Skavlan, Stoltenberg och den verklighetsfrånvända debatten
29 oktober 2025
I det senaste avsnittet av Skavlan och Sverige på SVT (23 oktober 2025) intervjuades Natos tidigare generalsekreterare Jens Stoltenberg. De två gamla vännerna, Skavlan och Stoltenberg, samtalade bland annat om Nato och kärnvapen. Men relevansen i Skavlans följdfrågor kan diskuteras;
Har du sett ett kärnvapen? Hur stora är de?
Mer relevanta frågor hade kunnat vara: Har du sett vilka konsekvenser en sådan bomb har? Hur stor förödelse kan den orsaka?
När programmet spelades in pågick dessutom Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon. Kunde Skavlan inte ha tagit tillfället i akt att fråga: Du säger att Natos kärnvapen inte ska användas, ändå övar ni med dem? Hur beredda är Nato att använda kärnvapen – och i vilka scenarier? Skulle alliansen kunna tänka sig att använda kärnvapen först?
Eller kanske: Hur ser Stoltenberg på att användning av kärnvapen skulle vara ett krigsbrott?
Senare i programmet uttalade sig även Robert Aschberg om kärnvapen. Han hävdade bland annat att Ryssland aldrig hade invaderat Ukraina om landet inte gett upp sina kärnvapen – samt att Sverige hade ett kärnvapenprogram långt in på 1970-talet. Det svenska kärnvapenprogrammet sträckte sig mellan 1950- och 1960-talen. År 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet (NPT) och förband sig därmed att inte skaffa kärnvapen. I och med detta avslutades det svenska kärnvapenprogrammet.
Ukrainska kärnvapen?
Och hur var det då med de ukrainska kärnvapnen – en fråga som ständigt återkommer i dagens debatt i och med Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Precis som USA i dag har kärnvapen utplacerade i sex europeiska länder, hade Sovjetunionen utplacerat kärnvapen inom sina gränser, bland annat i Ukraina. Ukraina hade dock aldrig en egen, oberoende kärnvapenarsenal eller kontroll över dessa vapen, men gick med på att avlägsna de före detta sovjetiska vapnen som var stationerade på dess territorium. Det fanns en utbredd rädsla, framförallt i väst, att kollapsen av Sovjetunionen skulle lämna efter sig fyra kärnvapenstater istället för en. Det fanns också en medvetenhet att dessa vapen kunde vara mer sårbara för möjlig försäljning eller stöld.
Även om Ukraina inte hade gått med på att avlägsna de vapen som fanns på deras territorium så är det oklart om landet skulle ha kunnat ta kontroll över de före detta sovjetiska kärnvapnen – tekniskt eller politiskt.
Lissabonprotokollet
År 1992 undertecknade Ukraina, tillsammans med Belarus och Kazakstan – som också hade före detta sovjetiska kärnvapen på sitt territorium – Lissabonprotokollet till START I. Avtalet innebar att de gick med på att ansluta sig till icke-spridningsavtalet som icke-kärnvapenstater så snart som möjligt. Ukraina anslöt sig därefter till icke-spridningsavtalet 1994. Att Ukraina skulle ha fått gå med i avtalet som kärnvapenstat är osannolikt. Enligt icke-spridningsavtalet räknas endast de stater som hade provsprängt kärnvapen före den 1 januari 1967 som officiella kärnvapenstater: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA.
Men låt oss för argumentets skull säga att Ukraina faktiskt hade tagit kontroll över de sovjetiska vapnen. Då kan vi inte utesluta att även Belarus och Kazakstan kunnat gå samma väg. De hade resulterat i ytterligare tre kärnvapenstater som stod utanför icke-spridningsavtalet.
En kostsam verksamhet
Att kontrollera och upprätthålla kärnvapen är dessutom en extremt kostsam verksamhet. Förra året lade de nio kärnvapenstaterna gemensamt mer än 100 miljarder dollar på sina kärnvapen. Efter Ukrainas självständighet 1991 präglades landet av en växande ekonomisk kris – hur hade den stora kostnaden för kärnvapen påverkat utvecklingen? Ukraina, som är en relativt ung demokrati, har också haft ledare som varit problematiska genom åren. Hur skulle ett Ukraina med kärnvapen ha sett ut under Kutjma eller Janukovytj?
Allt detta är förstås hypoteser – men det är även ursprungsargumentet. Det är på många sätt mänskligt att vilja ha enkla lösningar på mycket komplexa problem. Argumentet ”Om Ukraina hade haft kvar sina kärnvapen hade de inte blivit attackerade av Ryssland” är visserligen slagkraftigt, men det saknar helt verklighetsförankring.
Lösningen
Därtill – om vi nu tycker att Ukraina borde ha haft kärnvapen för att avskräcka en rysk attack, borde då inte alla länder som hotas eller har hotats av en kärnvapenstat också ha kärnvapen? Borde Irak ha fått utveckla kärnvapen i och med den amerikanska invasionen, som stred mot folkrätten? Borde Iran få göra det nu, när USA och Israel attackerar dem i strid med internationell rätt? Skulle det göra världen säkrare?
Nej, såklart inte. Att fler länder ansluter sig till en kärnvapenallians eller skaffar egna kärnvapen, ökar endast kärnvapenhotet och legitimerar även Rysslands syn på kärnvapen. Denna slags retorik förstärker normaliseringen av kärnvapen och försvagar det decennier gamla tabut mot deras användning, ett tabu som idag hänger på en skör tråd i och med det ökade kärnvapenhotet och kapprustning. Fler kärnvapen och fler kärnvapenstater kommer inte att höja tröskeln för att kärnvapen används, snarare tvärtom. Lösningen på dagens kärnvapenhot är inte fler kärnvapen.
Skribent: Gabriella Irsten, sakkunnig om Nato och kärnvapen på Svenska Freds
