KRÖNIKA: Det är en skam att Sverige beväpnar diktaturer
Thailand angrep Kambodja med JAS-plan så sent som i somras.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 4 september 2025.
Demokratiska länder är nu i minoritet och yttrandefriheten minskar i världen. Men visst finns det saker att göra för att förbättra läget: till exempel att sluta förse diktaturer med svenska vapen.
För det kan aldrig, under några omständigheter, främja svensk eller internationell säkerhet att beväpna auktoritära regimer.
Jag tänkte på det när jag stod på Tahrirtorget i Kairo 2011, där hoppet om ett demokratiskt Egypten gick att ta på. Jag ledde ett utbyte mellan svenska och egyptiska ungdomar – i en av vår tids mest omvälvande perioder: den arabiska våren.
I mötet med de unga egyptiska demokratiaktivisterna väcktes frågor både hos våra svenska deltagare och hos mig själv.
Egyptiernas mod blev som en spegel: Vem är jag? Vilka risker är jag själv beredd att ta för det jag tror på? Skulle jag våga riskera livet för något så grundläggande som demokrati?
Det starkaste minnet – starkare än både pyramiderna och de existentiella samtalen om nätterna – var reaktionen som uppstod när jag berättade för de egyptiska ungdomarna att Sverige, detta till synes fredliga land, tjänar pengar på att exportera vapen till diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika.
Till just den regim som dessa unga stod upp emot. Till dem som med våld slagit ner sin egen befolknings fredliga protester och drömmar om frihet.
Ett sus av ilska gick genom rummet. Men så byttes det till jubel när jag sa: Så här kan vi inte fortsätta! I Sverige finns det många människor som vill stoppa vapenexporten – som står på er sida!
Ett viktigt led i detta arbete har varit att driva på för ett demokratikriterium i den svenska vapenexportlagstiftningen.
Och 2011, som en direkt konsekvens av trycket från engagerade människor och den arabiska våren, beslutade Sveriges riksdag att se över lagstiftningen i syfte att stoppa exporten till diktaturer. 2018 trädde det så kallade demokratikriteriet i kraft och ”grava brister i den demokratiska statusen” skulle därefter vägas in som ett hinder för att bevilja exporttillstånd.
Mot den bakgrunden kan en tänka att det vore fullständigt orimligt att ett svenskt vapenföretag år 2025 tecknar ett nytt avtal om att sälja stridsflygplan till en diktatur.
Riktlinjerna finns ju där för att följas. Att stå upp för demokrati borde väl ändå vara en självklar del av det vi kallar svenska värderingar? Eller?
För ett år sedan kritiserade vi på Svenska Freds att Saab planerade att återigen sälja Jas Gripen till Thailand. Vi sa då att när planen väl levereras, kan det vara till en militärdiktatur. Och det är precis vad som nu håller på att hända.
Demokratiutvecklingen i Thailand har, som vi befarade, gått kraftigt bakåt. Landet klassas numera som ofritt, enligt bland annat Freedom House.
Så sent som i somras använde Thailand JAS-plan i attacker mot Kambodja i den spända gränskonflikten. Den väpnade konflikten har drivit över 300 000 civila på flykt, och minst 40 människor har dödats.
Trots detta skrev Saab förra veckan på ett kontrakt med Thailands militär om att sälja JAS Gripen E/F, till ett värde av 5,3 miljarder kronor.
På pressbilderna ser vi tio män i kostym le och skaka hand – bland dem Thailands flygvapenchef och Saabs vd. Samma dag skickade Sveriges regering ut ett pressmeddelande med rubriken: ”Svensk framgång med Thailand”.
Men det kan som sagt aldrig någonsin vara en framgång för svensk eller internationell säkerhet att beväpna en diktatur. Jag får inte ihop det.
Konflikter kommer alltid att finnas – men valet ligger i hur vi hanterar dem. Sverige borde väl ändå sträva efter att bidra till fredlig konfliktlösning – inte till att eskalera dem.
Och Thailand är långt ifrån det enda exemplet. Enligt vår statistik gick 37 procent av den svenska vapenexporten under 2024 till odemokratiska länder – den näst högsta andelen på tio år.
Den största enskilda köparen var Förenade Arabemiraten – en diktatur där yttrandefrihet, mötesfrihet och politisk opposition i praktiken är förbjudna.
Sådana affärer är inte bara djupt omoraliska – de underminerar även Sveriges trovärdighet som röst för fred och mänskliga rättigheter.
Vapenhandel är inte neutral. Den är en handel med makt, och varje affär är ett erkännande av mottagarregimen.
Det är samma med Israel. Eftersom landet använder svält som vapen och utreds för folkmord så har den stora exportören till Israel, Tyskland, stoppat vapenhandeln dit.
Sveriges regering väljer istället att fortsätta göda Israels krigskassa! Ett land som i detta nu jämnar Gaza med marken och delar Västbanken i två delar.
Att avsluta handel är i sig en viktig politisk markering. Att den uteblir från Sveriges sida är en skam.
Både politiska beslutsfattare och vapenföretagen bär ett ansvar som inte kan ignoreras. När Sverige säljer vapen till länder som Israel och Thailand legitimerar vi deras styre – och riskerar som i fallet Egypten att bidra till våld som drabbar civila.
Vapensystem som levereras idag kan användas i flera decennier. Konsekvenserna är långsiktiga och ofta oöverskådliga.
Nu när Saab återigen försöker sälja fler Jas-plan till Thailand, står vi vid ett vägval: att fortsätta normalisera vapenaffärer med folkmordsanklagade stater och diktaturer eller att faktiskt leva upp till det demokratikriterium som Sverige på goda grunder själv har infört.
Ska vi stå på demokratiaktivisternas sida – eller despoternas?
Frågan som spegeln på Tahrirtorget ställde mig gäller än idag: Vilka är vi? Vad står vi upp för? Och vad är vi beredda att avstå från?
Vapenvurmarna har ett privilegium, till skillnad från demokratiaktivisterna i Egypten. För dem innebär att följa ett demokratikriterium och folkrätten ingen direkt personlig risk.
Är det för mycket begärt att avstå lägre vinst för demokratins skull? I en värld där den för varje dag som går får allt mindre utrymme.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
