PAX #4 24: Språket som separerar dig från verkligheten av kärnvapenkrig

Analys i Fredstidningen PAX #4 2024

Nästa år är det 80 år sedan fler än 200 000 människor dödades av de omedelbara effekterna av de två förödande atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. I årtionden efter bomberna har överlevare, Hibakushas, vittnat om de fruktansvärda humanitära konsekvenserna och om hur de fortfarande drabbas av sjukdomar som cancer, stigmatisering och diskriminering.

Tar det inte ens 100 år för människan att glömma?

Efter kalla krigets slut, och dess många hot om användning av kärnvapen, nådde världen konsensus, ett globalt tabu: kärnvapen får aldrig användas igen. Men idag hör vi hur politiker och experter världen över allt mer pratar om kärnvapen som ett användbart vapen, kärnvapenstater rustar upp och kärnvapenhotet är det största världen sett sedan kalla krigets slut, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. Tar det inte ens 100 år för människan att glömma? Svenska Freds praktikanter Alice Klänge och Linn Odda analyserar hur vi pratar om kärnvapen, varför och vad det får för konsekvenser.

Kärnvapendebatten har ofta präglats av två sidor av samma mynt. Rädsla. Å ena sidan rädslan för främmande anfall, å andra sidan rädslan för kärnvapnens blotta existens. Den senare har ofta avfärdats som känslosam, feminin och mindre faktabaserad vilket bidragit till att förespråkare för nedrustning underminerats och förlöjligats. Detta är ett sätt att styrka argumentationen hos de som förespråkar kärnvapen som rationella och legitima, och att motivera kärnvapenavskräckning som ett legitimt sätt att undvika anfall.

Carol Cohn, forskare inom fred och säkerhet med ett stort fokus på genus, alltså problematisering av hur könstillhörigheter formas och förstås, är en av få som suttit med i kärnvapenförespråkarnas stängda rum. I dessa rum har hon hört personer som har inflytande över kärnvapenpolitik och hur de använder avskräckning och andra argument för att rationalisera varför vi bör ha kärnvapen, trots att de inte är säkra att använda. Cohn beskriver hur språket som användes av förespråkarna letade sig in i hennes omedvetna. 

Det var en process som började med att lyssna, med förfäran och oro, till att prata, ta efter orden och dess innebörd, till att tänka och till och med tro på det som hon från början lyssnade på med avsmak. Cohn förklarar denna process som att lära sig ett nytt språk som i sin tur definierar hur du uppfattar din omvärld. Hon beskriver hur hon plötsligt kunde prata om kärnvapen i dagar utan att en enda gång tänka på människorna som skulle kunna förintas av dem. 

I Cohns forskning nämns ett flertal exempel där retoriken hos förespråkarna anspelar på sexualisering av vapnet, genom att de återkommande pratade om att “klappa missilen” (patting the missile). Det är ett bildspråk som visar på kopplingen mellan manlig sexualitet och upprustning. Patting anspelar på sexuell dominans och ägandeskap som i sin tur underminerar missilens dödlighet. 

Genom användning av begrepp som anspelar på könstillhörighet och sexualitet utifrån ett manligt, heterosexuellt perspektiv, menar Cohn att sambandet mellan den “manliga sexualiteten” får en direkt koppling till upprustning och kärnvapen. Ett annat begrepp som nämns återkommande är “virginity” som anspelar på stater som inte har kärnvapen som “oskulder”. En av kärnvapenförespråkarna beskrev Indiens första kärnvapentest som att “hon blev av med sin oskuld”.

Ett annat begrepp som nämns återkommande är “virginity” som anspelar på stater som inte har kärnvapen som “oskulder”. En av kärnvapenförespråkarna beskrev Indiens första kärnvapentest som att “hon blev av med sin oskuld”.

I och med detta språk, som helt och hållet utesluter de faktiska effekterna av vapnet, normaliseras kärnvapen. Istället blir språk som lyfter de humanitära konsekvenserna radikalt och känslostyrt. Detta blir en naturlig följd när människor inte längre är referenspunkten för användningen av vapnen. Motpolen till den “irrationella feminina nedrustningspolitiken” blir den “rationella, manliga upprustningen”. I en värld där icke-kärnvapenstater ses som kvinnliga oskulder medan kärnvapenstater ses som manliga män är det inte förvånande att bomberna som planade Hiroshima och Nagasaki med marken namngavs “Little Boy” och “Fat Man”. 

Dessa exempel kan framstå som bisarra, skrattretande och ologiska. Men enligt Cohn handlar detta om ett språkbruk som skapar en berättelse där kärnvapnens konsekvenser förminskas. När ett massförstörelsevapen istället är en liten pojke eller en fet man är de inte längre så skrämmande. Detta språk separerar dig från verkligheten av kärnvapenkrig. 

Vilka ord vi använder spelar roll, ord som normaliserar kärnvapen urholkar det globala tabut som är avgörande för att kärnvapen aldrig ska användas igen. För att hålla liv i tabut krävs en medvetenhet om vad ord får för konsekvenser. Det kräver av oss som lyssnar till överlevares berättelse att höja vår röst; höja vår röst i en samtid där det globala tabut urholkas och de humanitära konsekvenserna försummas. En dag kommer överlevarna inte längre finnas med oss, då måste vi fortsätta påminna om vittnesmålen och kräva “aldrig igen”.

Skribenter: Alice Klänge och Linn Odda