DET GODA SAMTALET – OCH DESS MOTSATS 

Att verka i en förening inom den idéburna sektorn innebär att regelbundet argumentera för sina åsikter, ofta i förhoppningen att övertyga den som lyssnar om att man har rätt. Men ibland kan också samtal med meningsmotståndare – som inte alls låter sig övertygas – vara minst lika givande. Och definitivt berikande för demokratin, reflekterar Svenska Freds policychef Martin Uggla. 

Ett möte i Uppsala

Nyligen höll jag ett föredrag om Svenska Freds säkerhetspolitiska syn i en för mig synnerligen ovan miljö. Det var den studentikosa konservatismens högborg i Uppsala, Föreningen Heimdal, som bjudit in mig att tala. En förening där medlemmarnas försvarsvänlighet är en självklarhet, vilket gjorde detta möte till en viss utmaning.

Jag inledde med att fråga hur många av åhörarna som på förhand hade en skeptisk eller rentav negativ bild av Svenska Freds, och fick genast se händer lyftas hos ungefär hälften av de närvarande. De som ville fick också möjlighet att berätta vad denna negativa bild bestod i. Det var huvudsakligen de vanliga förutfattade meningarna som kom upp, om ”naivitet” inför säkerhetshot och misstänkt lojalitet ”med en viss stormakt”.

Att skapa förståelse snarare än att övertyga

Jag talade genast om att jag inte räknade med att omvända dem till att stödja Svenska Freds, men att jag hoppades kunna skingra vissa fördomar och förmedla en mer korrekt bild av vad vi faktiskt står för. Och det som sedan följde tyder på att jag lyckades ganska väl.

Martin Uggla. Foto: Anna Drvnik

Hållbar fred och mänsklig säkerhet

Vi diskuterade begrepp och deras innebörd. Vad menar vi egentligen när vi talar om ”fred”? Jag tog upp det som vi brukar benämna ”hållbar fred”, och som inte inskränker sig till frånvaron av krigshandlingar utan också förutsätter rättvisa samhällsstrukturer, respekt för mänskliga rättigheter och reella möjligheter att leva ett värdigt liv.

Jag förklarade vad det av FN lanserade begreppet ”mänsklig säkerhet” innebär och vi pratade om vad säkerhet kan handla om utöver att försvara statsgränser? Vad behövs till exempel för att människor ska känna sig säkra och kunna möta hot i form av klimatförändringar, pandemier, rasism, och social oro? Ja, inte är det militära rustningar i alla fall.

Jag lyfte vikten av ett förebyggande arbete för att undvika att konflikter utvecklas till krig. Och jag betonade i det sammanhanget att konflikter i sig inte behöver vara något dåligt. I ett förebyggande fredsarbete kan det till exempel vara nödvändigt att initiera en konflikt med en auktoritär regim som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Och att ta strid mot rådande orättvisor. Fredsarbete är ju inte passivitet, tvärtom. Det handlar om att adressera och hantera konflikter på ett tidigt stadium, och det är snarare den som endast rustar militärt i väntan på att en konflikt senare eventuellt ska explodera som agerar passivt.

Jag pratade naturligtvis om folkrätten som ledstjärna för fredsarbetet. Om krigets lagar och hur internationella domstolar kan möjliggöra att de ansvariga för krigsbrott ställs till svars.

Avskräckningens begränsningar

Och så kom vi in på den avskräckningsteori som dominerar svensk och internationell säkerhetspolitik idag, men som bara är just en teori – inte en garanti för säkerhet. Erfarenheten visar att avskräckning som metod i själva verket har gett dåligt resultat, något som också bekräftas om man betraktar den nuvarande situationen i vår värld. Och forskning visar att ökade militära satsningar ofta leder till ökade geopolitiska spänningar, onda rustningsspiraler och försämrad säkerhet. Inte minst då de tar resurser från andra nödvändiga satsningar på just mänsklig säkerhet.

Ett respektfullt meningsutbyte

Höll publiken med mig? Nej, knappast överlag, men kanske ändå på någon punkt. Jag fick mothugg, artigt, sakligt och välformulerat. Jag ombads förklara vissa moment. Och jag fick ibland instämmande nickar, även av personer som på förhand uttryckt sin skepsis. Jag fick slutligen en varm applåd och jag tackade uppriktigt tillbaka. 

På vägen därifrån kände jag upprymdhet. Den oro som jag onekligen burit på inför föredraget hade ersatts av glädje över att ett meningsfullt åsiktsutbyte är möjligt, också mellan människor med diametralt motsatta uppfattningar i vissa frågor. Och jag tror att Heimdalstudenterna och jag denna kväll gjorde både varandra och demokratin en tjänst.

Kontrasten mot en annan upplevelse vid samma tid var slående. Några ledarskribenter, och även ett par riksdagsledamöter, använde sina medieplattformar till att sprida vilseledande uppgifter om Svenska Freds, fultolka våra åsikter och skymfa oss med nedsättande och misstänkliggörande epitet i efterspelet till att årets mottagare av Nobels fredspris offentliggjorts. De aktuella politikerna var uppenbarligen inte intresserade av något samtal eller en saklig diskussion. De var snarare ute efter att hetsa sina egna supportrar på en meningsmotståndare. Polarisera debatten ytterligare. Odla fiendebilder. Smutskasta. Och nog var de i viss mån framgångsrika, med tanke på hur kommentarsfältet i deras sociala medier såg ut. Men vad betydde deras agerande för vår demokrati? För bilden av hur man för ett politiskt samtal? 

Det goda samtalets kraft

På senare tid talas det en hel del om hur politiker utsätts för hat och hot i samband med att de utför sitt uppdrag. En partiledare avgick till och med på grund av detta. Och det är förstås en oacceptabel situation. Samtidigt är det åtminstone för mig uppenbart att flera ledande politiker också borde sopa framför sin egen dörr och ta ett större ansvar för hur de själva beter sig. 

Jag tror på det goda samtalets kraft. Samtal där vi inte behöver vara överens i sak, men genom att lyssna uppmärksamt och välvilligt – och argumentera hederligt – ändå kan förstå varandras motiv och uppskattande se varandra som medskapare i en demokratisk process. 

Jag upplevde denna positiva kraft i mötet med Heimdals medlemmar. Och jag hoppas att den trots allt också står att finna någonstans i Sveriges riksdag.

Martin Uggla, policychef på Svenska Freds