Pax #1 26: Slaget om klassrummet – militarisering eller hållbar fred?
Stella Arenius pluggar masterprogrammet i mänskliga rättigheter på Göteborgs universitet och gick Svenska Freds ungdomsutbildning i fred- och ledarskap våren 2025. I den här krönikan reflekterar Stella om sitt uppdrag genom Svenska Freds som workshopledare i gymnasieskolor och hur samtalen ser ut bland eleverna. Skribent: Stella Arenius
Text i Fredstidningen PAX #1 2026
Som fredscoach har jag privilegiet att möta gymnasieklasser runt om i landet och hålla workshops om hållbar fred och mänsklig säkerhet. En uppgift som känns viktigare än någonsin i ett politiskt klimat där militär upprustning framställs som det självklara svaret på alla säkerhetsproblem, samtidigt som investeringar i fred och mänskliga rättigheter stryps. Bland eleverna märks tydligt hur synen på fred och säkerhet färgas av den jargong som dominerar politik och media – och kanske är det inte så konstigt. Vi är ju inte ensamma om att besöka skolorna.
I höstas fick vi en förfrågan från en gymnasielärare på ett gymnasium i Mölnlycke. Skolan hade erbjudits ett besök av Försvarsmaktens skolinformatörer, och läraren ville att eleverna samma dag också skulle få ta del av andra perspektiv på fredsbyggande. Därför kontaktade han oss.
En tisdag i november åkte jag och en kollega dit. Precis innan vi drar igång möter jag i dörren till toaletten en ung blond tjej med stram knut och full militärmundering. Själv står jag där i vida jeans och en loppisfyndad överdel, och hinner tänka på vilka signaler vi sänder genom kläder och symboler – och på om vi hade kunnat vara mer stereotypa.
Vid lunchtid sätter sig de två skolinformatörerna vid vårt bord. De är runt 20 år och har nyligen avslutat sin värnplikt. Jag känner mig både nyfiken och spänd. En del av mig önskar att jag hade varit modigare i samtalet, att jag hade ställt tuffare frågor. Om hur en organisation som tränar människor i dödligt våld och strikt lydnad kan ramas in som en slags personlig utvecklingsresa. Om de berättar för 17-åringarna att de efter värnplikten är bundna till Försvarsmaktens vilja för resten av livet, vare sig det är att skjuta skarpt eller föra krig för diktaturer i Natosammanhang, och att konsekvensen vid ånger kan bli fängelse. Samtidigt vet jag att det inte är dessa unga kvinnor som bär ansvaret för Försvarsmaktens strategier. De är kuggar i ett större maskineri och vill sannolikt, utifrån sin erfarenhet, bidra till något gott.
Likväl är det viktigt att vi ser omfattningen av Försvarsmaktens närvaro i skolan. Under läsåret 23–24 arbetade omkring 30 skolinformatörer heltid och nådde cirka 80 000 elever i åldern 15–19 – nästan en fjärdedel av alla gymnasieelever. Samtidigt har Försvarsmakten varit med och tagit fram nytt undervisningsmaterial i läroplanen, med fokus på krigstid, totalförsvar och Nato. Jag undrar hur det hade sett ut om fredsforskare, civilsamhälle och välfärdsaktörer fått samma inflytande. Kanske hade materialet då handlat om hur vi bygger hållbar fred genom satsningar på mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati.
Ta ansvar för att dina elever får möta fler perspektiv på säkerhet än det militära
Med detta i åtanke vill jag vända mig till dig som jobbar med barn och unga, och uppmuntra dig att tänka som läraren i Mölnlycke. Ta ansvar för att dina elever får möta fler perspektiv på säkerhet än det militära, till exempel genom att bjuda in Svenska Freds eller andra fredsorganisationer.
Militariserade narrativ introduceras idag tidigt, med budskapet att våra värderingar är hotade och att militär upprustning är den enda lösningen. Därför måste alternativa röster höras. Vi behöver stå upp för fredliga perspektiv, organisera oss och visa att vi som tror på fred genom samarbete, demokrati och jämlikhet finns kvar – och att vi är många.
