KRÖNIKA: När fredspriset hyllar folkrätten övar Sverige för kärnvapenkrig

Nobelkommittén i Oslo ville i år lyfta fram vikten av att låta internationell rätt vägleda konfliktlösning. Varaktig fred måste, enligt kommittén, byggas på rättsliga principer, inte på den starkares vilja eller på en skör maktbalans.

Det är ett otroligt tydligt budskap i vår tid. Och det tål att tänkas på, för det är tyvärr långt ifrån självklart idag.

”Ingen tvingar Sverige att öva med kärnvapen. Lägg istället pengarna på ICC och på arbetet för att stärka den internationella rätten konsekvent.”

Nobelkommittén tilldelade 2026 års fredspris till människorättsjuristen och domaren Navanethem Pillay. Det var en seger för folkrätten, en signal om betydelsen av mänskliga rättigheter och FN och en påminnelse om att de grövsta brotten, som folkmord och brott mot mänskligheten, inte får begås ostraffat.

Vilken otroligt värdig pristagare! När jag såg henne kommentera priset med sådan humor och värme blev jag om möjligt ännu mer starstruck.

Att hon hade nära till skrattet påminde mig om när jag arbetade i Guatemala och följde några människorättsjurister som arbetade för att ställa de ansvariga för folkmordet på landets mayabefolkning inför rätta. De skämtade mycket. En av dem förklarade att humorn var en livlina, ett sätt att orka kartlägga massaker efter massaker.

Kanske är det så också för Pillay. Med livsgärning att granska människans allra mörkaste brott behövs det utrymme för skratt. Som Tage Danielsson uttryckte det: ”Människa, se här din svåra roll, att inse världens lidande med glädjen i behåll”.

Pillay tillägnade också priset offren för de grövsta brotten och betonade civilsamhällets avgörande roll i att ställa makthavare till svars.

Fredsforskaren Isak Svensson konstaterade att priset gick till skiljedom. Det var också något som K.P. Arnoldsson, grundaren av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, belönades för redan 1908, så det var att gå tillbaka till prisets rötter.

Inför tillkännagivandet lyfte jag själv i SVT:s Morgonstudion, fram Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som min främsta kandidat. Mitt argument var enkelt: Det är med lag och rätt vi utrotar krigen.

Dagen började alltså med glädje. Glädjen över att Nobelkommittén hade satt fingret på något avgörande och över att vi åtminstone en dag om året får lyfta blicken från konflikterna och rikta hela världens uppmärksamhet mot fred.

Men samtidigt som jag satte mig i TV4:s morgonsoffa klockan 10.50 för att kommentera fredspriset landade ett pressmeddelande från regeringen i min mejlkorg. Sverige ska fullt ut delta i Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon, med bland annat JAS-plan, övningen inleds den 13 oktober. Det var budskapet.

Samma dag som Nobelkommittén hyllade folkrätten och slog fast att varaktig fred inte kan bygga på “skör maktbalans” (som kärnvapenförespråkarna anser att kärnvapen behövs för) meddelade alltså Sveriges regering att vi fullt ut ska delta i Natos frivilliga övning för kärnvapenkrig.

Kontrasten var svår att värja sig mot.

I Sverige prioriteras nu militär förmåga kopplad till massförstörelsevapen. Men vad kostar den här politiken oss skattebetalare? Vilka klimatutsläpp medför övningarna? Och framför allt: bidrar kärnvapen och förberedelser för att använda dem verkligen till den fred vi säger oss vilja uppnå?

Det är ungefär som om regeringen, tio minuter före tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur, skulle meddela att alla bibliotek ska läggas ned. Eller som om Karolinska Institutet fick besked att avveckla sin medicinska forskning samma dag som Nobelpriset i medicin delas ut.

Konstigt nog väcker kärnvapenövningar, trots att det är nytt för Sverige att delta, inte mycket reaktioner. Har befolkningen inte koll, eller har vi vaggats in i föreställningen att massförstörelsevapen skapar fred? Såvitt jag kunde se var det bara organisationen Svenska Läkare mot Kärnvapen som reagerade och konstaterade att detta är osmakligt.

Arbetet för en världsordning som inte vilar på de starkastes förmåga att hota med våld och utplåning fortsätter därför med oförminskad kraft. Kärnvapen löser nämligen inte konflikter. Det gör däremot årets nobelpristagare i fred, Navanethem Pillay.

Men dagen var inte slut, bara timmar efter att fredspriset tillkännagivits meddelade USA nya hårda sanktioner mot ICC, där Pillay själv har verkat som domare.

Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien och Danmark gick genast ut med ett gemensamt uttalande till stöd för ICC:s oberoende och integritet. Sverige fanns inte med bland undertecknarna. Varför?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard valde istället att lämna ett eget uttalande på Elon Musks plattform X: ”Sverige kommer att fortsätta stödja ICC, dess oberoende och dess integritet.”

Det är förstås bra att Sverige uttrycker sitt stöd för domstolen. Men när andra länder gemensamt markerar officiellt mot påtryckningar som hotar en internationell rättsinstans väcks frågan varför Sverige inte ställer sig bakom samma markering. I frågor som rör folkrätten spelar inte bara orden roll, utan också när, var och tillsammans med vilka de uttalas.

Fred byggs inte genom att den starkaste får bestämma, utan genom att också den starkaste måste följa lagen.

Det var Nobelkommitténs budskap. Kommer Sveriges nya regering vara beredd att leva upp till det? Ingen tvingar Sverige att öva med kärnvapen. Lägg istället pengarna på ICC och på arbetet för att stärka den internationella rätten konsekvent.

Låt oss investera i fred, inte i hotet om förintelse.

Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 14 oktober 2026.