KRÖNIKA: Pengarna borde gå till välfärd, inte till krig.
”Vi ska inte arbeta för deras krig, och vi ska inte bli kanonmat.”
Orden uttalades av Apostolos Kypraios, ordförande för det grekiska fackförbundet för maskinbefäl inom handelsflottan, under en manifestation i hamnen i Pireus den 30 oktober.
Det är ett uttalande som säger mycket om den växande frustrationen i Europa. En frustration som handlar om mer än att hamnarbetare inte vill skeppa vapen till pågående krig.
Den handlar om vilket samhälle vi vill leva i och vilka prioriteringar våra politiska ledare gör.
Den 30 oktober gick hamnarbetare i 113 hamnar i 22 länder ut i strejk. Protesterna riktades bland annat mot att europeiska hamnar används för vapentransporter och att sjömän dödats i krig.
Men kraven handlade också om löner, arbetsvillkor och rätten till läkare ombord på fartyg som trafikerar krigszoner.
Budskapet som ekade var enkelt: Welfare not warfare. Alltså välfärd, inte krigföring.
Det är en paroll som förtjänar att tas på allvar. Samtidigt som regering efter regering satsar på ökade militära anslag pressas välfärden och människor får höra att det saknas pengar till sådant som tidigare betraktades som grundläggande samhällsåtaganden.
Så också i USA. “Orsaken att vi förlorade valet är kriget”, konstaterar USA:s vicepresident JD Vance efter mellanårsvalet.
Många amerikaner gjorde analysen att kriget mot Iran inte bara drabbar iranier utan också den egna plånboken och den amerikanska välfärden.
I Frankrike har denna motsättning också blivit särskilt tydlig. President Emmanuel Macrons regering möter kritik för miljardinvesteringar i försvaret samtidigt som budgetåtstramningar drabbar offentliga verksamheter.
Fackförbund har bland annat krävt att resurserna i stället ska gå till sjukvård, utbildning, pensioner och löner.
Det handlar ytterst och alltid om politiska prioriteringar. Pengar som läggs på ett område kan inte samtidigt användas till ett annat. Det går inte att äta kakan och ändå ha den kvar.
I Tyskland har en ny lagstiftning väckt starka reaktioner, sedan det uppmärksammats att män mellan 17 och 45 år enligt regelverket behöver ansöka om tillstånd för längre utlandsvistelser.
Försvarsminister Boris Pistorius har efter kritiken betonat att reglerna inte ska tillämpas under fredstid. Men oron kvarstår, inte minst bland unga som ser utvecklingen som ett steg mot återinförd värnplikt.
Även i Sverige behöver vi ställa frågorna om vad upprustningen kostar och vilka konsekvenser den får.
Regeringen Kristerssons beslut att investera omkring 47 miljarder kronor i fyra franska fregatter är ett exempel på de enorma summor som nu binds upp i militära satsningar. Det är en investering som måste ifrågasättas, inte minst när summan är mer än dubbelt så stor som Sveriges klimatbudget för 2026.
Fregatterna är enligt Macron kopplade till Sverige och Frankrikes hemliga kärnvapendialog. Att Frankrike är i enormt behov att hitta finansiering till statskassan och sin kärnvapenupprustning är han dock inte lika öppen med.
Just nu talas det om säkerhet som om den kan mätas i antal fregatter, stridsflygplan och miljarder till försvaret.
Men hamnarbetarna i Pireus och de övriga 112 hamnarna påminner oss om att krig inte är abstrakta. Det handlar om vapen som kan döda och människoliv som kan gå förlorade.
Det handlar om vilka resurser vi väljer att lägga på krigets förberedelser i stället för på människors vardag och att det faktiskt inte måste vara så.
Sveriges politiker bör ha ögon och öron öppna för det som händer runt omkring oss i Europa nu. För precis samma prioriteringar, samma förflyttning av resurser har skett även på hemmaplan.
Mer och mer pengar ska lånas till militär upprustning och notan skickas till kommande generationer. Det är hög tid att ta den här diskussionen på allvar även i Sverige.
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 14 oktober 2026.
