KRÖNIKA: Vi borde mata barnen med hopp i stället för rädsla
Barnen måste få se att slutet på krigen kan vara möjligt, skriver Svenska Freds ordförande inför internationella fredsdagen.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 18 september 2025.
I en tid då vapenvilor – för att inte tala om varaktig fred – känns mer avlägsna än någonsin, blir Internationella fredsdagen den 21 september än viktigare.
Dagen instiftades 1981 av FN för att uppmärksamma fredens betydelse och uppmana till vapenvila över hela världen.
”Jag vill kunna säga till barnen att de inte behöver oroa sig. Jag vill kunna lova att kriget aldrig, aldrig aldrig kommer hit. Men hur ska jag kunna göra det? Jag vill inte ljuga.”
Så uttrycker sig Frida Wetterberg, en av många lärare som just nu möter unga elevers längtan efter en garanti om att de ska få slippa krig.
Hon är långt ifrån ensam. Många föräldrar, och jag med dem, möter barn som bär på en oro som är svår att ignorera.
Det är klassiskt: Vi vuxna säger åt barnet att inte kasta spaden på sin kompis. Att man ska vara snäll. Inte slåss.
Samtidigt säger den stora berättelsen i samhället de växer upp i något helt annat, att fler vapen ska göra oss tryggare, inte att vi ska lösa konflikter i grunden och utan våld.
Återigen underminerar vi vuxna våra egna ord. För vi vet ju: Det är inte vad vi säger, utan hur vi beter oss, som formar barnens syn på världen.
Just nu möter jag barn vars besvikelse på oss vuxna är enorm.
De ser barn som traumatiseras, svälter och dör – som om deras liv inte var något värt. Och detta sker medan barnkonventionen, i bästa fall, hänger inramad på väggen i skolan.
Barn som bär på tidigare generationers trauman får sina sår upprivna. Det som skulle lämnas bakom bubblar upp till ytan.
Och samtidigt ser alla hur politiker och andra vuxna inte agerar, hur vardagen fortsätter som om allt vore som vanligt. Vad sänder det för signaler när bilder på döda barn flimrar förbi i deras telefoner – varje dag?
När vuxna förhåller oss passiva signalerar vi att fred är något orealistiskt – det är ett svek.
När vuxna förhåller oss passiva signalerar vi att fred är något orealistiskt, något fluffigt och ouppnåeligt och inte en ödesfråga för mänskligheten att arbeta aktivt för.
Det är ett svek.
Barnens rädsla är verklig. Och det är deras framtid som står på spel.
Tänk om de i stället fick matas med hopp? Med berättelsen om att mänskligheten faktiskt kan lösa konflikter fredligt – om vi vill.
Tänk om de fick höra om alla de människor som gått före, som arbetat för fred och gör det än idag.
Tänk om de fick höra mer om allt det viktiga arbete FN faktiskt gör – i stället för att bara matas med att det inte fungerar.
Om de fick höra att det alltid funnits människor som vägrat acceptera det som ”alla” säger är omöjligt. Människor som vägrat tystna bara för att någon kallat dem naiva.
För tänk om de som sa ”vi ska ta mänskligheten till månen” hade vikt sig när andra skakade på huvudet och sa att det var omöjligt och rent av naivt? Då hade vi aldrig tagit oss dit.
Att avskaffa slaveriet. Att ge kvinnor rösträtt. Att låta alla barn gå i skolan. Att förbjuda barnaga. Rätten att älska den man vill.
Allt detta började med en liten grupp människor som vägrade acceptera status quo. En grupp som drev på för förändring, trots hårt motstånd.
För barnens – och vår egen – skull måste vi vara den förändring vi vill se i världen. Så att inte läraren ska stå där ensam och tvingas ljuga för våra barn om att det går åt rätt håll.
Först då kan barnens maktlöshet tas på allvar och förvandlas till hopp.
Genom att gå före och visa dem tilltro till att en annan värld på riktigt är möjlig, kan vi möta deras oro. Genom att aktivt arbeta för fred visar vi att både freden – och deras framtid – är viktig.
Bara genom att själva välja bort våldet är vi trovärdiga när vi uppmanar dem att inte slåss.
Hoppet bor i handling. Att agera och visa att många redan kämpar för freden.
Hoppet bor i handling. Att agera och visa att många redan kämpar för freden. Att slutet på krigen, hur omöjligt det än kan verka – faktiskt kan bli möjligt.
Att fred inte bara är en naiv dröm för framtiden. Utan en fullt möjlig nödvändighet just här och nu.
Det anstår oss vuxna inget annat än att göra om och göra bättre.
För varje barn har samma rätt att växa upp i fred och trygghet. Oavsett vem som är deras förälder. Oavsett om födelseplatsen är Sverige, Sudan, Ukraina eller Gaza.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
