Home / Upptäck / Försvars- och Säkerhetspolitik / KRÖNIKA: Mer försvar än folk i Sälen!

KRÖNIKA: Mer försvar än folk i Sälen!

2024-01-10

Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå delar med sig av sina upplevelser från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2024.

KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 9/1

Jag befinner mig på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Förra året kände jag mig totalt mörbultad av den ensidiga övertron på vad militära medel kan åstadkomma för vår säkerhet. Även i år är luften väldigt syrefattig. Trots något av en höghöjdsträning är det svårt att vänja sig. – Det kan bli krig i Sverige, säger Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar på Försvarsdepartementet under rikskonferensens inledande dag.

“Det är allmänmänskligt att vilja se tillvaron som man önskar att den vore, snarare än hur den faktiskt är” menar han.

Överbefälhavare Micael Bydén instämmer och säger i Nyhetsmorgon att vi på individnivå måste förbereda oss mentalt på krig.

På bussen full av Sveriges säkerhetspolitiska elit på väg till tredagars läger i Sälen kontrasteras budskapet om att det vi alla behöver fokusera på 2024 är ytterligare militär upprustning av den nyårshälsning från António Guterres FN:s generalsekreterare som jag tittar på  i mobilen. “2024 must be a year for rebuilding trust and restoring hope. Pointing fingers and pointing guns lead nowhere.”

Det är inte det att Guterres inte ser världen som den faktiskt är. Han poängterar att 2023 varit ett år av enormt lidande, våld och klimatkaos. Att 2023 var det varmaste året som någonsin uppmätts, att människor går under av växande fattigdom och hunger och att krigen växer i antal och grymhet. Jag instämmer i det han säger, att de säkerhetspolitiska utmaningarna är enorma och utgörs inte enbart av militära hot.

Jag håller därför också med om slutsatsen att “att peka finger och rikta vapen leder ingenstans.” Just för att jag ser världen och tillvaron som den faktiskt är. Jag ser det som akut nödvändigt att diskutera och debattera de faktiska olika hot som finns mot människors säkerhet i Sverige och i världen och hur vi bäst hanterar dessa. Vi behöver diskutera och debattera politiska prioriteringar och vad vi investerar våra resurser i.

Men på rikskonferensen är det inte debatt och diskussion som står i centrum. Här är enigheten om både problemformulering och lösningarna total. Vapenindustrins representanter som tidigare inte funnits med bland talarna, tog förra året plats på scen och så även i år. Det känns signifikant för den här tiden att få reflektera över denna förskjutning.

Lagom till jul fick vi svenska fredsorganisationer besked om att det statliga stöd som i någon form funnits i hundra år avskaffas. Sammantaget handlar det om drygt 20 miljoner i stöd fördelat på 18 organisationer under 2023, varav 2,7 miljoner gick till  Svenska Freds. Nästa år väntas försvarsbudgeten uppgå till 119 miljarder kronor, en ökning med 27 miljarder kronor från året innan.

Förutsättningarna och möjligheterna för en nyanserad pluralistisk debatt och folkligt engagemang i freds- och säkerhetspolitiska frågor blir sämre än på mycket mycket länge. Flera offentliga utredningar har konstaterat att civilsamhället har en viktig roll att med sin erfarenhet och kompetens granska makthavare, bidra till samhällsdebatt, demokratisk skolning och aktivt medborgarskap. Dessa utredningar har också visat att bidragen till civilsamhället varit centrala för att skapa förutsättningar för föreningslivet. I frågor om fred, nedrustning och vapenexport är Svenska Freds ofta en av mycket få, ibland den enda, kritiskt granskande rösten. Den korta debatt som föregick Sveriges Natoansökan och den debatt som nu förs kring om statliga pensionsfonder ska tillåtas investera i en vapenindustri som exporterar till diktaturer är två aktuella exempel.

Under rikskonferensens första dag ställer jag frågor om folkrätten och eldupphör i Gaza till utrikesminister Tobias Billström och om vad det finns för evidens att avskräckning fungerar till socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Det blir som varje år tydligt att utan oss, inte mycket till kritiska frågor och inte heller så mycket “folk” utan mest försvar på Folk och Försvars rikskonferens.

Precis just nu behövs det röster som vågar, och har möjlighet att granska och ifrågasätta den skenande militära upprustningen i Sverige och världen och vad den leder till. Röster som kan bidra till ett bredare perspektiv på säkerhet och en vision om att det är fullt möjligt och helt nödvändigt att förebygga väpnade konflikter och att bygga fred med verktyg som diplomati, multilateralt samarbete och bistånd.

Samtalen och diskussionerna på en uppmärksammad rikskonferens om säkerhet borde handla om hur vi skapar en långsiktig plan för ökad konfliktlösning, avspänning och nya garantier för att kärnvapen aldrig ska användas. I år finns vi på plats och ställer frågorna som inte ställs av någon annan. Nästa år kommer vi troligen inte ha råd att delta. Att från en dag till en annan dra in vårt stöd får konsekvenser.

Att de obekväma rösterna i Sälen tystnar rimmar illa med hela idéen om att det är Försvarsmakten och Nato som ska försvara vår demokrati.

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se