Krönika: Nu ska vapenförsäljaren Wallenberg göra business av Ukrainas återuppbyggnad
Det som är bra för Saab är dåligt för världen.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 16 april 2026.
Jag kan inte släppa att efter att USA:s president Donald Trump lovordat framsteg i samtalen mellan Ryssland och Ukraina i december, så föll Saabs aktie direkt. Men krigen fortsatte. Och Saab gjorde rekordvinst förra året, med en tillväxt på hela 36 procent, och hundra tusen nya aktieägare.
Det som är bra för Saab; att “den geopolitiska oron och osäkerheten kommer att fortsätta under en överskådlig framtid”, som Saabs ordförande Marcus Wallenberg uttrycker det, är helt enkelt dåliga nyheter för världen.
”i längden är det självklart fredliga samhällen som bygger verkligt välstånd.”
Jag lyssnade på honom under Saabs bolagsstämma den första april och konstaterade att om krig som normaltillstånd gynnar affärerna, så är det kanske inte så konstigt att vi knappt hör någon politiker ens nämna ordet fred. Än mindre att Sverige aktivt skulle verka för diplomati eller ta initiativ till nedrustningsförhandlingar.
Det är en skam. För i längden är det självklart fredliga samhällen som bygger verkligt välstånd. Det är en skam att Sveriges expertis när det gäller omfattande och inkluderande fredsprocesser inte används. Det medlarnätverk som tidigare byggts upp av Sveriges expertmyndighet på fred, Folke Bernadotteakademin, har istället lagts ner.
I den utrikespolitiska deklarationen i år lyfte utrikesministern vapenexporten som viktig: “Ambitionsnivån för vårt främjande har höjts markant, med viktiga resultat inte minst vad gäller exporten av försvarsmateriel.”
Det var inne på Saabs bolagsstämma jag lyssnade på Saabs ordförande. Han kommenterade det oroande världsläget så här: “Det här skapar behov av Saabs avancerade lösningar”, och vinsten väntas fortsätta öka med minst 20 procent även de kommande åren.
Jag räckte upp handen och frågade: “Varför fortsätter Sveriges största vapenföretag, som säger sig värna demokrati, att exportera till en lång rad diktaturer?” Jag fick inga tillfredsställande svar.
En annan sak jag har haft svårt att släppa på sistone är att jag bara några timmar efter Saabs bolagsstämma nåddes av nyheten att samme Wallenberg får en plats i president Volodymyr Zelenskyjs rådgivande grupp för Ukrainas återuppbyggnad.
”vi får inte acceptera att krig är business”
Detta val vittnar om att Trumps filosofi verkar sprida sig; att det är “business” som ska bygga freden. Regeringens nya biståndsagenda talar samma språk: att främja svenska intressen och handel pekas ut som vägen framåt. (Utöver Sverigedemokraternas krav på att använda biståndspengar till återvandring).
Vi blir bra på det vi övar på. Övar vi på affärer, blir vi skickliga på affärer.
Men vi får inte acceptera att krig är ”business”, att fred reduceras till frånvaro av krig och att hot om att bomba hela samhällen tillbaka till stenåldern har blivit realpolitik.
Om vi verkligen vill se en säkrare värld måste vi självklart istället investera mer i att åtgärda orsakerna till krig och hantera kommande spänningar och konflikter fredligt. Det kräver sannerligen mer än skickliga affärsmän, som värnar sina och företagets intressen främst.
Och medan vi är upptagna med att förfasas över mycket som pågår i världen och världspolitiken, allt det som nu ser ut att brytas ner så talar vi för lite om hur något faktiskt kan byggas upp.
Hur bygger vi tillit? Hur bygger vi trygghet?
”Det var inte vapen som skapade tillit och fred i Sverige.”
Sveriges egen historia ger oss svar, om vi vill se dem. Demokratin växte inte fram ovanifrån, utan underifrån. Små grupper av människor organiserade sig och förändrade samhället i grunden.
Nykterhetsrörelsen kämpade för ett liv bortom alkohol, våld och misär. Pensionsreformer ersatte fattigvården. Fackföreningarna organiserade arbetarna i kraven för bättre arbetsvillkor och kollektivavtal. Kvinnor organiserade sig för rösträtt, barnomsorg och jämställdhet. Journalister försvarade yttrandefriheten.
Folkrörelser skapade bildning och möjlighet för klassresor genom till exempel folkhögskolor. Som en direkt reaktion mot tidigare maktmissbruk och för att stärka rättssäkerheten skapades ombudsmannatraditionen i Sverige. Fredsrörelsen drev på för att Sverige skulle lämna stormaktstidens krigiska expansions- och maktambitioner och så vidare.
Det var inte vapen som skapade tillit och fred i Sverige. Det var människor som gjorde det tillsammans, på otaliga sätt.
Att bygga en hållbar fred kräver genomgripande freds- och försoningsprocesser och handlar om det svåraste som finns: att återupprätta det som vapnen och kriget bryter ner, tilliten mellan människor.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
Läs mer om Svenska Freds arbete mot vapenexport här!
