KRÖNIKA: SPANIENS ”NEJ TILL KRIGET” GÖR DONALD TRUMP URSINNIG
När regeringen vill ge utländska militära styrkor rätt att agera från svenskt territorium – utan riksdagens godkännande – står mer än vår säkerhet på spel. Det handlar om demokratins kärna.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 5 mars 2026.
Hörde ni hur Donald Trump rasade över att inte få förfoga över Spaniens militära baser nu när USA är i krig med Iran?
Spanien har alltså officiellt vägrat att låta USA använda sina militärbaser i Rota och Morón för attacker mot Iran. Spaniens regering under ledning av Pedro Sanchez säger att baserna, även om de är gemensamt brukade, fortfarande är under spansk suveränitet och inte får användas för operationer som ligger utanför befintliga avtal eller FN-stadgan. Donald Trumps svar: “Det är okej, vi kan bara flyga in där och använda dem ändå”.
Detta får mig att tänka på debatten här hemma om DCA-avtalet med USA. Kritiken när avtalet skrevs på handlade delvis om att det lutade kraftigt åt USA:s favör. Att Sverige i praktiken inte har mycket att säga till om och avstår suveränitet och inflytande över sjutton av sina egna militäranläggningar. Vi som visade på riskerna med detta långtgående militära avtal kallades allt från “USA-hatare” till “desinformationsspridare”.
Företrädare för riksdagspartier som gjorde detsamma fick också dessa etiketter klistrade på sig, till och med i den riksdagsdebatt som konfirmerade det bilaterala avtalet med USA. Diskussionen stängdes snabbare än den hann börja.
Men nu är den högaktuell igen, inte minst eftersom Trump bryter mot folkrätten och nyligen hotade att ta över Grönland. DCA-avtalet bör naturligtvis rivas upp, diskussionen är här igen och den måste breddas. Regeringen har nämligen lagt fram ett nytt förslag som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Det handlar om att utländska militära styrkor ska kunna genomföra stridshandlingar från svenskt territorium, även när Sverige inte är hotat. Och utan att riksdagen behöver säga ja.
Låt oss stanna upp där.
Det betyder att andra länder kan använda Sverige som språngbräda i krig mot tredje land, utan att vi själva är angripna. Och utan att folkets valda företrädare röstar om saken. Regeringen får fatta beslutet själv. Enligt dagens ordning kan regeringen begära stöd när Sverige är i krig eller i krigsfara. Det är en sak. Men nu föreslås något annat: att vårt territorium kan användas i militära operationer som gör att Sverige i praktiken ses som part i en väpnad konflikt, även om inga svenska soldater deltar.
Utredningen medger att Sverige då kan betraktas som krigförande part.
Det är inte en teknikalitet.
Sådana beslut borde rimligen fattas i riksdagen. I öppen debatt. Med omröstning. Med ansvar. För det är där, i riksdagen, som den yttersta makten ska ligga i en representativ demokrati. Det är så parlamentarismen är tänkt att fungera.
Men utvecklingen går i en annan riktning.
Natomedlemskapet såldes in som en garanti för vår säkerhet och vår demokrati
Sedan Natomedlemskapet har flera tunga beslut flyttats från riksdagen till regeringen. Befogenheter som tidigare krävde riksdagens godkännande kan nu hanteras av regeringen. Grundlagsändringar har dessutom öppnat för att regeringen vid en ”allvarlig kris i fredstid” kan ta över mer makt och att det är regeringen själv som avgör när en sådan kris föreligger.
Samtidigt har insynen minskat. Mer sekretess kring Natofrågor. Skarpare lagstiftning som gör granskning svårare. Offentlighetsprincipen naggas i kanten.
Det är summan av allt detta som oroar.
Natomedlemskapet såldes in som en garanti för vår säkerhet och vår demokrati. Men säkerhet utan demokratisk förankring är en farlig väg. Ett starkt försvar kräver stark demokratisk kontroll. Inte färre spärrar. Inte mindre insyn. Inte mer makt koncentrerad till några få. För i slutändan handlar det inte om avtal och paragrafer.
Det handlar om vem som ska fatta beslut som kan dra in Sverige i krig. Och det är inte bara vår säkerhet som står på spel, utan själva idén om vad det faktiskt innebär att vara en demokrati.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
