KRÖNIKA: Därför är det helt uteslutet att ge Nobelpris till Donald Trump

Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 21 augusti 2025.

Minns ni att det blåste hårt tidigare i somras? Eftersom jag bor på en höjd kan vinden riktigt ta tag i en. En morgon när vi gick ut virvlade vinden så kraftigt att mitt barn plötsligt skrek:

”Det känns som jag växer upp i en apokalyptisk tid – kärnvapenhot, krig, klimatförändringar, våldet.”

Jag har inte kunnat släppa det. Orden har fastnat – som en storm i huvudet som inte ger sig. Och gång på gång får stormen ny kraft av skeenden runt omkring mig. För även efter ett försök till sommarledighet fylls tankarna hela tiden av krigets fasor:
De dödade barnen i Gaza.
De dödade journalisterna.  Urvattningen av människovärdet.
Israels systematiska arbete för att grusa den tvåstatslösning som FN med Frankrike och Saudiarabien som värdar försökt sätta fokus på i sommar.

Samtidigt ser jag hur Sveriges största fondbolag, Swedbank Robur, sänker sina hållbarhetskrav. Deras indexfonder miljardinvesterar i vapen, i Saab – mitt i en tid av skenande global upprustning. Vad som är etiskt hållbart förskjuts snabbt.

Och varför lyssnar ingen på de ukrainska och ryska Nobelpristagarna från Center for Civil Liberties och Memorial? De driver tydliga krav tillsammans. De  uppmanar Trump att i sina kontakter med Putin agera för en vapenvila men också för ett frisläppande av alla civila ukrainare som Ryssland fängslat,  av alla krigsfångar på båda sidor,  och av alla de politiska fångar i Ryssland som frihetsberövats på grund av sina protester mot kriget.

Mötet mellan Trump och Putin kunde ha varit en möjlighet att sätta just de krigsdrabbade människorna i centrum och göra konkret skillnad för dem. Men Nobelpristagarnas budskap verkar ha passerat ohört.

Och så tänker jag på människosynen i vårt eget svenska samhälle.

Hur kan politiker säga att de verkar för ökad trygghet samtidigt som barn som levt hela sina liv i Sverige nu hotas av utvisning? 35–40 procent av personalen inom vård och omsorg i Borgholms kommun har invandrarbakgrund, får jag veta. Många kom 2015–2016 från Syrien och Afghanistan.
”Utan dem skulle vi inte klara vården”, säger kommunalrådet. Likadan är situationen i Harads i Norrbotten. Där har äldreboendet plötsligt svårt att få tillräckligt med personal när reglerna för migranter ändrats i rask takt.

Men samma människor kallas i debatten för ett misstag. Ett problem, de ska utvisas.
Hur blev det så? Hur kan människovärdet urvattnas så? När de dessutom är med och bär våra samhällen.

I stormen av tankar dyker en person upp oftare än jag önskar: Donald Trump.

Han tränger sig in i våra medvetanden, med sitt sätt att riva upp avtal, underminera internationella institutioner, hota och dominera. Hans vänner, som Netanyahu, säger att han medlat fred i Armenien och Azerbajdzjan.

Och jag får ibland frågan: ”Borde han inte få Nobels fredspris?”
Mitt svar är alltid: Nej. Det är uteslutet.

Trump har talat om att med våld annektera Grönland, Kanada och Gazaremsan. Han har beväpnat Israel under pågående folkrättsbrott. Han har rivit klimat- och fredsavtal. Han har rustat upp USA:s kärnvapenarsenal. I strid med folkrätten bombat Iran. Pressat andra Natoländer till militär massupprustning. Han skapar handelskrig.

Han talar om ”fred” men menar att frysa konflikter. Ja, vapenvilor kan rädda liv – men hållbar fred kräver mycket mer. Det kräver betydligt mer omfattande diplomatiska ansträngningar än politikermöten på toppnivå. Fredsförhandlingar måste inkludera faktisk konfliktlösning, aktörer från många olika nivåer, inte minst folkrättsexperter och representanter för en stor del av civilsamhället. De som ska leva med freden måste få forma den. Annars blir den inte hållbar.

Men Trump är inte intresserad av inkludering. Och inte av hållbar fred. Snarare av en världsordning grundad i den starkes rätt. Och alltför många världsledare tycks dela hans syn.

Så visst lever vi – som mitt barn är inne på – i något av en apokalyptisk anda, under en skenande militär upprustning, med krig där de civilas lidande är enormt, med demokratisk tillbakagång och försvagning av folkrätten, av våra gemensamma spelregler.

Men lösningen är inte mer våld.
Det är nedrustning. Samarbete. Fredsbygge. Att människor har värde. Människovärde.

Det är kompassen  – mitt i stormen.

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se