KRÖNIKA: ”Kampen mot kärnvapen får inte dö med oss som överlevde Hiroshima”
93-åriga överlevaren Megumi Shinoda är besviken på världens ledare.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 6 augusti 2025.
Idag den 6 augusti är det 80 år sedan USA utplånade den japanska staden Hiroshima genom en atombomb – och tre dagar senare även Nagasaki. Jag är på plats i Japan för att hedra minnet av offren.
Vi har ett ansvar och en skyldighet att lyssna till de som på japanska kallas hibakusha, kärnvapenöverlevarna. Vi behöver föra deras vittnesmål vidare och göra deras mål till vårt: en värld utan kärnvapen.
Därför upplåter jag idag min krönikeplats i Dala-Demokraten till Megumi Shinoda, 93-årig överlevare från Hiroshima. Här är hennes vittnesmål:
Nu talar många om att någon slags kärnvapenbalans skulle ge oss säkerhet. De som tänker så vet inte vad kärnvapen är.
Som överlevare av det som kallats helvetet på jorden vet jag att vi måste avveckla kärnvapen helt. Så länge kärnvapen finns är ingen säker.
Megumi Shinoda och Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå.
Nu har det gått exakt 80 år sedan USA fällde de fruktansvärda bomberna över våra städer. Vi som överlevde Hiroshima och Nagasaki fortsätter att berätta – trots att vi som är kvar är få och mycket gamla.
Vi delar våra vittnesmål för att ALLA måste förstå hur fasansfulla dessa vapen är. Förstå, ta till sig och verkligen ta in de bevis som våra liv utgör.
Se fotografierna. Lyssna på allt lidande. Föreställa sig de tusentals döda barnen.
Bara då kan någon ana vidden av vad det faktiskt handlar om.
När jag träffade FN:s generalsekreterare António Guterres berättade han att han besökt Hiroshima Peace Memorial Museum – och att han sett.
Bra så. Men jag ville säga till honom att museet bara rymmer en bråkdel av all smärta, en bråkdel av den verklighet som för oss här i Hiroshima, för 80 år sedan, förvandlades till ett helvete.
Som barn letade jag efter min syster. Efter eldhavet och bomben var hon försvunnen.
Jag gick tillsammans med min pappa för att hitta henne – den dagen kommer jag aldrig att glömma. Kropparna vi såg var oigenkännliga. De låg överallt.
Jag minns detaljerna och gråter varje gång jag tänker på det. Några kroppar kunde jag förstå var soldater, för det enda som gick att känna igen var deras kängor.
Men vi hittade aldrig min syster.
Jag är så fruktansvärt besviken på världens ledare.
År 2023 välkomnade vi ledarna från G7-länderna hit till Hiroshima. Staden hade förberett sig minutiöst, och jag hoppades att detta äntligen var tillfället då de på allvar skulle lyssna på oss överlevare.
USAs president Joe Biden var här. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj likaså. Och vår dåvarande premiärminister Fumio Kishida, vars egen familj har rötter i Hiroshima, stod som värd.
Jag kände ett litet, skört hopp. För jag ville så innerligt att de på riktigt skulle lyssna till oss överlevare.
Men till min stora besvikelse gick de inte att rubba. Inte en millimeter.
Jag vill inte tro att det ska behövas ett nytt Hiroshima för att få dem att tänka om.
Vi är många som, liksom jag, kämpat för en kärnvapenfri värld. Snart kommer jag att dö, men kampen kommer inte att dö med mig.
Jag är tacksam för alla som har lyssnat. Det ger mig hopp om att vittnesmålen lever vidare, och att kampen för en värld fri från kärnvapen förs vidare av nya röster. En värld där vi löser konflikter med dialog är faktiskt möjlig.
Jag tänker på påvens ord: ”Krig är skapat av människor.” Och jag är övertygad om att fredliga samhällen också kan skapas – av människor. Om vi bara vill.
Varje gång jag tänker på att 3 000 barn dog i Hiroshima, gråter jag. Många som överlevde blev skadade, föräldralösa och traumatiserade för livet.
När jag idag ser hur barn i andra delar av världen berövas sin framtid på grund av krig, gör det mig lika förtvivlad. Men fler och fler har börjat tala om det. Fler delar med sig av sina vittnesmål, för vi måste göra allt vi kan för att undvika krig.
För krig handlar om att döda. Världens ledare agerar oansvarigt och det är vanliga människor som får betala priset.
Megumi Shinoda är fortfarande fylld av engagemang mot kriget. På bilden berättar hon om när hon träffade FN:s generalsekreterare.
Artikel 9 i Japans grundlag handlar just om att förhindra krig. Den tillkom efter andra världskriget. Men i dag ser vi hur Japan tvärtom rustar upp – och hur Artikel 9 ignoreras.
Det kan kännas hopplöst ibland. Men jag fortsätter trots allt att berätta min historia. Om hur det bara var en ren slump att jag överlevde.
Den 6 augusti 1945 skulle vi ha dagsverke i skolan, men min pappa tyckte att jag kunde stanna hemma. Det var så mycket mygg längs vägen, och jag hade dessutom försovit mig.
Så jag var hemma när bomben föll. Hemma när bomben förintade mina klasskamrater och min stad.
Jag förlorade “bara” mina syskon. De som inte försovit sig.
Länge kände jag skam när jag umgicks med vänner som förlorat allt – sina anhöriga, sina ben, sin hud. Jag som “bara” förlorat mina syskon.
Det fanns så många som hade det värre, därför tog det tid för mig att tycka att mitt vittnesmål skulle vara värt att berätta.
Men jag blev ombedd både av mitt barnbarn och min väninna. Min väninna, som bar en benprotes som vägde fyra kilo, efter att ha förlorat sitt ben i bomben. Jag besökte henne ofta på sjukhuset när hennes hälsa blev sämre.
Innan hon dog bad hon mig: ”Snälla, för vår berättelse vidare.”
Nu har jag själv inte lång tid kvar på jorden.
Snälla – glöm mig inte.
Krönikan är byggd på kärnvapenöverlevaren Megumi Shinodas reflektioner. Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå träffade henne i Hiroshima den 4 augusti 2025 och skrev ner dem.
Hela Shinodas vittnesmål kan läsas på sajten hiroshimapeacemedia.jp
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
