I december besökte Rebecka Lindholm Schulz, sakkunnig på Svenska Freds, “the International City of Peace and Justice” – Haag. I Haag finns de två internationella domstolarna ICJ och ICC, som kan döma stater och individer för folkrättsbrott. Syftet med resan var att bevaka det årliga statspartsmötet i en av dessa domstolar: Internationella brottmålsdomstolen (ICC). I den här texten reflekterar Rebecka om de stora utmaningar som domstolen står inför. Är det nu vi begraver folkrätten?
Folkrätten växte fram efter den fruktansvärda brutalitet som det andra världskriget kom att innebära för civila, med omfattande bombningar av städer och med förintelsen – folkmordet som dödade miljontals judar. Världen enades om “aldrig igen”; aldrig igen ett folkmord, aldrig igen ett världskrig och aldrig igen massdödande av civila. Men när folkrätten nu hotas av flera brutala krig, av att stater riskerar att urholka den genom att inte försvara den, och av att USA riktar sanktioner mot ICC, undrar jag om det verkligen bara tar 80 år för människan att glömma?
Svenska Freds var med och drev fram ICC genom Coalition for the International Criminal Court (CICC) – en koalition av organisationer från civilsamhället över hela världen – för att kunna ställa ansvariga inför rätta för de allvarligaste brotten: folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. CICC:s kampanjande ledde till att Romstadgan antogs 1998 och att världens första internationella permanenta brottmålsdomstol kunde etableras fyra år senare för att utreda, åtala och döma individer som begår folkrättsbrott. Det känns av den anledningen högtidligt att vara på plats som del av CICC under ICC:s 24:e statspartsmöte, för att bidra till att stärka ICC och bevaka statsparternas positioner. Men det är inte utan sorg över det rådande världsläget som vi möts.
USA:s SANKTIONER HOTAR FOLKRÄTTEN
När ICC, dess statsparter och civilsamhällesrepresentanter samlas i december 2025 ligger USA:s sanktioner som ett täcke av mörker över mötet. Sanktionerna har riktats mot flera av domstolens domare och åklagare, samt mot individer och civilsamhällesorganisationer som samarbetar med ICC. Flera statsparter lyfter detta i sina anföranden, även Sverige, och betonar att de som drabbats av sanktioner straffas för att utföra det mandat som domstolen gett dem i enlighet med folkrätten.
USA:s sanktioner handlar framförallt om missnöje kring ICC:s utredning av israeliska ledare som lett till en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och mot tidigare försvarsminister Yoav Gallant. Men även om utredningar om eventuella krigsbrott som kan ha begåtts av amerikansk militär i Afghanistan. Sanktionerna hotar domstolens oberoende och är en attack mot hela det internationella systemet byggt på folkrätten, och mot alla som står för internationell rättvisa och ansvarsutkrävande. Hela poängen med ICC och folkrätten är att det inte spelar någon roll vem som bryter mot den: alla är lika inför den internationella lag som folkrätten utgör.
När jag funderar mer på detta kan följande tanke inte släppa mig: Skulle Trump och Netanyahu verkligen motsätta sig grunderna för de anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskligheten som ICC riktat mot tre Hamasledare? Samma oberoende domstol har gjort bedömningen att också Netanyahu är misstänkt för dessa grova folkrättsbrott.
SANKTIONER MOT PALESTINSKA ORGANISATIONER
USA:s sanktioner drabbar hårt, och är påtagliga även under mötet. Till exempel kan amerikanska medborgare från civilsamhället på plats inte synas på bild på grund av den risk de utsätter sig för genom att delta på mötet. Också representanter från tre välkända palestinska människorättsorganisationer som drabbats av sanktionerna och som i decennier arbetat med att dokumentera folkrättsbrott – Al Haq, Al Mesan och Palestinian Centre for Human Rights (PCHR) – är med på mötet. USA motiverade sanktionerna med att dessa organisationer hade bistått ICC i utredningen som lett till arresteringsordrar mot israeliska ledare.
