  

Pappa dog. Mamma tryckte undan sorg och tårar och tog sina barn till tryggheten. I Sverige fanns en fristad i ett gult hus på landet utanför Gimo. Där min moster fixat mjuka sängar och varm choklad. 

Många var kvinnorna omkring mig som dämpade rädslan och sorgen. Fröknarnas mjuka famnar på förskolan som tröstade när allt brast. Lärar-Anita som förstod att orden tog mig framåt och som uppmuntrade mig att skriva vidare. Men också männen. Runt köksbordet i det gula huset organiserade sig många för rätten till asyl för dem som flytt 1980- och 1990- talens krig. Engagerade sig mot den likgiltighet och rasism som växte sig större i bruksorten som var min, men inte allas, nya trygga plats. 

Många barn och mammor söker nu åter skydd och trygghet här. Jag vill ge dem mjuka sängar och varm choklad. Säga att kriget kommer ta slut och skräcken skingras. Jag vill kunna lova dem att papporna kommer hem igen. 

I krig är ingen vinnare, sägs det. Utom vapenföretagen, vars aktier skenar av den ofattbara, omänskliga katastrof som krig är. Omkring mig ekar nu de högljudda, upprörda, patriarkala rösterna. Som kräver mer vapen och att barnen så fort de blir myndiga ska vara redo att slåss för sitt land. När jag, och hundratusentals mammor med mig, ägnat hela vårt föräldraskap åt att lära våra barn att våld aldrig är lösningen. 

Och vi måste göra tvärtom. Vi måste läka ut det våld som våra barn ännu ej tvingats till, än mindre valt. Vi måste organisera oss för fred, för en värld som är trygg för alla. 

Min pappa dog, strax innan min femårsdag. Men inte av ett vapen eller krigets direkta konsekvenser. Han dog av ett influensavirus på ett dåligt utrustat sjukhus, i ett samhälle nedbrutet av krig. 

Det tog mig att bli vuxen för att förstå att det antagligen är därför fred blev det allra viktigaste för mig. Det tog mig att bli vuxen för att förstå allt min mamma gjort för mig. 

De säger att vapen och militär upprustning gör oss säkrare. Men hur kan vi väntas tro på det när vi ser vad det leder till?