KRÖNIKA: Ring ut de tusen krigens år!
Fred är inte ett tillstånd som ramlar ner från himlen.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 31 december 2025.
Vid tolvslaget, på Skansen, hemma i soffan eller mitt på dansgolvet – var vi än befinner oss delar vi ett ögonblick.
Ett bokslut: ut med det gamla, in med det nya. Och mer än någonsin behöver världen en nystart.
Det finns så mycket att ringa ut och lämna bakom oss, så mycket som har raserats. Sällan har ett år som rings ut, ställt så mycket på sin spets.
Gaza.
Ukraina.
Sudan.
Platser där våldet har krossat alltför många människoliv 2025.
Begravdes också folkrätten där, under ruinerna?
Eller var det när Trump hotade att militärt angripa sin allierade Danmark genom sina anspråk på Grönland?
När USA sprängde båtar utanför Venezuelas kust och attackerade en kärnanläggning i Iran?
Eller när Israel fortsätter att gång på gång bryta mot vapenvilan utan att omvärlden fördömer och mäter Netanyahu med samma måttstock som andra krigsförbrytare?
Bokslutet för 2025 pekar på en värld där folkrätten tillåts förlora i betydelse, även av dem som säger sig försvara den.
Sverige fortsatte vapenhandeln med Israel. Jas 39 Gripen användes i strid av Thailand i Kambodja.
Svenska vapen hittades i Sudans blodiga inbördeskrig. Sverige övade med kärnvapen inom Nato.
Europa fortsatte att göda Putins krigskassa genom att köpa rysk gas och olja för mer pengar, än vad som getts i stöd till Ukraina.
Rädslan har krupit närmare 2025. Och då tänker jag inte bara på rädsla för krig, utan för att klimathotet negligerades politiskt.
Migrationspolitiken avhumaniserades, den militära upprustningen eskalerade, vapenindustrin gjorde miljardvinster och medborgares engagemang i samhällsfrågor misstänkliggjordes av förtroendevalda politiker.
Svenska demonstranter beskrevs till exempel av en minister att de uppvisade ”associalt dominansbeteende” och som “oborstade gaphalsar”. Under året ville regeringen skärpa lagstiftningen mot demonstranter.
Men vi som mitt i detta djupt tragiska konstruktivt arbetar för hållbar fred och för att en annan värld är möjlig har inte tid att handlingsförlamas, inte råd att leva på hoppet och inte möjlighet att blunda för orättvisor och det system som upprätthåller krig och förtryck.
Vi kan inte nöja oss med protester. Fred är inte, som vissa tycks tro, ett tillstånd som ramlar ner från himlen.
Det är ett ständigt pågående, aktivt arbete som krävs för att förbereda oss för en bättre framtid, den vi bygger bortom skräck och vapnen.
Den satiriska dokumentärfilmen The Helsinki Effect, som släpptes tidigare i år visar på ett exempel. Den skildrar år av konferenser som samlade väst- och östblocket i försök att minska misstron och spänningarna efter andra världskriget.
Filmens budskap är tydligt: diplomatins verktyg kräver tid och resurser. Det är ett svårt och långsamt arbete, men alltid bättre än alternativet.
Det blir också tydligt hur de diplomatiska vinsterna öppnade vägen för ickevåldsrörelser som kämpade för demokrati och mänskliga rättigheter i Östeuropa, och som i förlängningen bidrog till Sovjetunionens fall.
Oväntade fönster av hopp kan öppnas. Men utan en ordentlig maktanalys, och utan att de gamla strukturerna ersätts av nya, kan vi inte förvänta oss andra resultat eller att makten faktiskt rubbas.
Tanzania är tyvärr ett sådant exempel. Hundratals oppositionella har avrättats de senaste månaderna, trots att det fanns hopp i luften 2021 när en ny president svors in efter att den auktoritära företrädaren avlidit.
Fram till i år stödde Sverige genom vårt internationella bistånd människor som, med stora personliga risker, arbetade för en demokratisk utveckling i Tanzania. Jag minns hur det traditionsenliga Luciafirandet i den svenske ambassadörens trädgård 2019 mitt under hårdför repression skapade rum åt landets regimkritiska satirtecknare att visa sin konst där.
Istället för att fortsätta dela de modigas risker överges de nu brutalt, efter den svenska regeringens beslut om att fasa ut biståndet.
Även i Sudan fanns hopp, ickevåldsresningen 2019 skakade landet. Sudaneserna klädde sig i vitt, fredens färg och diktatorn Bashir avsattes. Den efterlängtade demokratin skymtade när ett civil–militärt övergångsstyre inleddes.
Men två rivaliserande militärgeneraler såg till att den hoppfulla tiden blev kortvarig och 2025 stod det tydligt att det humanitära lidandet nu är bortom överskådligt.
Ja, det är mycket jag vill att vi ringer ut och lämnar bakom oss. Men inte utan att dra lärdom och göra om och göra rätt.
Ska vi lyckas återupprätta tilliten till folkrätten och bygga hållbar fred som utgår från människors säkerhet och rättigheter krävs såväl principfasthet som resurser ochinvesteringar i ickemilitärt internationellt samarbete.
Det är ett arbete som kräver skickliga politiker, diplomater, forskare, jurister, civilsamhällesaktörer, journalister, kulturarbetare, lärare, unga och gamla.
Framförallt krävs en politisk vilja.
Endast med maktanalys och stora, seriösa ansatser kan vi närma oss andemeningen i dikten Nyårsklockan som läses vid tolvslaget på Skansen:
”Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåriga fredens rike!”
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