De palestinska människorättsförsvararna berättar om hur hårt sanktionerna slagit. De kan inte längre använda de banksystem där de haft sina tillgångar. I princip blir de uteslutna från den globala ekonomin eftersom de flesta banker är beroende av den amerikanska dollarn. De berättar också om hur det varit att dokumentera Israels folkrättsbrott under de två senaste åren, samtidigt som de själva upplevt och drabbats av dem. PCHR är baserade i Gaza och berättar att de förlorat tre kollegor. En av dem dödades av Israel tillsammans med sin tvååriga dotter, en annan med 40 familjemedlemmar.
SVERIGES ROLL I VÄRLDEN HAR FÖRÄNDRATS
När Sverige gjorde sitt anförande under statspartsmötet blev jag positivt överraskad. I anförandet lyftes flera av de saker civilsamhället fört fram inför mötet: civilsamhällets avgörande roll i att dokumentera folkrättsbrott, tydlig kritik mot sanktionerna samt ett tydliggörande av staters skyldighet att samarbeta med ICC och verkställa arresteringsordrar. Att jag blev positivt överraskad beror på att Sveriges regering de senaste åren har drivit en politik som vi som fredsorganisation ansett vara oförenlig med flera folkrättsliga åtaganden. Det handlar bland annat om skyldigheten att förhindra folkmord. Att Sveriges roll i världen har förändrats bekräftas även i de samtal jag har med civilsamhälleskollegor från olika länder. “They didn’t even condemn the killing of thousands and thousands of innocent children in Gaza”, säger en palestinsk människorättsförsvarare till mig om Sveriges regering.
När jag träffar palestinska civilsamhälleskollegor och berättar att Sverige köper vapen från Israel säger de att de är väl medvetna om det. En av dem säger att Israel marknadsför sina vapen som “battle proven” och “field tested”. Han tittar på mig och frågar: “På vem är de testade? Det är på oss!” Det är den smärtsamma verklighet som vapenindustrin och den israeliska ockupationen av Palestina utgör, och jag skäms. Jag skäms över Sveriges regerings agerande och hur det drabbar människor.
RÄTTVISA ÄR AVGÖRANDE FÖR HÅLLBAR FRED
En annan palestinsk representant säger att Sverige brukade vara modellen att följa, men att vi nu är på fel sida av historien och håller på att tappa vårt internationella anseende. Men det är inte bara palestinska representanter som riktar kritik mot Sverige. Sudanesiska civilsamhälleskollegor är starkt kritiska till att Sverige säljer vapensystem till Förenade arabemiraten – en diktatur som bidrar till RSF:s (Rapid Support Forces) fruktansvärda massavrättningar av civila i Sudan genom att stödja dem med vapen. Även europeiska kollegor betonar att Sverige gått från att vara ett mönsterland i försvaret av folkrätten, till dess motsats.
Rättvisa och ansvarsutkrävande är avgörande för alla möjligheter till försoning och hållbar fred. När folkrättsbrott – som de i Ukraina, Palestina och Sudan – begås inför hela världens ögon blir ICC som institution därför allt viktigare. Ett starkt ICC behövs för att kunna ställa både Netanyahu och Putin inför rätta, liksom de ansvariga för folkrättsbrotten i Sudan.
MODIGA MÄNNISKOR ÄR FOLKRÄTTENS FRÄMSTA FÖRSVARARE
För att ICC ska kunna verka oberoende och konsekvent behandla de som bryter mot folkrätten lika krävs att stater samarbetar med domstolen. Trots det har tre krigsförbrytare besökt tre av ICC:s medlemsstater utan att arresteras och överlämnas till Haag under 2025. Italien överlämnande istället general Osama Elmasry Njeem till Libyen två dagar efter att han arresterats på italiensk mark. Ungern struntade i att arrestera Netanyahu när han besökte Ungern och Tadzjikistan underlät att gripa Putin när han var där. Icke-samarbete med domstolen är därför för första gången en officiell del av statspartsmötets dagordning. En representant för civilsamhället i Libyen riktar sitt tal direkt mot Italien och betonar att landets agerande bidrar till straffrihet för de grova brott som han och andra i Libyen utsatts för.
