SVENSKA FREDS OM VAPENEXPORTEN TILL TURKIET

Den senaste veckan har debatten om Sveriges vapenexport till Turkiet tagit sig högt upp på agendan med anledning av Turkiets invasion av de kurdiskkontrollerade områdena i Syrien. På tisdagen den 15 oktober kom beskedet om att svensk vapenexport till Turkiet stoppas - ett mycket välkommet beslut. Här sammanfattar Linda Åkerström, nedrustningsansvarig på Svenska Freds, vad debatten handlat om.

Här kommenterar Linda Åkerström, nedrustningsansvarig på Svenska Freds, några av de frågor som uppkommit i debatten och uttalanden som gjorts av ledande politiker.

Under debatten som föregick beslutet om att stoppa svensk vapenexport till Turkiet lyftes två krav som rör Sveriges export av krigsmateriel i förhållande till Turkiets agerande: ett stopp av svensk krigsmaterielexport till Turkiet och att Sverige ska arbeta i EU för ett vapenembargo mot landet.

Utrikesministerns kommentarer:

I en artikel i Svenska Dagbladet den 10 oktober lyfte Svenska Freds de stora risker som alltid finns med att exportera krigsmateriel – som har mycket lång livslängd. Läs artikeln här, Rekordökning av svenskt krigsmateriel till Turkiet

I fredagens DN svarar Ann Linde på frågan om riskerna så här:

”Vad det är för övrigt krigsmaterial vet vi inte exakt. Men övrigt krigsmaterial kan vara brandfiltar, första-hjälpen-lådor, skyddsplåtar. Exakt vad de olika affärerna innebär är inte offentligt. Jag noterar också att Svenska freds inte vill att vi ska ha någon vapenexport, vare sig övrig eller för strid.”

Läs också artikel i DN, lördagen den 12 oktober, där Linda Åkerström intervjuas angående den svenska avpenexporten till Turkiet: Sverige exporterade krigsmateriel för strid till Turkiet senast 2017

Vår kommentar:

Brandfiltar och första-hjälpen-lådor är inte krigsmateriel och det är därmed inte det denna fråga handlar om. För att någonting ska klassas som krigsmateriel och därmed kontrolleras enligt den svenska lagen och regelverket om exportkontroll krävs att det är ”särskilt utvecklat för militärt bruk”. Det finns en lista på den materiel som omfattas och av den materiel som Linde nämner är det bara vissa sorters skyddsplåtar (dvs pansarplåt för t.ex bepansrade fordon eller pansarvagnar) som räknas som krigsmateriel. Det är märkligt att utrikesministern lyfter fram materiel som inte är relevant i sammanhanget och därmed undviker att svara på frågan.

Det stämmer som ministern säger att vi inte kan veta exakt vilken krigsmateriel det handlar om på grund av den omfattande sekretessen. De senaste tre åren vet vi dock att den export som skett är inom kategorierna: sprängmedel (ML8), ”elektronik” (ML11), pansarplåt (ML13) och ”teknik” (ML22). Under de här åren har också tillstånd godkänts för export av kemiska ämnen (ML7) , sikten/eldlednings/varningsutrustning (ML5), programvara (ML21), simulatorer för utbildning (ML14) och annan militär utrustning (ML17).

Här finns hela listan på kategorier av krigsmateriel.

Utrikesministern noterar att Svenska Freds inte vill ha någon vapenexport över huvud taget. Det stämmer, men denna fråga handlar inte om all vapenexport utan om den som Sverige godkänt till Turkiet, ett land som klassas som ofri av organisationen Freedom House, med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter till exempel i form av fängslade journalister och som nyligen inlett en invasion i strid med folkrätten. Låt oss fokusera på det debatten handlar om.

Krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel

Flera ansvariga politiker har i debatten fört fram att Sverige inte har exporterat någon Krigsmateriel för strid till Turkiet 2018 och inte heller godkänt någon sådan export detta år. Bland annat Mikael Damberg i torsdagens riksdagsdebatt och ansvarig minister Morgan Johansson till Sveriges radio. Detta har av många uppfattats som att Sverige inte har någon export av krigsmateriel alls men det stämmer inte. Som Svenska Freds kunnat visa genom vår statistik över krigsmaterielexporten från Sverige över tid, har denna export ökat dramatiskt de senaste åren. 2018 uppgick exporten av krigsmateriel till nära 300 miljoner kronor, mer en tredubbling jämfört med året innan och det ojämförligt högsta beloppet de senaste 15 åren.

