KRÖNIKA: Kärnvapnen ger Ulf Kristersson en VIP-biljett till Elyssépalatset
Det vore självmord att använda de vapen som Frankrike byggt upp.
Idag tar statsminister Ulf Kristersson emot Frankrikes president Emmanuel Macron för ett bilateralt möte. Sverige ska köpa franska fregatter för över 40 miljarder kronor. Betalda av dig och mig. Samtidigt fördjupas samarbetet med en kärnvapenmakt som vill stärka sin kärnvapenavskräckning.
Hurra! Vad bra och säkert det känns!
Nej, jag måste härmed lämna in min protest: Var är den debatt och folkliga förankring som allvaret kräver?!
Det hela kommer att framstå som ett pampigt möte om vapenindustri och militärt samarbete. Prestigefullt. Men under ytan finns en betydligt allvarligare, existentiell fråga för oss alla: kärnvapen.
När köpet av fregatterna tillkännagavs i våras sa Kristersson på en presskonferens att affären inte var kopplad till “kärnvapendialogen”. Bara timmar senare beskrev Macron däremot affären som en del av ett fördjupat samarbete där även kärnvapen ingår.
Det här är inte en semantisk fråga. Det handlar om vilken säkerhetspolitik Sveriges regering steg för steg binder upp oss till för lång tid framöver.
Det handlar om Sveriges roll i den franska kärnvapenstrategin och vår roll i världen vad gäller arbetet för kärnvapennedrustning. Och det handlar om vad svenska folket får veta innan besluten är fattade.
Till saken hör att Frankrikes president i mars i år lanserade en ny kärnvapendoktrin, en strategi som han kallar ”framskjuten avskräckning”. Den innebär ett ökat antal franska stridsspetsar, möjlig utplacering av kärnvapen i andra länder och ett fördjupat samarbete om avskräckning med bland annat Storbritannien, Tyskland, Danmark och Sverige.
Detta sa Macron i ett tal vid ubåtsbasen Île Longue i Bretagne. Att öka antalet kärnvapenstridsspetsar strider mot FN:s icke-spridningsavtal (NPT) som av Sverige ofta beskrivits som en hörnsten i det globala arbetet för nedrustning.
Det är också icke-spridningsavtalets grundprincip att icke-kärnvapenstater, som Sverige, förbinder sig till att inte ta emot eller skaffa kärnvapen – mot att kärnvapenstaterna förbinder sig till nedrustning och att förhindra spridning av kärnvapen.
Sveriges reaktion? Protest?
Carl Bildt uttalade sig 2010 för att Europa borde avveckla USA:s utplacerade kärnvapen i Europa för att öka trycket på Ryssland att göra samma sak. Det vore alltså inte omöjligt för Kristersson att följa hans exempel. Men nej.
Kristersson har inte protesterat. Tvärtom har han tackat ja till den franska dialogen om kärnvapen, som om det vore en exklusiv VIP-biljett till en fest i Élyséepalatset. En kul grej.
Kärnvapenavskräckning är motsatsen. För att “skydda” sin befolkning byggs kärnvapen som, om de används, riskerar att utsätta den egna befolkningen för motståndarens andraslagsförmåga.
För att tala klarspråk: de gör vanliga människor till måltavlor för vedergällning.
”65 procent av svenskarna motsätter sig att Sverige tar emot kärnvapen från ett annat land. Det är svårt att se att regeringen har ett folkligt mandat för den väg de nu väljer.
Frankrike och de andra kärnvapenmakterna har byggt upp en enorm militär kapacitet, med vapen som det vore folkrättsbrott, vansinne, ja rentav självmord att faktiskt använda. Det är detta vi, Sverige har bjudits in att fördjupa oss i.
Vad ska upprustningen leda till? Ska Ryssland lägga ner sina kärnvapen för att Frankrike bygger fler? Knappast.
En fransk kärnvapenupprustning riskerar snarare att ge Ryssland ytterligare argument för att behålla eller bygga ut sin egen arsenal. Om målet är en säkrare värld med färre kärnvapen är det knappast ännu fler kärnvapen som tar oss dit.
Sveriges befolkning behöver få klarhet i regeringens kärnvapenpolitik och vart den är på väg att ta oss. Det här är ingen liten sak.
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 31 augusti 2026.
