PAX #3 25: Från Hiroshima och Nagasaki – Vi får inte glömma!

Reportage i fredstidningen PAX #3 2025.

På plats i Hiroshima, 80 år efter USA:s atombombning, är såren fortfarande synliga och smärtsamma. Det syns i stadens invånare, som nästan alla har en koppling till de liv som utplånades eller förstördes den dagen. Det syns i själva staden, där inga byggnader är äldre än 80 år. Det syns i de papperstranor som pryder fasader, konstverk och skulpturer. Hiroshima, liksom Nagasaki, står som en påminnelse om att vi aldrig får glömma. 

Teckning av överlevare Kichisuke Yoshimura, då 18 år. Från Hiroshima Peace Memorial Museums arkiv. 

“Mizu! Mizu! [Vatten! Vatten!]”. Det är varmt. Nästan 40 grader. Under den stekande augustisolen rinner svetten och tankarna går till hur det måste ha varit den där dagen, den 6 augusti 1945. Det är svårt att greppa att precis här, för exakt 80 år sedan, fällde USA atombomben som på en bråkdels sekund förvandlade en hel stad till aska. Tusentals dog direkt. Människor som var på väg till jobbet, affären eller skolan brändes i bombens extrema hetta, krossades under byggnader som kollapsade och brann ner. De som överlevde själva explosionen led av fruktansvärda skador. Överlevare berättar om brännskador, om hud som smälte och rann längs förvridna kroppar. De berättar om sönderbrända människor som i extremhettan sökte sig mot floden, där de dog plågsamt, ropandes efter vatten.  Vid årets slut hade omkring 140 000 människor mist livet.

“Kärnvapen och människor kan inte samexistera” – Megumi Shinoda, hibakusha. 

Vi är tre fredscoacher – Lisa, Karin och Oliva – utbildade av Svenska Freds att hålla workshops om hållbar fred och säkerhet, som tagit oss över halva jordklotet för att direkt från överlevare få lära oss om kärnvapnens brutala konsekvenser. Vi åkte hit för att tiden är knapp. Idag finns det cirka 100 000 hibakushas, det vill säga överlevare från atombombningarna, kvar i livet. Snittåldern bland dem är 86 år. Det betyder att det vid nästa stora årsdag, om tio år, sannolikt knappt finns några av dem kvar. Vi lever mycket snart i en värld där ingen minns konsekvenserna av kärnvapen. Detta är farligt.

I augusti 2025 var fredscoacherna Karin Hansson, Lisa Lundmark och Olivia Johansson Kullander tillsammans med Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå, Thomas Magnusson från Svenska Freds styrelse och Nässjö lokalförenings ordförande Farshid Ardabili-Farshi i Japan för minnesdagarna av USA:s atombombningar av Hiroshima och Nagasaki.

I en tid där upprustningen sker i en allt mer hisnande fart, och där unga växer upp till budskapet att kärnvapen skapar säkerhet genom den så kallade avskräckningsteorin, måste vi minnas berättelserna från Hiroshima och Nagasaki. Dessa berättelser visar på befängdheten i att någonsin beskriva kärnvapen som främjare av säkerhet. Ett vapen med kapaciteten att göra hela vår planet obeboelig, som allra främst skadar civila och vars konsekvenser lever kvar i generationer, kan aldrig bli förenligt med hållbar fred. Avskräckningsmyten bygger på idén att vi människor är rationella och har all information. Så är aldrig fallet; misstag och missförstånd kan inte uteslutas. Avskräckning bygger också på att stater faktiskt är redo och villiga att använda kärnvapen, annars faller strategin. Det innebär i praktiken ett ständigt kärnvapenhot mot oss alla – inte säkerhet.

Megumi Shinoda.

Särskilt är det civilas säkerhet som undergrävs. Det är lätt att dras med i bilden av kärnvapen som bara lite mer kraftfulla och avancerade bomber. Så är inte fallet, vilket hibakushas vet bäst av alla. När vi sitter hemma hos överlevaren Megumi Shinoda, som med tårar i ögonen berättar sin historia, blir det tydligt. Kärnvapens förstörelsekapacitet är bortom allt vad någon av oss kan föreställa sig. Förutom de direkta konsekvenserna i form av tusentals människoliv – förlorade systrar, bröder, mammor, pappor, mostrar, kusiner – smärtsamma skador och total förstörelse av infrastruktur, skildrar överlevare också de mer osynliga konsekvenserna av kärnvapen. De berättar om radioaktiv strålning, om sjukdomar som dök upp som från ingenstans: blödande tandkött, håravfall, cancer, död. De vittnar om rädslan att vara näst på tur, om diskriminering, nedtystning och skam. De bär på erfarenheter av radioaktiv kontaminering av jorden, av vattnet, av följande fattigdom och misär. Denna kunskap får inte dö tillsammans med hibakusha. 

“Vi måste förebygga nya krig och det kan vi enbart göra om vi fortsätter att berätta, ni får inte glömma!” – Megumi Shinoda, hibakusha.

Vad vi tar med oss från vår resa till Hiroshima och Nagasaki är därför framförallt att vi har ett ansvar. Det är nu vårt ansvar att sprida vidare överlevarnas vittnesmål om kärnvapens brutala verklighet. Med Sveriges inträde i kärnvapenalliansen Nato, DCA-avtalet och svenska politikers vägran att skriva på det internationella kärnvapenförbudet känns detta svårt och tungt. Men det har aldrig varit så viktigt som nu. 

“Den enda verkliga säkerheten ligger i ett totalt avskaffande av kärnvapen” – Kunihiko Sakukai, hibakusha.

Det är inte heller hopplöst. I välfyllda konferenssalar, till toner av körsång från lokala högstadieklasser och med det tropiska regnet dundrande utanför fönstren fick vi känna det: hoppet. Här på plats i Hiroshima och Nagasaki har det blivit mycket tydligt för oss att vi inte är ensamma. Under konferensveckan, där vi fått ta del av workshops, panelsamtal, föreläsningar och många spännande samtal, har vi träffat människor från den globala fredsrörelsen. Från Sydkorea, Georgien, USA, Frankrike, Marshallöarna, Storbritannien, Mexiko – vi är många, och vi kommer alla att fortsätta att berätta om överlevares erfarenheter. Vi som fredscoacher kommer att göra detta i svenska gymnasieskolor, allt i syfte att vi inte får glömma och för att skapa en kärnvapenfri värld.  Aldrig mer Hiroshima. Aldrig mer Nagasaki. Aldrig mer kärnvapen. 

Skribenter: Karin Hansson, Lisa Lundmark & Olivia Johansson Kullander