PAX #2 2026 Kerstin har ordet
Helgen 9-10 maj blev jag omvald som ordförande för Svenska Freds. Att få vara en del av en förening som samlade 200 av våra nu över 20 000 medlemmar från hela landet till kongress, fredstoppmöte och fredsgala i de mäktiga Gasklockorna i Gävle fyllde mig med hopp. Det var underbart att känna den kraft vi är tillsammans.
Text i Fredstidningen PAX #2 2026
När kongressens festkänsla lagt sig blir känslorna återigen splittrade: glädje och förtvivlan.
Jag scrollar i telefonen och ser hur röda mattan rullas ut för överbefälhavaren på en hockeymatch. Hur bekanta fascineras av Jas-plan över slottet på kungens födelsedag, filmar och delar. Tycker att det känns högtidligt. Själv känner jag bara obehag över hur militariseringen tar sig in överallt.
Nästa inlägg i mitt flöde visar också stridsflygplan. Samma mörka siluett mot den bleka himlen, samma ljudbild, men nu eskorterar de ett riktigt bombplan. En vän på Västbanken som filmat dem från sitt fönster delar sin förtvivlan:
”I nästan en timme har himlen över Betlehem fyllts av ljudet av stridsflygplan. Det är ett ljud man inte vänjer sig vid. Det når kroppen, inte bara öronen. Det bär på spänning, frågor och en stilla rädsla för vad som kan komma härnäst. I stunder som dessa inser man hur skört det ”normala livet” egentligen är…”
Kontrasten är svår att värja sig mot. Medan vissa svenskar fascineras av Jas-planens “elegans” och människor i krig istället skakar av rädsla, solar sig vår statsminister i glansen från Natos utrikesministermöte i Helsingborg. Samtidigt passerar avgörande politiska beslut nästan obemärkt förbi.
Den 15 juni ska lagförslaget ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” upp i riksdagen. Svenska Freds har varit remissinstans och vi är djupt kritiska. Förslaget skulle göra det möjligt för utländska militära styrkor att bedriva krigföring från svenskt territorium även när Sverige inte är hotat och utan att riksdagen behöver säga ja.
Det betyder att Sverige kan användas som språngbräda i krig mot andra länder utan att vi själva är angripna.
Det är inte en teknikalitet. Det handlar om vem som ska fatta beslut som kan dra in Sverige i krig och om vad demokrati faktiskt betyder. Det är summan av allt detta som oroar mig. Men uppgiven blir jag inte. Frustrationen blir en glöd till handling. Vi vägrar acceptera att krig och upprustning framställs som det enda möjliga svaret.
Peace is possible var kongressens budskap. Inte som en tom slogan, utan som en påminnelse om att fred är möjligt men det kräver hårt arbete, mod och politiska prioriteringar. Människor som försvarar den och organiserar sig, särskilt när tiden känns mörk.
Hoppet finns i att vi blir fler. I att frustrationen förvandlas till handling. I att människor, trots allt, fortsätter att vägra vänja sig vid militarisering, krigen och våldet.
Tack för att du är med!
