KRÖNIKA: När det absurda blir vardag måste vi vägra vänja oss
I en tid där politiska utspel och brutna löften avlöser varandra riskerar vi att bli avtrubbade. Strategin att översvämma offentligheten med kriser och konflikter gör oss utmattade – men historien visar att förändring är möjlig när vi vägrar acceptera det onormala som normalt.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 19 mars 2026.
Det gör ont att se på när det absurda normaliseras.
På sistone har det bara varit för mycket. Nyheter som för bara några år sedan hade skakat om samhällsdebatten passerar nu nästan obemärkt.
Det får mig att tänka på begreppet “flooding”, en strategi som blev känd under Donald Trumps första tid vid makten.
Idén är enkel: överskölj offentligheten med så många politiska utspel, konflikter och drastiska beslut att människor till slut inte längre hinner reagera. De blir utmattade och handlingsförlamade.
När floden kommer med tillräcklig kraft börjar nästan vad som helst flyta förbi. Som den fruktansvärda situationen i Libanon, eller oljeregn över Irans befolkning och mark.
Som när statsministern talar varmt om vikten av folkrätten när Ryssland bryter mot den, men när det gäller USA och Israels folkrättsvidriga agerande är tonen en annan.
Och här på hemmaplan: minskad tilltro till demokratin när politiker tvärsäkert överger löften de tidigare bedyrat. När löften och principer inte längre är något politiker känner sig skyldiga att leva upp till växer oron för systemet och för vilka krafter som kan släppas fram om förtroendet brister helt.
Som när statsministern talar varmt om vikten av folkrätten när Ryssland bryter mot den, men när det gäller USA och Israels folkrättsvidriga agerande är tonen en annan. Då anses det plötsligt inte lika allvarligt att flyganfall fäller bomber som också dödar civila.
Som när tv-programmet Politikbyrån på SVT behandlar kärnvapen som ett strategiskt spel. När diskussioner om massförstörelsevapen reduceras till kartövningar där man placerar ut tänkbara kärnvapenbaser över Norden, som om det handlade om schackpjäser snarare än om vapen som kan utplåna hela städer.
Det händer något med oss när det absurda presenteras som normalt. Som när vanliga människor inte längre förväntas bli konsulterade i frågor som i grunden handlar om deras säkerhet och deras framtid.
Och samtidigt fortsätter floden.
Nya siffror visar att den svenska vapenexporten ligger på rekordnivåer, och att vapen fortsätter säljas till länder som befinner sig direkt i, eller nära väpnade konflikter i Mellanöstern. Det sker samtidigt som regionen står på randen till ett storkrig.
Att flera av de länder som nu är inblandade i våldsamheter också är mottagare av svensk vapenexport är kanske inte överraskande. Men det borde vara oacceptabelt. Mellanöstern behöver färre vapen, inte fler.
När allt detta sker samtidigt är det lätt att känna sig överväldigad. En del av poängen med flooding är ju också att människor till slut slutar reagera, att skiten bara flyter förbi.
Men reagera ska vi fortsätta göra, för historien visar att opinioner kan vända. Statsvetaren Erica Chenoweth har analyserat över 300 proteströrelser från 1900-talet och framåt och funnit att när omkring 3,5 procent av befolkningen engagerar sig aktivt har ingen rörelse misslyckats med att skapa förändring.
Ibland räcker det dock inte med protest, utan ofta krävs olika former av ickesamarbete med makten för att sätta press.
Samlingarna runt om i Sverige för en humanare flyktingpolitik pågår just nu och påverkar makt många inte trodde kunde ruckas på. De stora protesterna utmanar makten, inte med våld, utan med mängd och kreativitet.
Men kreativitet kräver något som flooding försöker ta ifrån oss: tid att tänka.
Därför måste vi ibland kliva åt sidan från floden. Sätta oss bredvid den en stund. Vila, trots att tiden egentligen inte ger oss någon ro.
Inte för att ge upp, utan för att återfå blicken. För det absurda blir bara normalt om vi vänjer oss vid det.
Och historien visar att när tillräckligt många människor vägrar göra just det, då ser människor till att strömmen vänder.
Alla kan inte göra allt hela tiden, men alla kan göra nåt ibland. Och bäst blir det när vi gör det tillsammans!
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