Anförandet från den libyske civilsamhälleskollegan lämnar ett starkt avtryck i rummet, och får alla hundratals representanter från civilsamhället att applådera högt för att uttrycka stöd. Det stärker min övertygelse om att det är modiga människor som utgör folkrättens främsta försvarare, ibland med livet som insats i oerhört svåra och våldsamma kontexter. Utredningar med fällande domar inom ICC är inte möjliga utan dessa människors dokumentation och vittnesmål. Att arbetet fungerar finns det flera lyckade exempel på, även från 2025.
FILIPPINERNA, LIBYEN OCH SUDAN
I mars kunde Filippinernas tidigare president Rodrigo Duterte gripas på grund av misstanke om brott mot mänskligheten. Mr El Hishri, misstänkt för att ha begått brott mot mänskligheten och krigsbrott i Libyen mellan 2015-2020, lämnades över till domstolen i Haag samtidigt som mötet i Haag pågick. Och den 9 december dömdes den sudanesiske milisledaren Abd-Al-Rahman till 20 års fängelse för brott mot mänskligheten och krigsbrott i Darfur 2003-2004. Människor från Sudan betonar att domen mot Abd-Al-Rahman är en milstolpe, men att det inte får ta 20 år till innan de som just nu begår fruktansvärda folkrättsbrott i Sudan ställs inför rätta.
FOLKRÄTTEN ÄR KOMPASSEN SOM NAVIGERAR I SVÅRA STUNDER
Att ICC:s och civilsamhällets arbete med att stå upp för folkrätten varit framgångsrikt betonas också av flera högt uppsatta representanter på ICC, bland annat domstolens ordförande och två vice ordförande, som vi från civilsamhället fick träffa i ett separat möte. De betonade att motståndet mot vårt arbete, exempelvis genom USA:s sanktioner, visar att vi lyckas komma åt dem som bryter mot folkrätten. Och trots att det ser mörkt ut för folkrätten på många håll i världen, så måste vi fortsätta försvara den. För om de som genomlevt det allra värsta vägrar förlora hoppet, får inte vi heller göra det.
Det är svårt att sammanfatta mina dagar i Haag, alla möten med civilsamhälleskollegor från hela världen och alla intryck. Om jag ska göra ett försök handlar det om en ännu starkare tro på att det internationella systemet byggt på folkrätten är det viktigaste vi har, och att folkrätten är en kompass för att navigera i de svåraste av stunder.
GAZA FÅR INTE BLI FOLKRÄTTENS GRAVPLATS
En palestinsk människorättsförsvarare vädjar om att Gaza inte får bli gravplatsen för folkrätten. Han betonar att det var hela det internationella samfundet som bestämde att vi skulle ha en regelbaserad världsordning byggd på folkrätten, och att världen är skyldig att försvara den. Jag kan inte annat än hålla med. Jag kastas också tillbaka i minnet till Palestina 2019, och åren dessförinnan, då jag besökte människorättsförsvarare på Västbanken. De förklarade att det inte är så komplicerat som många tänker. Det handlar helt enkelt om folkrätten, och att vi ska ta ställning för den.
“It is the international community’s rights, we did not come up with them! They are the bible of the international community! … I do not want you to liberate Palestine, I want you to stand up for your principles. If I break them, punish me. If Israel breaks them, punish them”, sa en palestinier till mig 2019. Det har etsat sig fast i mig och varit min kompass i de frågor som rör Palestina och Israel sedan dess. Mina möten under dagarna i Haag kommer att göra minst lika stort avtryck, och hjälpa mig genom svårnavigerade kontexter.
Efter statspartsmötet kan jag också med säkerhet konstatera: Det är inte nu vi begraver folkrätten. Det är nu den behövs som allra mest, och det är i allra högsta grad tack vare civilsamhället som folkrätten lever. Sverige, och världen, har en lång väg att gå för att återbygga tilltron till folkrätten. Men tills dess kommer vi fortsätta försvara den, och kräva att Sverige står upp för den oavsett vem som bryter mot den. Jag låter ord från den palestinska människorättsförsvaren Raji Sourani, från Gaza, summera: “We only ask for the rule of law, and we cannot ask for anything less”.
