Krönika: Att bryta våldsspiralen är inte ”saft och bullar”, Benjamin Dousa!
Det mest avgörande arbetet är ofta just det som aldrig syns – eftersom det lyckades i tid.
När bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa nyligen sa att “svenska folket vill inte ha saft och bulle-politik mot kriminella” var det långt ifrån första gången förebyggande arbete förlöjligades av makthavare. Uttrycket har blivit ett retoriskt grepp: en nedlåtande metafor som ska signalera handlingskraft genom att håna allt från strukturella orsaker som fattigdom eller metoder som dialog, relationer, socialt arbete och mänskliga möten.
Det finns något djupt obehagligt i det där språkbruket. Inte bara för att det är nedlåtande, utan för att det avslöjar något djupare: en oförmåga att förstå hur våld kan uppstå och hur det faktiskt kan brytas.
“Det är när killarna inte kan sätta ord på sina känslor som knytnävarna kommer fram”, sa min vän Niklas Hägg till mig. Han arbetar som medlare inom Södertälje kommuns socialtjänst tillsammans med kollegan Jacob Wennerholm. De befinner sig mitt i den mörka skuggan av det svenska gängvåldet och har ansvarat för hundratals medlingar som lyckats bryta våldsspiraler och gjort det möjligt för unga människor att fortsätta sin skolgång efter hot, misshandel och annat grovt våld.
Det där är inte “saft och bullar”.
Ett samhälle som tappar tron på samtalet är också ett samhälle som riskerar att tappa tron på människan.
Det är kvalificerat arbete i samhällets mest utsatta sprickor. Men få kommuner arbetar systematiskt på detta sätt och Sverige har hamnat på efterkälken genom att vi saknar ett nationellt konfliktråd som arbetar våldsförebyggande, som till exempel Norge har.
I Sverige haglar däremot besluten om hårdare tag: utvisningar, visitationszoner, allt yngre barn i fängelse och en alltmer militariserad polis. Som om varje samhällsproblem ytterst kan lösas med mer repression, trots att den dessutom kommer med skyhöga mänskliga och ekonomiska kostnader. Dialogpoliser i all ära, men generellt är dialogen i vårt samhälle alldeles för svag. Och det ska inte förväxlas med debatt, positionering och ständiga utspel, sådant har vi snarare ett överflöd av.
Apropå bristen på dialog: Aldrig har väl telefonerna varit så närvarande i våra liv och ändå är samtalen så få? Åtminstone de samtal som går bortom trygghetszonen och människorna vi redan håller med.
Det får mig att tänka påbostadsrättsföreningens julmiddag där jag motvilligt hamnade mellan ordföranden och kassören, två personer jag sällan delade åsikter med och som nog mest tyckte att jag var rätt jobbig. Det började stelt men slutade med att just vi tre gick vidare för en öl på kvarterskrogen. Sådant kan bara hända när människor faktiskt möts.
Men ett samhälle som tappar tron på samtalet är också ett samhälle som riskerar att tappa tron på människan.
Förebyggande arbete handlar inte om att servera julbord eller bullar till gängkriminella. Men ett samtal som avvärjt en katastrof blir inte en presskonferens. Trots att Niklas och Jacobs arbete i många fall har förhindrat våldsdåd möts sådana insatser sällan av vare sig rubriker eller politiska hyllningar.
Det mest avgörande arbetet är ofta just det som aldrig syns – eftersom det lyckades i tid.
Så nästa gång Benjamin Dousa eller någon annan politiker hånfullt pratar om “saft och bullar”, kom ihåg att det runt om i Sverige utöver poliser och lärare finns socialarbetare, medlare och fältarbetare som varje dag gör det tunga arbete politiken själv misslyckats med: de stoppar våld innan människor skadas eller dödas.
De som gör det förtjänar respekt, mer resurser och politiskt stöd, verkligen inte nedlåtande förlöjliganden.
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 28 maj 2026.
