KRÖNIKA: Pål Jonson mäter Sveriges framgång i sålda vapen
Inte kan det väl ligga i vårt intresse att beväpna diktaturer?
Har Sverige slutat vara ett land som arbetar för fredliga lösningar?
Bilden av Sverige som det lilla landet i norr, med skickliga diplomater och en vilja att lösa konflikter vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet, har bleknat. I dag tycks Sveriges roll i världen handla om att sälja flest vapen.
Bilden av det fredliga medlings-Sverige var förstås aldrig helt sann. Vapenexporten har främjats av kungahus och politiker i decennier.
1999 ifrågasatte Svenska Freds exempelvis varför ett så fattigt land som Sydafrika, utan yttre fiender, skulle köpa Jas-plan av Sverige. Varför skulle svenska staten, via lån och exportkrediter på över 16 miljarder kronor, finansiera hela köpet?
Sverige och Saab förband sig dessutom till motköp värda fyra gånger ordersumman, nära 60 miljarder kronor. Och ja, det handlade om skattebetalarnas pengar. Affären omgavs av mutanklagelser i Sverige, Sydafrika och Storbritannien. Ingen åtalades eller fälldes och de 26 Jas-planen i fråga står än i dag kvar på marken då de blev för dyra att underhålla.
Men det är historia.
Färskare är det faktum att även när utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) nyligen åkte till installationen av Colombias nya högerextrema president fanns en avtalad Gripenaffär på tapeten. Värd omkring 34 miljarder kronor är den en av Sveriges största exportaffärer någonsin. Få höjer längre på ögonbrynen.
Det ska i rättvisans namn nämnas att Sverige i år hittills bidragit med 71 miljoner kronor i humanitärt stöd till Colombia som nu skakats av en fruktansvärd jordbävning. Men på det stora hela befinner sig vapen numera högre på den utrikespolitiska priolistan.
Samma sak gäller dessvärre Sudan. Det är sunt att gråta över kriget i Sudan, som Malmer Stenergard gjort. Hjälpen räcker inte på långa vägar. Svenska regeringen, som generellt nedprioriterat biståndet, stöttar även här humanitärt när hungern breder ut sig och civila utsätts för sexuellt våld, bland annat i Darfur.
Det är rätt att gråta och stötta. Men vad betyder Sveriges engagemang när vi samtidigt exporterar krigsmateriel till Förenade Arabemiraten, som pekats ut för sin understödjande roll till ena parten – RSF – i den katastrofala konflikten i Sudan, världens största humanitära katastrof.
Svenska företag, främst Saab, fortsätter alltså sälja vapensystem för miljardbelopp till Förenade Arabemiraten och Sveriges handel med landet ska öka, inte strypas.
”Men när vapenindustrins intressen och statens säkerhetspolitik blandas samman blir gränsen mellan vad som är bra för Sveriges fred och säkerhet och vad som är bra för företagen skrämmande suddig.
Inte ens vapenhandeln med Israel stoppas. Trots återkommande rapporter om utvidgning av den illegala ockupations och bosättarpolitiken och de massiva krigsförbrytelserna. Business as usual.
Och när affärerna går bra kallas det numera ”en historisk framgång för Sverige”. Försvarsminister Pål Jonson (M) använde just det uttrycket när Sverige och svenska krigsmaterielföretag presenterade affärer värda över 100 miljarder kronor i samband med Natomötet i Ankara. Ubåtar till Polen, Gripen till Ukraina, och GlobalEye till Nato lyftes fram som svenska framgångar.
Så har det inte alltid låtit. Länge uttryckte svenska ministrar snarare att vapenexporten var ett nödvändigt ont.
Varje nytt avancerat vapensystem är mer än en affär på inköpsdagen. Det innebär årtionden av underhåll, utbildning och uppgraderingar. Dessa affärer är lite som att ingå äktenskap stater emellan.
Redan innan Sverige blev medlem i Nato syntes budskapet på Saabs bolagsstämma: ”Nato är bra för Saab.”
Det visade sig vara en profetia som slog in. För Nato är naturligtvis inte bara en militärallians. Det är också en gigantisk marknad. När Europa rustar upp i en takt vi inte sett på decennier finns enorma pengar att tjäna.
Men när vapenindustrins intressen och statens säkerhetspolitik blandas samman blir gränsen mellan vad som är bra för Sveriges fred och säkerhet och vad som är bra för företagen skrämmande suddig.
Det finns ett relevant uttryck för detta: det militärindustriella komplexet.
Man behöver inte heller titta särskilt långt för att se hur relationerna mellan politik, myndigheter, näringsliv och försvarsindustri blir allt tätare.
Under Almedalsveckan satt Svenskt Näringsliv, representanter för regeringen, Handelshögskolan och vapenindustrin tillsammans och diskuterade hur upprustningen skulle kunna gå snabbare och industrin växa. Ord som tillväxt, produktion, konkurrenskraft och export förekom flitigt i samtalen om Sveriges säkerhetspolitik.
Inte ordet fred. Inte att det väl omöjligt kan ligga i Sveriges säkerhetsintresse att beväpna diktaturer?
Då uppstår den obekväma frågan: Vad händer med vår syn på världen när krigsförberedelser och krig har blivit en växande svensk exportmöjlighet, och vad gör det med oss?
Vi måste kunna föra en bredare diskussion än den som säger att varje ny vapenaffär automatiskt är en svensk framgång. För vad är egentligen målet? Att sälja fler Gripenplan? Bygga fler ubåtar? Öka vapenföretagens omsättning?
Eller att skapa en värld där färre människor ”behöver” dem? En värld där pengarna kan användas till annat?
Vad händer med den gamla svenska utrikespolitiska ambitionen att förebygga konflikter, bygga diplomatiska relationer och skapa förutsättningar för fred? Har Sverige slutat vara ett land som arbetar för fredliga lösningar?
Kalla mig naiv om du vill, men borde inte den verkliga historiska framgången vara den dag vi kan konstatera att världen behöver köpa färre svenska vapen, inte fler?
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 21 augusti 2026.
