Återigen 21 september. Återigen uppmärksammas den internationella fredsdagen. Ett år har gått sedan vi senast höll en tyst minut för alla som fallit offer för krig och konflikt. Ett år sedan den senaste uppmaningen om ett dygn av eldupphör världen över, som inte efterlevs.
Samtidigt pågår en debatt i Sverige om fred och säkerhet i allmänhet och om fredsaktivister i synnerhet. Fredsaktivisterna har nämligen hamnat högt på många debattörers lista över de största hoten mot vår säkerhet. Och i en kolumn i Metro skriver Lisa Magnusson om de ”pösiga pacifisterna” och att ”det finns en alldeles särskild hycklarbänk för dem som tror att deras händer är rena bara för att de vägrar röra vid den smutsiga verkligheten.”
”Är det mig hon menar?”, tänker jag uppgivet. Går jag runt i privilegierad självgodhet och småler över min enkla tillvaro som fredshetsare och inbillar mig att jag har rena händer? Om det är så, varför upplever jag verkligheten tvärtom? Där jag ägnar en betydande del av mitt jobb åt att bemöta generaliserande, förminskande och felaktiga påståenden om vad min organisation jobbar för och vilka värden vi och många med oss står för. Jag skräms och fascineras av hur mycket ilska och hat som kan vändas mot personer som ifrågasätter destruktiva normer, som vill uppmärksamma vad väpnat våld leder till och vad säkerhet genom avskräckning skapar för värld.
Vi står inför en ny internationell fredsdag. I Sverige har vi mångårig fred som är viktig att värna, det är hur vi bäst gör det som det finns olika uppfattningar om. Samtidigt pågår svensk vapenexport till en rad länder i väpnad konflikt. Det exporteras krigsmateriel till bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som skoningslöst bombar i Jemen. Det är en vapenexport som delvis motiveras av att kunna ha ett självständigt försvar med egenproducerad krigsmateriel. Med andra ord värnas vår fred och vårt försvar genom att profitera på att andra länders väpnade konflikter hålls igång. Det förutsätter att, ofta auktoritärt styrda, länder investerar miljarder i vapensystem i stället för hälsovård, utbildning och sociala skyddsnät.
Så nog är jag medveten om att mina händer varken är rena från skuld eller ansvar, eftersom jag försöker uppmärksamma människor på den smutsiga verkligheten så gott som varje dag.
Idag hålls en manifestation i Stockholm, för att uppmärksamma fredsdagen och behovet av förändrade metoder för att hantera konflikter. Med målet att få fler dagar som denna eller till en början åtminstone en dag utan väpnat våld. Jag önskar förstås att jag varit på plats med Svenska Freds, men nu är jag i Burma och jobbar med våra partners här. Ett land där militären fortfarande har både politisk och ekonomisk makt. Där det i nuläget pågår fruktansvärda övergrepp mot folkgruppen rohingya. Men där vi likafullt drömmer om och jobbar för en fredsdag som lever upp till sin vision och om att freden i landet ska få fäste.
Pösiga pacifister är bland det mest bortskämda och privilegierade som Lisa Magnusson vet, skriver hon i sin krönika. Och jag tänker på videon om civilkurage med Mikael Nyqvist som fick ny spridning efter hans död. Där han pratar om sitt beslut att göra vapenfri tjänst.
”Alla kan inte bara göra vapenfri tjänst, hur skulle det se ut?” sa hans kompis när Mikael vägrade att bära vapen.
“Det är väl det som är tanken?” svarade Mikael.
“Nu ser inte världen ut så”, kontrade kompisen.
”Nej, men någon måste ju börja, ta första steget.”
Idag hoppas att jag varenda pösig pacifist i hela Stockholm, Sverige, världen, lyfter på baken och ansluter sig till de fredliga manifestationer som hålls för att uppmärksamma att det finns en särskild dag, instiftad av FN, för åtminstone endag av eldupphör. En dag som många inte respekterar, men som vi aldrig kan släppa tron på. Vi som är priviligierade och bortskämda nog att utan rädsla kunna protestera mot orättvisor, bör inte missa den chansen.
