KRÖNIKA: Det brukar bli hårda besked i Benjamin Dousas julpaket
I freds- och biståndssektorn har det nästan blivit en oönskad jultradition med dåliga besked från regeringen.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 19 december 2025.
Att Benjamin Dousa (M) tillsattes som minister för att ”städa upp i biståndet” var ingen hemlighet.
För att lyckas med det har svenskt utvecklingsbistånd målats upp som slöseri och ett misslyckande – trots att OECD, som utvärderar ekonomisk och politisk effektivitet, rankar det som ett av världens mest effektiva.
Att varje biståndskrona ska följas upp noggrant är inget nytt. Det har länge varit både självklart och ett uttalat krav.
Jag önskar att samma principfasthet i resultatuppföljning gällde alla svenska myndigheter. Utvärderingen av Sveriges decennier långa militära insats i Afghanistan visade exempelvis att inget av de uppsatta målen om fred och säkerhet nåddes. Det enda som kunde sägas vara ”framgångsrikt” var att Sverige visade sig som en god Natoallierad i fält.
Några slutsatser verkar inte ha gjorts om militära interventionens effektivitet och pris men skolflickornas situation förbättrades inte. Talibanerna sitter kvar vid makten 2025 och Sveriges utvecklingsbistånd, som nu ska fasas ut på några månader, riskerar att förvärra läget ytterligare.
Att Svenska Afghanistankommittén har gjort, och fortsatt skulle kunna göra, ett fantastiskt arbete hörs inget om.
Afghanistan är bara ett av flera förödande utfasningsbeslut som före detta Timbro-chefen, numera biståndsminister Dousa står bakom.
Kanske är det mina egna erfarenheter av biståndets konkreta resultat som gör att listan över länder som nu fasas ut gör mig djupt bedrövad: Mali, Burkina Faso, Sydsudan, Jemen, Irak, Afghanistan, Myanmar och Kambodja, och senast även Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Liberia och Bolivia.
Regeringen har i första hand valt att avsluta samarbeten med några av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder. Svenska ambassader stängs till och med i Mali, Burkina Faso, Bolivia, Liberia och Zimbabwe.
I Peru däremot ska ambassaden öppnas på nytt. Varför? Jo, biståndet ska enligt Dousa “leverera på svenska intressen”.
Jag har många gånger frågat mig vad regeringen definierar som Sveriges intressen, men det börjar bli mer och mer uppenbart.
Peru har i år beslutat att köpa 24 Jas Gripen-plan i en affär som uppges vara värd omkring 33 miljarder kronor. I praktiken väger stridsflygplan och goda relationer med vapenföretaget Saab tyngre än utvecklingssamarbete som räddar liv och kan förebygga konflikt.
Handel i all ära, men vapenaffärer är inte vilken handel med vilken vara som helt och ska absolut inte få avgöra var Sverige väljer att ha diplomatisk närvaro och representation.
Samtidigt pumpas skattemiljarder in i militär upprustning, ofta till kostnader som vida överstiger planerna. Dessa satsningar motiveras med avskräckning, vars effekt sällan behöver redovisas.
Investeringar i konfliktförebyggande arbete, i att stärka mänsklig säkerhet och adressera grundorsaker till våld, är däremot både mätbara och bevisat effektiva – och just sådant som bistånd kan bidra till.
Jag menar att ett generöst bistånd i allra högsta grad är i Sveriges intresse och strategiskt viktigt för vår säkerhet. Biståndet är ett effektivt verktyg för att bidra till att minska lidande, förebygga konflikter och bygga långsiktig fred. Det är avgörande för människor som lever i utsatthet men också för oss.
I en värld präglad av krig, klimatkris och ökande ojämlikhet är bistånd inte välgörenhet, utan en investering i säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning – de värderingar Sverige säger sig stå för.
En annan central lärdom från biståndet är vikten av konfliktkänslighet, det som ofta kallas ”Do No Harm”.
När jag arbetade i norra Uganda med före detta barnsoldater som tvingats begå fruktansvärda brott var det avgörande att inte gynna en grupp på bekostnad av andra. Hela samhället måste inkluderas för att återintegreringen ska fungera. Annars riskerar insatserna att skapa nya konflikter, snarare än att lösa gamla.
Att göra dessa bedömningar har varit centralt i de flesta av Sidas insatser, inte bara i länder med väpnad konflikt utan i alla sammanhang där Sida verkar.
”Do no harm” borde gälla långt utanför biståndets värld. Politik som delar upp människor, gynnar vissa grupper och avhumaniserar andra riskerar att splittra samhällen.
Politik och förslag som försvårar integration eller ersätter permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga här i Sverige är tydliga exempel. Det är inte bara jag som menar att detta är förödande för ett samhälle, kritiken mot dessa förslag är massiv från samtliga remissinstanser.
Inför jul brukar det inte bli bättre. I freds- och biståndssektorn har det nästan blivit en oönskad tradition med dåliga besked från regeringen just då.
Härom året kom beskedet om att det 100-åriga stödet till Sveriges fredsorganisationer avvecklades och förra året kapades stödet till UNRWA.
Mycket talar för att vi även i år står inför nya besked om ännu hårdare tag i migrationspolitiken eller att fler länders utvecklingsbistånd ska avvecklas så här till jul.
Precis i juletid 2025 känns flyktingpojken från Palestinas ord “Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta … det har ni gjort för mig” längre bort än någonsin.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
