Den gröna omställningen som fredsstrategi

Det är en solig tisdagseftermiddag på Grafikverkstaden i Visby, Almedalens andra dag. Framför en publik som fläktar sig med programblad står representanter på scenen från Greenpeace, Folk mot DCA, Urbergsgruppen samt Kerstin Bergeå från Svenska Freds. Tillsammans ska de diskutera kopplingen mellan klimat, mänsklig säkerhet och fred. Tre ord som egentligen hör ihop lika självklart som Almedalen, mingel och LinkedIn, men som ändå ofta behandlas som tre separata ämnen.

En av paneldeltagarna påminner om att kopplingen mellan dessa ord är allt annat än ny, FN myntade begreppet klimatsäkerhet redan 1994. Begreppet klimatsäkerhet har alltså funnits med oss i över 30 år och kopplar ihop miljöpolitik med säkerhetspolitik, ändå lyser det ämnet kraftigt med sin frånvaro i den politiska debatten men även i Almedalens programblad.

Dagen innan panelsamtalet träffade jag en representant från en miljöorganisation som sa att 89 procent av befolkningen i 140 utfrågade länder vill ha en mer seriös klimatpolitik. En procentsats som borde få vilken politiker som helst att vilja prata mycket mer klimatfrågor och påskynda den gröna omställningen. Än så länge verkar det snarare som att den ibland sker av helt andra anledningar, som när Donald Trump oväntat gjorde klimatet en tjänst när han gjorde tillgången till olja osäker i Hormuzsundet, vilket fick bland andra Kina att skynda på sin produktion av energi från förnybara energikällor.

När jag lämnar lokalen och ger mig ut i vimlet i Visby känner jag ändå hopp, här var några av de 89 procenten, några som tydligt ser kopplingen mellan miljö, mänsklig säkerhet och fred. Kanske är den gröna omställningen en alldeles för underskattad fredsstrategi, miljöpolitik är också säkerhetspolitik.

Skribent: Tuva Meschke