I Sverige delas krigsmateriel in i två kategorier, krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. Krigsmateriel för strid är materiel med ”förstörelsebringande verkan”, t.ex. robotar, bomber, handeldvapen, stridsflyg, missiler m.m. Övrig krigsmateriel är annan militär materiel som behövs för att ha en effektiv militär verksamhet. Det kan t.ex handla om särskilda typer av eldrörsvapen, ammunition och bomber, delar och komponenter till krigsmateriel för strid, militär spanings- och radarutrustning, simulatorer, ledningsutrustning, pansarplåt, ubåtsbatterier, skyddsmateriel, bevakningsfartyg och vissa flygplan, fordon och helikoptrar. Även support och tekniskt bistånd räknas som övrig krigsmateriel.

Dagens krigföring och militära verksamhet involverar mer och mer produkter som inte vid en första anblick är det vi är vana att klassificera som ”vapen”, t.ex. mjukvara och teknisk support. Det är därför som denna sorts produkter är kontrollerade och uppförda på EU:s lista. Om man inte vill bidra till ett lands militära verksamhet är det rimligt att inte bara fokusera på själva bomberna utan även på allt som behövs för att släppa dom eller på annat sätt öka den militära förmågan.
Export av krigsmateriel är också legitimerande och riskerar att tolkas som ett godkännade av köparlandets agerande. Detta gäller för all krigsmateriel.

Finlands ställningstagande

Många har lyft fram Finlands beslut att stoppa nya krigsmaterielaffärer med Turkiet som att det skulle handla om ett stopp för all vapenexport. Finlands beslut är utmärkt men måste, för att bli effektivt, följas av ett som också beslutar om att stoppa redan godkända affärer från att exporteras. Detta ska utvärderas.
Ett svenskt stopp måste därmed gå längre än det finska och stoppa all export, utan undantag.

Regeringens möjligheter att stoppa exporten

I Sverige är det en myndighet, ISP, som ansvarar för att fatta beslut om tillstånd för export av krigsmateriel. Det betyder dock inte att regeringen inte har ansvar för exporten, eller möjligheter att påverka den.

Regeringen är politiskt ansvarig för alla beslut om vapenexport. ISP kan skicka ärenden till regeringen för beslut om de bedömer att det behöver prövas politiskt.

Regeringen kan också begära att ISP överlämnar ärenden till den, t.ex. alla ärenden som gäller ett visst land eller region.

Regeringen har alla möjligheter att stoppa exporten av krigsmateriel till Turkiet om den politiska viljan finns. Detta beslut måste fattas, parallellt med att frågan om embargo drivs i EU.

Så här står det i Prop 2017/18:23 ”Skärpt exportkontroll av krigsmateriel” (sidorna 75-76):

”Regeringen har det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ”

”ISP har […] uppgiften att pröva ärenden enligt krigsmateriellagen. Myndigheten ska dock på eget initiativ överlämna ärenden till regeringens prövning, om dessa har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt (1 a § krigsmateriellagen). ”

”Regeringen delar kommitténs ståndpunkt att det är angeläget att säkerställa att ärenden som har principiell betydelse eller annars är av större vikt överlämnas till regeringen för beslut i de situationer då de fastlagda principerna för prövningen inte ger tillräcklig vägledning och att beslut därför bör fattas på politisk nivå.”

”Det angavs vidare att det i krislägen eller andra tillspetsade situationer kan vara motiverat att regeringen prövar fler eller andra ärenden än vad som normalt är ändamålsenligt (prop. 1995/96:31 s. 21 f. och 25). Därför bemyndigades regeringen att meddela föreskrifter om överlämnande av ärenden till regeringen (1 a § tredje stycket krigsmateriellagen). Syftet är alltså att regeringen ska behålla det övergripande ansvaret för praxisutvecklingen.”