Krönika: Barnen gömmer sig för Jas – men vuxna filmar och jublar
Ett metalliskt dån rullar in över staden. Någonstans blir det en fest, någonstans en skräck. Vad händer när ljudet av stridsflygplan förvandlas till vardag – och vilka frågor väcks när vi slutar reagera?
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 20 maj 2026.
Något jag ständigt återkommer till är militariseringen och vikten av att vägra vänja sig vid den. Den amerikanska forskaren Cynthia Enloe beskriver militarisering som en process där tilltron till militära lösningar tränger in i det civila samhället och börjar prägla sociala relationer långt bortom själva militären.
Ju mer militariserat ett samhälle blir, desto mer normaliseras idén om våld och hot om våld som det naturliga sättet att hantera konflikter. Enorma satsningar på militär upprustning och vapenindustrin blir något människor inte förväntas ifrågasätta, medan fredlig konflikthantering och förebyggande arbete hamnar i skymundan. Militariseringen märks till exempel när den röda mattan rullas ut för överbefälhavaren på Brynäs hockeymatch. Eller när bekanta fascinerat filmar Jas-plan över slottet på kungens födelsedag och delar klippen vidare som något högtidligt och mäktigt.
”Men hoppet ligger i att jag inte tror att människor egentligen längtar efter fler stridsflyg på himlen. Jag tror att de flesta längtar efter hållbar fred, trygghet, gemenskap och en framtid där barn slipper vara rädda.
Likt många andra fastnar jag i telefonen. Jag tycker om att följa vänners liv och vardag, från Sudan till Vällingby. Jag ser festen på svenska ambassaden i Tanzania och minns den fuktiga kvällsluften där. Jag ser en vän resa genom Uzbekistan med sin pappa, känns det hisnande att genom små klipp få en glimt av platser jag själv aldrig varit på. Men för några veckor sedan fick jag en kortslutning. En vän i Betlehem, Usama Nicola, hade filmat himlen från sitt fönster. Ett bombplan eskorterades av fyra mindre stridsflygplan, ungefär i Jas Gripen-storlek. I texten till filmen beskrev han ljudet som fyllde staden:
“For nearly an hour, the sky over Bethlehem has been filled with the sound of fighter jets and tankers. It’s a sound you don’t get used to, no matter how many times it happens. It enters your body, not just your ears. It carries tension, questions, and a quiet fear of what might come next.
In moments like this, you realize how fragile ‘normal life’ really is. Keep us in your prayers tonight. Keep all those living under these skies in your heart.”
Klippet fick mig att tänka på mina egna barn. När Jas Gripen flyger lågt när vi har våra lyckligaste sommardagar, blir de rädda. De springer in, gömmer sig under täcket och frågar mig om kriget har kommit. Jag kan fortfarande trösta dem och säga att de inte behöver vara rädda. Men Usama kan inte säga samma sak till sina barn.
Senare samma kväll tog jag upp telefonen igen innan jag skulle somna. Flödet var fullt av firandet av kungens födelsedag. Folk var glada, ute i Stockholm och filmade uppvisningen över slottet. Och plötsligt hörde jag samma ljud igen.
Jas-planen dånade genom telefonhögtalaren på exakt samma sätt som i Usamas klipp. Samma metalliska muller från flygplan som dundrar fram, som skrämmer mina barn och som vår statsminister Ulf Kristersson kallat ”ljudet av frihet”.
Formationerna över slottet var dessutom slående lika dem som nyss flugit över Betlehem. Jag kunde inte sluta tänka på det. Hur kan ett ljud som för någon betyder rädsla för sitt liv förvandlas till underhållning för människor som själva haft privilegiet att slippa uppleva krig? Själv känner jag mest obehag över hur militariseringen tar sig in överallt och över hur snabbt många verkar vänja sig vid den, som om världen bäst kan organiseras genom rädsla, hot, militär upprustning och våld.
Men hoppet ligger i att jag inte tror att människor egentligen längtar efter fler stridsflyg på himlen. Jag tror att de flesta längtar efter hållbar fred, trygghet, gemenskap och en framtid där barn slipper vara rädda. Jag finner hopp i alla som fortsätter kämpa för det, en säkerhetspolitik byggd på mänsklig säkerhet, diplomati och förebyggande arbete.
Det går nämligen att hantera konflikter utan våld.
Att varken se det som en ödesfråga eller ha det som mål ser jag som mycket oansvarigt.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
