PAX#4 24: RWANDA EFTER FOLKMORDET

Text i Fredstidningen PAX #4 2024

I år är det 30 år sedan 800 000 människor på 100 dagar dödas i folkmordet i Rwanda våren 1994. Händelserna lämnade djupa sår hos landets befolkning. Efter den brutala tragedin valde Rwandas regering en oväntad väg framåt – försoning genom lokala folkdomstolar och öppna samtal. Svenska Freds praktikant Bushra Hajikhaliif undersöker vad vi kan lära oss från Rwanda idag, när Internationella domstolen (ICJ) utreder om Israel har gjort sig skyldig till folkmord i Gaza.

Rwandas väg från kris till samarbete och utveckling är ett av de mest slående exemplen på ett lands beslutsamhet att läka och gå vidare. Hutu och tutsier är två etniska grupper i Rwanda som historiskt har delat språk och kultur, men där kolonialmakternas politik förstärkte skillnader och skapade en ojämlikhet som gynnade tutsier. 1990 utbröt ett inbördeskrig mellan de två etniska grupperna som följdes av en utrotningskampanj mot tutsier. I juli 1994 dödades minst en halv miljon tutsier, såväl som tusentals hutuer, i tidernas snabbaste folkmord.

Efter folkmordet hanterade Rwanda rättvisa på flera nivåer och som skiljer sig från traditionella rättsprocesser. Internationella Rwandatribunalen (ICTR) inrättades i Arusha, Tanzania och dömde 1998 den före detta borgmästaren Jean Paul Akayesu. Det var första gången sedan folkmordskonventionen skrevs 1948 som någon fälldes för brottet. Tribunalen prövade 76 fall, varav 14 friades, och avslutade sitt arbete 2012 genom att överlämna åtta fall till Rwandas rättsväsende efter att landet avskaffat dödsstraff.

De inrättade även lokala folkdomstolar, så kallade Gacaca-domstolar. Gacaca-domstolarna skapade en plats där offrens röster kunde höras och förövarna fick möjlighet att erkänna sina handlingar. Gacaca syftade till att bekräfta offrens lidanden, låta förövarna visa ånger och, om möjligt, be om förlåtelse. Över en miljon fall prövades genom detta system, och även om processen ibland kritiserades för bristande rättssäkerhet och risk för partiskhet, blev den ett sätt för det rwandiska samhället att bearbeta sitt mörka förflutna. Att skapa en sådan arena för dialog och ansvarstagande krävde mod från både offer och förövare, men för många innebar det ett första steg mot samhällsläkning och försoning. 

Trettio år senare har Rwanda utvecklats till ett av Afrikas tryggaste länder att bo i och är idag en växande ekonomi. Men försoningsprocessen är fortfarande pågående – många överlevare bär ännu på svåra minnen, och det kollektiva traumat är något som även kommande generationer måste hantera. En kvinna jag pratar med på plats i Kamembe i Rwanda berättar:

– Att prata om vilken etnisk folkgrupp man tillhör är något djupt tabubelagt och något som har en gång splittrat vårt samhälle, så för att gå vidare och inte göra samma misstag igen pratar vi inte om det alls, vi är ett folk.

FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki Moon understryker vikten av att minnas och att agera för att förhindra nya folkmord: “För det första får vi aldrig glömma det som hänt. För det andra får vi aldrig sluta arbeta för att förhindra nya folkmord.” Lärdomarna från Rwanda måste tas tillvara av andra delar av världen där konflikter riskerar att eskalera, till exempel Israels krig mot Gaza som väcker nya frågor om rättvisa och ansvar.

Internationella samfundet står nu inför en skyldighet att agera för att skydda civila och lära från tidigare misstag – att agera för sent. Varje konflikt och situation är på vissa sätt unik och Rwandas väg till försoning kan låta overklig och svår att uppnå i exempelvis Gaza. Men det visar att även djupt sårade samhällen kan läka med tid, stöd och vilja till förändring. Att lära av Rwandas resa innebär också att omvärlden måste vara vaksam och agera i tid, istället för att vänta tills katastrofen är ett faktum.

Skribent: Bushra Hajikhaliif