PAX #4 24: LÄS BARNENS NAMN
Farah, 0 år. Omer, 2 år. Ruqayah, 4 år. Jag är på Sergels torg en kylig oktobermorgon och hör namnen läsas upp ett efter ett. Det är svindlande. 16 500 barn har på ett år dött i Palestina och Israel. Och listan bara växer.
Text i Fredstidningen PAX #4 2024
Det är den 8 oktober och Svenska Freds har initierat en 10 timmar lång manifestation där vem som helst kan delta och läsa upp ett eller flera namn på de drygt 11 500 barn som bekräftats döda och identifierats med namn i Palestina och Israel. 20 andra organisationer har ställt sig bakom manifestationen som syftar till att belysa internationell rätt och att dess grundläggande principer måste gälla alla, överallt och i alla lägen. En grundläggande mänsklig rättighet är Rätten till liv och med manifestationen ville vi bidra till att lyfta fram människorna ur statistiken.
När jag på nyheterna hör om hur många som dödats i attacker i olika delar av världen, och till slut att så många som 40 000 människor bekräftats döda i Palestina och Israel på ett år, måste jag distansera mig. Det går inte att ta in att de alla är människor. Istället blir varje dödsfall “ännu en”. Och ännu en till. Men när jag på Sergels torg hör barnens namn och ålder en efter en, timme efter timme, sjunker det in att de som dött inte bara var siffror i statistiken. De var barn. Barn som aldrig fick växa upp, gå i skolan, leka med vänner och bygga sig sin egen framtid. Barn som dödats i ett ohyggligt krig som av Rädda Barnen beskrivs som en apokalyps och Unicef som helvetet på jorden, och som mycket väl kan komma att juridiskt dömas som ett folkmord.
Timme efter timme läser privatpersoner, företrädare för olika organisationer, politiker, artister, skådespelare, journalister och landslagsidrottare upp namn efter namn. Sarah, 0 år. Malek, 14 år. Hanan, 1 år. Alla som står och lyssnar på namnen som läses upp ser tydligt berörda ut, flera gråter. Jag går fram till en kvinna som står ensam och lyssnar och frågar hur det är.
– Jo, förlåt för att jag gråter. Det är bara så sjukt allting.
Ja, det är helt sjukt, bekräftar jag henne. Samtidigt går en skolklass förbi. De kanske ska på museum eller in och leka på Kulturhuset. Det är svårt att inte slås av tanken på orättvisan i de tusentals barn som inte ens blev så gamla att de fick börja i skolan. Jag frågar organisationen Judiskt Upprop varför de ser det som viktigt att vara medarrangör till manifestationen och de resonerar om just sorg:
-Vår gemensamma kamp behöver också tid för kollektiv sorg. I tider av folkmord och attacker på civila måste vi värna vår mänsklighet och de oskyldiga barn som inte fick växa upp. Inte i vårt namn och aldrig mer mot någon, svarar de.
Klockan närmar sig 18:oo och de tio timmarna går mot sitt slut. På torget har det börjat skymma och kylan blir mer påtaglig. Fler än 200 människor har stått vid mikrofonen under manifestationen och ändå hann vi inte läsa ens hälften av alla barnens namn. 4368 av fler än 11 500 namn. Rebecka Lindholm Schulz som jobbar som sakkunnig på Svenska Freds avslutar manifestationen med orden “Inte ett liv till”. Känslan på torget är tung. Sorgfylld. Det är svårt att begripa hur människor bara fortsätter dödas, och att omvärlden inte lyckas få stopp på det urskillningslösa våldet. Hur kan Sveriges regering under detta år inte ens ha fördömt Israels massiva bombningar? Eller stoppat vapenhandeln med Israel?
Men hoppet om förändring är också närvarande. Det finns hopp i att flera hundra människor deltog i manifestationen och att det redan innan klockan 8 på morgonen stod personer i kö för att läsa upp namn. Hopp i att på nyheterna samma kväll höra om manifestationen och våra krav på förändring. Det visar att det enda alternativet är att aldrig ge upp. Och att vi tillsammans måste fortsätta kräva ett omedelbart och varaktigt eldupphör! Inte ett liv till.
Skribent: Linnéa Petersson